Den Långa Vägen

Hemma igen efter 10 dagar på jobb. Ingen trevlig syn mötte mig när jag kom in genom dörren. Ja, tre trevligheter mötte mig med svansarna i vädret, men en kom haltande och med bakbenen stela och med tydlig smärta i ögonen.

Så var det dags igen. Fannys rygg håller helt enkelt inte och jag vet inte hur vi ska få bukt med problemet. Tack och lov är det inte lika illa som senast. Hon har både känsel och rörlighet i bakdelen, men hon har ont igen. Ligger helst gömd i sin bur, inbäddad bland alla filtarna. Hon stiger inte ens upp när godheter delas ut. Först när det är dags att gå till sängs kommer hon tassande. Att sova i sängen vill hon ju ändå inte missa.

Vet inte vad jag ska ta mig till med henne. För hon förstår ju inte sina begränsningar. Att hon inte kan hoppa och skutta som dom övriga. Och därtill den bitande kylan som gör ont i hennes lilla kropp. Det känns bara så sorgligt. Just när det började se så bra ut.

Vi ska ut till veterinären idag. Få någon ny långtidsvärkande värkmedicin som nyligen kommit ut på marknaden. Känner att det enda jag kan göra för Fanny är att se till att hon är så smärtfri som möjligt. Att hon skall kunna leva så bra som möjligt den tid hon har kvar här. Jag hoppas att den tiden blir lång, men är smärtsamt medveten om att hennes rygg verkligen är som en tidsinställd bomb som tickar och tickar. Det känns som om det kan smälla precis när som helst.

Jag väntar på sommaren. Att få släppa ut hundarna på ängen att dom kan springa av hjärtats lust. Nu vill dom helst inte ens gå ut. Står bara och huttrar och fryser och lyfter tassarna turvis när kölden biter sig fast. Vi vill ha bort all snö och alla minusgrader. Vi vill ha sommar. Vi vill ha sol och värme. Vi vill ha skogspromenader. Vi vill ha gröna ängar och doftande blommor. Fågelkvitter och fjärilar. Havsglitter. Gröna träd. Värmeböljor och varma sommarnätter. Adjö vinter. Välkommen sommar.