Den Långa Vägen

Jag skyller allt på Bronchitis. På febern. På hostan och den snoriga näsan. Det är därför jag inte orkar stå emot tankarna. De trista, ledsna, tråkiga, sorgliga saknadstankarna som har bestämt sig för att ockupera min hjärna just nu. Och jag gråter så det skvätter. Näsdukarna fylls turvis av snor och av tårar och soppåsen håller på att sprängas. Och jag försöker tänka glada tankar och då tänker jag på Peter och då gråter jag ännu mera.

För jag saknar honom. Så mycket att det inte har plats i ord. Så mycket att alla snordukar inte har plats i soppåsen. Så mycket att alla tårar inte har plats i tårkanalerna utan rinner tvåfiligt ut genom mina uppsvullna ögon. Så mycket att jag inte ens orkar tänka hur mycket. För det finns inget mått för min saknad.

Idag saknar jag honom. Jag saknade honom igår. Förmodligen saknar jag honom i morgon också. Och jag vill kräkas. Skrika och säga fula ord. Förbanna ödet. Förbanna allt som måste hända. Förbanna att det hände. Att jag ska stå här ensam och längta mig sjuk efter någon som aldrig kommer. Som jag vet att aldrig kommer - och ändå längtar jag.

Och soppåsen brister med alla snordukar. Mina tårkanaler svämmar över och jag drunknar i all min längtan. Livet bara fortsätter, utan att fråga om jag vill eller inte...