Vid graven
Sen jag flyttade till Vasa har jag inte varit till graven så ofta eftersom det tar 2 timmar tur-retur. I juni var jag ett par gågner. I juli inte alls. För en vecka sen var jag och plockade bort dom vissnade blommorna som förvuxit sig och såg helt förskräckliga ut. Lyktorna var nästan täckta med smuts från sanden som skvättat upp när det regnat. Den hjärteformade krukan var nästan svart. Graven var verkligen en sorglig syn och jag skämdes att jag inte offrat dom två timmarna körning för att hålla ordning på den.
Idag köpte jag höstblommor - krysantemum och någonslags ljung - som jag planterade. Jag hoppas det inte blir för kallt så att dom står sig vackra en tid.
I tankarna pratade jag med Peter. När jag gick, vände jag mig om halv vägs till bilen, för att säga hej då. I samma ögonblick plirade en solstråle in mellan molnen och lyste upp graven samtidigt som det kom en ordentlig osksmäll. Bara en enda.
När jag åkte iväg hemåt från gravgården sprack molntäcket upp, och från ett hjärteformat hål i molnen lyste solens strålar upp den mörka himlen. Jag kände hans närvaro... och jag saknade honom ♥
♥
Kommentarer
Postat av: Malle o lilla R
Nä...skäms inte. Chansen är större att han åker med dig TILL graven i bilen än att han faktiskt är där och beskådar hur ingen har tagit bort en vissen blomma. Kram
Trackback
