Den Långa Vägen

Känner mig olustig. Irriterad och arg. Det är nu jag står här. På kanten till den stora framtiden jag inte velat kännas vid på hela året. Inte velat tänka på, för den har kännts så hotfull och stor - och avlägsen. Så öppen och så ensam. Och så väldigt utan Peter.

Det gjorde den inte då. För länge sen, när Peter levde. När Peter skrattade och planerade, fylld av drömmar och framtidstro. Och jag skrattade med honom och vi skrattade med varandra och vi skrattade åt varandra. Och framtiden var någonting ljust, roligt och något man längtade till. Något vi trodde på. Förberedde. Såg fram emot. Vi. Tillsammans. För alltid. På riktigt. Det var ju i just den här framtiden vi skulle börja uppfylla drömmen vi hade - nu, i denhär stora framtiden, när min skola var över och en ny frihet började. Så mycket planer. Så mycket framtidsglädje. Så mycket "Sen, när vi..."

Så länge sen.

Nu har jag kommit i fatt den framtid vi hade då. Som plötsligt är här och nu. Mitt framför mig. Men var är glädjen idag? Var är lyckoruset inför det "nya" livet? Entusiasmen? Drömmarna och framtidstron? Jag står här på kanten och allt känns bara som om en oändlig avgrund som breder ut sig framför mig. Jag vet att jag måste ta steget och hoppa in i det okända. Men det känns som om jag hoppar ut i tomma intet. Jag hoppar utan fallskärm och utan skyddsnät. Och utan Peter. Framför allt utan Peter. Och det finns ingen som tar emot mig när jag faller. Ingen som säger "Det blir nog bra..." Ingen som stryker mig över håret när motgångarna radar upp sig. Ingen som säger "Men jag finns här, alltid..."

Och jag ska ensam försöka ta mig förbi alla dom grusade planerna som gömmer sig i varje skugga av dom krossade drömmarna. Var ska jag söka glädjen i det? När allting bara känns så stort och oöverkomligt. Och jag är bara förbannad och arg och ledsen och besviken - osäker och obeslutsam.