Den Långa Vägen

Till min kära!

Ett år är ingenting i en evighet.
Ett år är en kort tid i en människas liv.
Men ett år är en oändlighet att leva utan dig.

För exakt ett år sedan, klockan 00.40, fick jag ditt sista sms. Då kunde jag inte ana att innan solen skulle gå ner nästa gång så skulle du vara borta – för alltid.

Idag har det gått ett år sedan min värld rasade samman. Det var då jag fick samtalet som skulle krossa alla mina drömmar och hela min framtid skulle raderas på fem sekunder. Det var den dagen jag fick lära mig hur det känns att verkligen förlora. Det var den dagen du lämnade den här världen, Peter. Den dagen en del av mig dog.

I 365 dagar har jag levat med den brinnande längtan efter dig. En ständig saknad som jag aldrig kan förklara eller i ord beskriva. Den har varit förtärande, oändlig och ibland så stark att jag nästan tappat viljan att leva. Min sorg har varit svart. Ogenomtränglig och vass. Bottenlös. Förlamande.

Det har gjort ont. Bara tanken på dig har gjort ont. Att leva utan dig har varit värre.

Jag har skrikit ut min förtvivlan. Gråtit floder av tårar. Känt ångestens käftar bita sig fast och slita mitt inre i stycken. Med sina sylvassa taggar rivit upp blödande köttsår i min själ. Jag har svurit och förbannat. Bönat och bett att jag skall bli fri från dessa skärseldar som förintade mig. Jag har vakat. Jag har gråtit mig till söms. Jag har drömt. Om dig och om oss. Om vita bilar som lett till död och förlust.

Ibland har jag gått som i ett töcken av ingenting. Tom och genomskinlig. Vilsen. Ensam och tilltufsad i en förlorad framtid. Med en förlorad identitet. Ett liv i ett ingenmansland jag aldrig tidigare besökt. Jag kunde inte språket. Jag kände inte till vägen. Jag kunde inte reglerna. Jag hade ingen karta. Jag bara irrade runt och letade efter mig själv i ruinerna av mitt eget liv. Sparkade runt i de rester som en gång var vi. Du och jag.

Jag ville inte dö. Men jag ville inte leva. Inte utan dig. Och jag levde inte. Jag bara existerade. Med en blick fylld av tomhet och ett hjärta fyllt av sorg och förtvivlan. Med en själ som förtvinade och dog en smula. Jag räknade minuter. Det var min framtid. En minut framåt. En enda minut till. Att orka leva. I minuter.

Jag har pratat med dig. Inom mig. Stått vid din grav och känt din närvaro runtomkring mig. Somnat, med en förnimmelse av din hand mot min rygg. Känt din ande omsluta mig som en sval vind. Du har funnits här. Kanske i min dröm eller i min fantasi. Men du har funnits här.

12 månader senare. Jag i ett nytt hem. I en ny stad utan kvarglömda minnen. Jag i min nya framtid. Utan dig. Utan vi. Utan oss. Bara jag – ensam här och nu. Men med framtidstro och en tro på att livet en dag skall segra. Trots allt.

För sorgen är inte längre ogenomtränglig. Den är transparent. Den släpper genom även glädje. Och livet är inte längre bara svart. Trots avsaknad av det rosenröda så har det fått nyanser. Försiktiga, jordnära färger som bygger min grund för att överleva. Och att leva, inte bara existera. För jag har dagar kvar – dina tog slut när allting skulle börja. På riktigt. På allvar.

Men jag älskar dig fortfarande, Peter.

Då, när du fanns här, älskade jag dig för den kärlek du gav mig. Den trygghet jag kände i din närhet. Jag älskade dig för att du var annorlunda. Jag älskade dig trots att våra ryggsäckar tyngdes av det förflutna. Jag älskade dig för att du var den enda som på riktigt förstod mig och ändå älskade mig - för just den jag var. Just därför att jag var just den jag var. Och du såg mig. Jag älskade dig trots att många och mycket slet i dig och ibland förblindade dig.

För alla ”på grund av” vann över alla ”trots att” och kvar fanns det vi trodde på. Det som ingen annan rådde på. Det som var bara ditt och mitt och som få helt förstod sig på. Det var det vi kallade för kärlek. För varandra. En kärlek som bara du och jag förstod – fullt ut och med allt det innebar. Ingen annan behövde förstå. För i slutändan var det ändå vi.

Nu älskar jag dig för allt du gav mig. Kärleken. Alla minnen. Alla upplevelser. All kunskap. Min kärlek till dig kan aldrig dö. Men den kommer att ändra skepnad och får en annorlunda intensitet. Den finns kvar som en värmande tanke ur vilken ett nytt liv kan växa. Mitt liv – utan dig, men med dig inom mig. Som en styrka och en kraft.

Jag saknar dig, Peter.

På så många olika sätt och av så många olika orsaker. Jag saknar din visdom. Din klokhet och din aldrig sinande kunskap. Den trygghet jag kände när jag hade dig runt omkring mig. Din otroliga människokännedom som jag, först efter din död, förstod helt och hållet. Och jag har sett allt det där du pratade om, Peter. Både falskheten och avunden, men också äktheten och det som är ”på riktigt”. Och jag har gallrat.

Jag saknar din intensitet i allt du gjorde. Dina ”konstiga” funderingar och ditt lite aviga sätt att tänka – din unika personlighet. Det kommer aldrig att finns någon som du.

Jag saknar din blick som var så fylld av kärlek. Dina kärleksord. Den sårbarhet du vågade visa. Ditt hjärta du vågade blotta. Jag saknar ditt leende som fick fjärilarna att dansa i min mage. Dina händer som alltid sökte mina eller låg på min rygg för att känna närheten. Jag saknar våra långa och djupa samtal om livet, döden och kärleken. Våra delade vinflaskor och vakade nätter. Vårt hysteriska fnitter i mataffären och våra gourmetmiddagar i den enkla vardagen. Behagligheten i tystnaden. Våra utflykter och fotograferingsdagar.

Men mest av allt saknar jag din närvaro, din existens. Känslan av att veta att du fanns, även om du inte fysiskt var bredvid mig. Lugnet inom mig när jag inte längre behövde söka. För du var den jag alltid sökt - i alla jag mött - och som jag äntligen hade funnit.

I världen är du bara någon – men för någon kan du vara hela världen. Du var min värld, Peter. Hela min värld. Men min värld rasade. Förintades och slogs i spillror. Dog och försvann.

Idag – för precis ett år sedan.

MIN KÄRLEK – FÖR DIG – FÖR ALLTID