Den Långa Vägen

Man vänjer sig så lätt med att ha någon inpå sig. Dela vardagen med. Men nu var det slut för den här gången. Ida åkte hem och jag är ensam igen. Vi fick 10 dagar tillsammans. En lyx jag inte haft på flera år. Men skolan kallade och vardagen börjar igen för oss båda. Redan på måndagen är det dags att åka på jobb.

Jag vaknade med en obehaglig känsla idag. Jag har haft samma känsla några dagar nu. Samma som jag hade innan jag krockade i höstas. Väntar med vånda att något kommer att hända. Hoppas att det är något lindrigt. Men det känns inte alls bra.

Pä väg till tågstationen såg vi en älg. Det var mitt på dagen och ljust, så jag såg den på långt håll. Jag kände vördnad och respekt när den ståtligt och graciöst sprang över vägen och försvann in i skogen. Vilket vackert djur. Men ingen man ville stöta ihop med varken i skogen eller på vägen. Det var tryggt att sitta och titta på den i bilen - på lite avstånd.

Idag är det dag 223. Och jag fortsätte att pendla - fram och tillbaka mellan sorgelandet och den sorgfria zonen. Ena dagen bättre, andra dagen sämre. Ena dagen med gråt, följande med skratt. Men det går framåt trots dom sämre dagarna. Jag lär mig att kontrollera tankarna. Inte alltid, men allt mera. Ibland vill jag släppa fram tårarna och då gråter jag. För det mesta är det i min ensamhet, för jag orkar inte gråta offentligt. Vill helt enkelt inte. Orkar inte förklara. Ändå händer det ibland.

Men det börjar gå mot vår. Trots den stränga kylan idag, -24, så finns det någonslags vår i luften. Solen känns lite klarare, luften lite vårigare. Eller är det bara jag som vill tro det?