Den Långa Vägen

I världen är du bara någon - för någon kan du vara hela världen!

Närhet

Jag vaknade till av att jag kände en varm andedräkt mot min nacke. Jag kände tydligt att någon låg mot min rygg och kunde höra andetagen. Kände värmen. I den korta stunden i gränslandet mellan dröm och verklighet återupplevde jag Peters närhet. Känslan var obeskrivlig. Innan jag hann vakna till ordentligt kändes det som om Peter verkligen låg där, tätt bakom mig. Så som han brukar. Men det var inte Peter. Det var Fanny. Den lilla hunden med dom stora rättigheterna. Hon, som får sova i sängen på nätterna.

Fanny hade makat sig nära, nära. Så som hon gjort den senaste tiden. När jag insåg att det inte var Peter ville jag ändå hålla kvar känslan av välbehag. Och jag insåg hur mycket jag saknar hans närhet. Hans värme. Hans andedräkt mot min hud. Längtan skölde över mig som en vårflod och jag ville återkalla känslan av hans beröring som finns kvar i min hud. Bara för att påminna mig om hur det kändes. Bara för att konstatera att ensamheten kändes dubbelt större idag.

Jag pratade med Maarit igår. Hon berättade om den ilska hon kände efter broderns död. Hur den bara vällde fram utan synlig orsak och alla i omgivningen fick sin beskärda del - oberoende om dom var förtjänta av den eller inte. Jag har också kännt av den malande ilskan som bubblar under ytan. Ibland kan jag koppla ihop den med något, ibland bara finns den där som en tidsinställd bomb som bara tickar och tickar. Jag vet inte varför jag känner ilskan. Eller vem jag borde rikta den emot. Stubinen känns bara förrädiskt kort just nu. Därför föredrar jag att hålla mig inom mina fyra väggar - ensam. Min själ är väldigt trött just nu.

Min lilla terapeut, Ellen ♥

Döden betyder ingenting.

Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.

Jag är Jag, Du är Du.

Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.

Kalla mig vid mitt vanliga namn.

Tala till mig sådär som Du alltid gjort.

Ändra inte Ditt tonfall,

Håll sorgen borta från Din röst.



Sluta inte skratta åt våra gemensamma små skämt.

Skratta som vi alltid har gjort.

Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig.

Låt alltid mitt namn finnas med Er där hemma.

Uttala det som ingenting hänt, sorglöst

Utan spår av skuggor.



Låt livet gå vidare med samma innebörd som

tidigare.

Det går vidare därför att det måste gå vidare.

Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår

gemenskap.



Varför skulle du sluta tänka på mig för att Du

inte längre kan se mig.



Jag väntar på Dig någonstans väldigt nära.

Allt är väl.

Åh, Malle ♥♥♥