Den Långa Vägen

Jag är inte speciellt förtjust i massträffar. Där folk skall samlas i grupp innanför ramen av någon händelse. Bröllop, dop, begravningar - klassträffar. Det är främst för att jag känner mig obekväm bland okända människor eller människor jag inte normalt umgås med. Eller människor jag inte har något gemensamt med. På jobbets vägnar har jag inga problem att prata och umgås med idel okända människor, för där har jag ju en given roll. I massträffar är jag bara en i mängden och jag vet inte vilken roll jag tilldelats av olika människor. Detta bör inte missförstås - problemet är inte att jag är en i mängden utan att jag inte vet min roll i sammanhanget. Känner den där pinsamma tystnaden som upstår när man rabblat de obligatoriska fraserna. Åh, vad kul att se dig. Det var länge sen. Vad sysslar du med? Jaha. Har du barn? Gift? Ok. Och sen rabllar man själv de samma svaren och sen uppstår den pinsamma tystnaden. Vad säger man sen?

För det mesta trivs jag med att vara ensamvarg. Och jag har själv valt att inte ha någon bred umgängeskrets. Att inte ha en massa färdigt inbokade träffar med människor. Inte ha veckosluten färdigt planderade i månader framöver. Att istället få känna möjligheten att göra det jag känner för just för stunden utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Få känna tystnaden runtomkring mig. Se friheten framför mig. Det betyder inte att jag inte är social. Tvärt om så är jag väldigt social. Men med åren har jag haft jobb där jag ideligen träffar människor och då har behovet av ensamhet och egen tid blivit så mycket större.

Det var så härligt med Peter, för han hade samma behov av ensamhet. Ibland från jobbet, ibland från alla krav. Ibland från mig. Vi ville ha vår egen tid. Båda två. Det var så skönt att sen vara tillsammans - utan krav. Med friheten att ibland få vara ensam. 

Men ibland känner också ensamvargen sig ensam. Mitt i all frihet och tystnad. Då, i dom stunder man borde vara två eller fler. Det är helt trevligt att göra mat, men inte att äta ensam. Vem åker ensam ut på picnic? Vad är en festival på egenhand?

I veckoslutet har det varit Rockfestival i stan. En massa högintressanta band, bland annat The Ark och Bo Kaspers Orkester, som jag sett fram emot att gå och titta på. Men när fredagen kom så kändes det inte längre så lockande, för jag hade ingen lust att gå ensam. Så jag stannade hemma. Dessutom var jag trött efter dagens jordgubbsplockning - 8 kg färska jordgubbar som nu ligger i frysen.

Men på lördagen skulle min absoluta favoritartist, Jenni Vartiainen, uppträda och jag velade hela dagen om jag skulle åka. Jag tvättade kläder - funderade. Jag städade - funderade. Tvättade och friserade hundarna - funderade. Till slut bestämde jag mig. Det skulle bli rockfestival på egenhand. Med kameran nerpackad tog jag mig de få kilometrarna till Vasklot hamn och fick njuta av ett helt underbart uppträdande av Jenni. På plats fanns också en gammal bekant fotograf, som tog sig tid att gå på en kopp kaffe innan jag återvände hem. Nöjd och belåten efter den musikaliska tankningen. Hem till min ensamhet där fyra nytvättade hundar väntade, lyckliga när matte kom hem. I den stunden kände jag mig inte så ensam - trots allt. Ensamvargen hade åtrvänt.


Jennis låt Missä muruseni on är den låt jag gråtit mest till när saknaden varit som störst. Ännu idag vill tårarna falla när jag lyssnar på den. Så mycket som påminner om Peter, även om det inte var vår låt. Men samma melankoliska sakanad finns i orden. Samma känsla av att han finns här ibland, runtomkring mig.