Den Långa Vägen

Ibland saknar jag ord för att riktigt förklara den där känslan man har av saknad blandad med oro. Inte direkt en ångest känsla, mera som en molande saknadsvärk som breder ut sig i kroppen. Den där vemodskänslan som ibland känns som sorg, ibland som längtan. Men som trots allt är odefinierbar. Den bara hänger över en som ett osynligt svart moln. För jag är fortfarande rädd för framtiden utan Peter. Känner mig så halv och så obeslutsam. Samtidigt som jag står och väger för och emot utan att veta vad som blir bäst. Det är nu jag velat få bekräftelse, få höra att jag tänker rätt. Att han kommer att finnas där oberoende. Men han finns inte här. Oberoende. Och jag förbannar mitt öde och känner mig gammal, trött och förbrukad.

Out of order. Ur bruk. Sönder. Ratad.

Jag har aldrig varit rädd för att bli gammal och ensam. Inte varit rädd för att inte duga. Inte före nu. När jag är ensam. Inte känner mig duglig. Såna saker spelade ingen roll när jag hade Peter. För honom var jag alltid duglig. För honom var jag värdens finaste Lisen. Även såna dagar när jag själv hatade mig och kände mig trött och gammal och ful. Det var dom dagarna han visade sin uppskattning. Det var såna dagar jag var världens bästa Lisen. Och han var MIN människa. Och jag fick älska. Och jag fick känna mig trygg. Vågade planera. Se framåt. För HAN fanns med i allt.

Nu är jag ur bruk. Och så vettlöst rädd för framtiden. Livrädd.

Jag saknar DIG, Peter.