Årsdag
Det är idag exakt två år sedan jag satt i Stadshotellets lobbybar och väntade på en Peter jag inte hade träffat på 28 år. Jag var glad och förväntansfull och samtidigt fylld av en inre ro. Mest undrade jag över om jag ännu skulle känna igen honom - efter alla dessa år.
När dörren öppnades steg det in en liten man med gråsprängt hår. Lite framåtböjd, men med bestämdhet i stegen, kom han emot mig. Med snö i håret och jackan lite uppknäppt. Den vita skjortan med alla instuckna pennorna och den kvarglömda namnskylten från jobbet fortfarande hängande på sned. Glasögonen som var våta och snabbt immade igen. Lite flera rynkor än senast vi sågs men det pojkaktiga leendet jag möttes av kände jag igen. Det hade följt mig i 28 år.
Vi hade tänkt gå ut och äta men vi kom oss aldrig för. I sex timmar satt vi med huvudena ihop och pratade, srattade, berättade och frågade. Förtroligheten var omedelbar och stark. Vi pratade om det förgågna, om nuet och om framtidsplaner. Vi pratade om murar, rädslor och förtroende. Om äkthet.
När vi skildes pratade vi inte om att träffas på nytt - det behövdes inte för det var så självklart. Allt kändes så självklart. Bara hans blotta närvaro fyllde min själ med harmoni.
Idag är det vår årsdag. En dag, som borde ha varit fylld av glädje. I stället känns tomheten större och svartare än vanligt. Saknaden tyngre. Längtan utan gränser. Min själ känns avskuren och halv.
Och jag kan fortfarande inte förstå varför ödet ville bryta den kvist som var mitt i dess knoppning...
När dörren öppnades steg det in en liten man med gråsprängt hår. Lite framåtböjd, men med bestämdhet i stegen, kom han emot mig. Med snö i håret och jackan lite uppknäppt. Den vita skjortan med alla instuckna pennorna och den kvarglömda namnskylten från jobbet fortfarande hängande på sned. Glasögonen som var våta och snabbt immade igen. Lite flera rynkor än senast vi sågs men det pojkaktiga leendet jag möttes av kände jag igen. Det hade följt mig i 28 år.
Vi hade tänkt gå ut och äta men vi kom oss aldrig för. I sex timmar satt vi med huvudena ihop och pratade, srattade, berättade och frågade. Förtroligheten var omedelbar och stark. Vi pratade om det förgågna, om nuet och om framtidsplaner. Vi pratade om murar, rädslor och förtroende. Om äkthet.
När vi skildes pratade vi inte om att träffas på nytt - det behövdes inte för det var så självklart. Allt kändes så självklart. Bara hans blotta närvaro fyllde min själ med harmoni.
Idag är det vår årsdag. En dag, som borde ha varit fylld av glädje. I stället känns tomheten större och svartare än vanligt. Saknaden tyngre. Längtan utan gränser. Min själ känns avskuren och halv.
Och jag kan fortfarande inte förstå varför ödet ville bryta den kvist som var mitt i dess knoppning...
Kommentarer
Postat av: Ulla.S
Åh vad sorgligt! Och fint! Ja, man undrar ju vad meningen är. Men kanske var meningen att ni ändå fick träffas och få en tid tillsammans innan han gick bort.
Postat av: Malle o lilla R
Ja ibland är det bara...meningen. Jag har min årsdag på lut med. 2/2-2002 suck.
Kram...fina minnen kan vi iallafall inte berövas av vargarna :)
Postat av: Annelie
Just den låten var den som gjorde att jag och Ante började prata överhuvud taget.
Den spelades ofta hos oss, underbar underbar låt.
Trackback
