Däckad av baciller
Det känns som om lungorna är två nummer för stora och blivit dragna genom ett rivjärn. Det svider och bränner. Hostattackerna avlöser varandera och febern är på stigande - igen. Men det är mycket bättre än igår. Då värkte hela kroppen. Varje led kändes som osmorda gångjärn. Febern steg och steg. Jag låg i sängen hela dagen. Sov ca 20 timmar det dygnet. Orkade knappt ta mig upp för trapporna till mässen. Var så slut att jag knappt orkade ligga. Var inte ens tal om att orka packa väskan för hemfärden. På morgonen kändes det lite bättre. Fick ihoprafsat mina saker och nu är jag äntligen hemma. Med min kära, kära dotter Ida. Välsignade unge ♥♥♥
Vi åkte ut till graven för att tända ljusen. Får ingen ro innan ljusen brinner på Peters grav. Trots kylan så kändes det rofyllt att vara där. Det hade kommit mycket snö under dom dagar jag varit på jobb och jag fick gräva fram lyktorna och ängeln ur snödrivorna. Men det var en mjuk och lätt snö. Graven känns så varm och vacker när ljusen brinner.
Kände en så stark saknad efter Peter ikväll. En sån där rivande, svidande längtan som söker sig in i märgen. Producerar tårar på högtryck. Ja, jag längtade så fruktansvärt mycket efter honom just idag. Ibland kommer insikten starkare än vanligt - när man är svagar och försvarsmekanismen inte är på topp. Då tränger sig sanningen in i den försvarslösa hjärnan och serverar sanningen - Peter kommer aldrig hem mera. Aldrig mera någonsin. Då kommer sorgen... och jag inser hur otroligt mycket Han fattas mig! Min älskade Peter ♥
Kommentarer
Postat av: Malle o lilla R
Jag har samma här...kan det vara efterdyningar av jul och nyår som sätter saknaden så starkt i brand igen? Kram
Postat av: Den Långa Vägen
Ja, jag tror att det har kretsat så mycket runt gemenskap och familj den senaste tiden att man lagt på en extra försvarsmekanism för att klara sig genom allt. Nu när manteln ramlat av inser man att det är samma längtan och saknad man fortfarande sitter fast i...
Trackback
