Barndomsminnen
Tre dagar kvar av mitt arbetspass. En vecka ligger bakom. Känns skönt att se slutet närma sig för jag börjar bli trött nu. Även om inte själva jobbet varit så tung, så känner jag att denhär atmosfären inte är bra. Jag blir väldigt trött inombords av att omges av festande människor. Och festande människors beteende är inte alltid bara glatt och trevligt.
Som ett avbrott i mina rutiner hade jag min barndomsvän Anki med på kryssning. Vi har kännt varandra sedan mitten av 70-talet och hon är den enda av mina barndomsvänner jag fortfarande umgås med. Ibland går det långa perioder utan kontakt, men det är lika hjärtligt och öppet när vi väl träffas eller hörs av. Jag fick en stor portion av energi av att ha henne här. Vi pratade barndomsminnen och uppdaterade sen senaste möte. Tiden gick bara alltför snabbt.
Själv är jag inne i en neutral zon. Den tunga perioden jag hade vid jul och en tid efter har börjat svänga och det känns lättare igen. Forfarande är det svårt att prata om Peter utan att gråta. Och jag är så oändligt trött på gråten. Trött på att känna den där stramande känslan i halsen och svidandet bakom ögonlocken när tårarna vill tränga fram. Jag försöker förhindra gråten och tänka på anna. Knipa ihop ögonen och tänka på andningen. Men det är inte så lätt att stoppa när det börjat. Men jag vill inte. Jag vill kunna prata om Peter utan tårar. Tänka på honom utan att känna sorg. Men jag är inte där ännu. Fast jag hoppas att det kommer.
Som ett avbrott i mina rutiner hade jag min barndomsvän Anki med på kryssning. Vi har kännt varandra sedan mitten av 70-talet och hon är den enda av mina barndomsvänner jag fortfarande umgås med. Ibland går det långa perioder utan kontakt, men det är lika hjärtligt och öppet när vi väl träffas eller hörs av. Jag fick en stor portion av energi av att ha henne här. Vi pratade barndomsminnen och uppdaterade sen senaste möte. Tiden gick bara alltför snabbt.
Själv är jag inne i en neutral zon. Den tunga perioden jag hade vid jul och en tid efter har börjat svänga och det känns lättare igen. Forfarande är det svårt att prata om Peter utan att gråta. Och jag är så oändligt trött på gråten. Trött på att känna den där stramande känslan i halsen och svidandet bakom ögonlocken när tårarna vill tränga fram. Jag försöker förhindra gråten och tänka på anna. Knipa ihop ögonen och tänka på andningen. Men det är inte så lätt att stoppa när det börjat. Men jag vill inte. Jag vill kunna prata om Peter utan tårar. Tänka på honom utan att känna sorg. Men jag är inte där ännu. Fast jag hoppas att det kommer.
Kommentarer
Trackback
