Den Långa Vägen

Blir inte av med den där obehagskänslan. Den sitter kvar i magen som en klump. Man får känslan att man vill skaka av sig den, men hur jag än skakar så sitter den kvar. Ibland sitter den och lurpassar i det omedvetna för att utan förvarning ploppa upp i det medvetna igen - sen sprids obehaget i hela kroppen.

Tänker mycket på Peter nu. Har saknat honom mera än på länge. Mest av allt har jag saknat hans närvaro. Att få vara tillsammans med honom. Bara andas samma luft som han. Titta in i hans ögon och känna tryggheten - att han finns för mig. Se dörren stängas bakom honom och veta att snart öppnas den igen och han står där. Så som det var då. När livet andades tro, hopp och kärlek.

Men jag väntar inte längre. Jag vet att dörren förblir stängd. Han kommer aldrig att stå där i dörröppningen med sitt breda leende som fyllde hans ögon med skratt. Jag vet. Jag inser. Jag förstår på varje plan - men jag vägrar fortfarande att acceptera. Och jag vet att jag inte har något för det - det ändrar ju inte på någonting. Men att acceptera skulle vara att godkänna och att godkäna skulle vara att säga "ok" och det kommer aldrig att vara ok. Att förlora Peter kommer aldrig att kännas som ok. Aldrig någonsin. Hur skulle det kunna det?