Elva månader
Tiden har gjort små öppningar in i framtiden. Jag kan se en framtid, även om den fortfarande känns mindre meningsfull utan dig. För du var min framtid, Peter. Nu ska jag försöka hitta glädjen i det jag har - utan dig. För det är jag som lever. Jag försöker påminna mig själv om att mitt liv är värdefullt men ibalnd orkar jag inte se det när du inte är här. För min saknad är fortfarande så stark. Ibland nästan destruktivt stark och jag glömmer att leva.
Peter, det är nu jag kommer att ta steget in i mitt nya liv. Lämna det gamla bakom mig. Söka nya vägar. Jag flyttar snart och lämnar det hem där minnena av dig lever så starkt. Men jag kommer inte att lämna kvar mina minnen. Dom ska jag ta med mig och vårda som mitt eget barn. Jag ska bara bygga en ny framtid, där mitt liv är i fokus. Du kommer att finnas kvar inom mig - för alltid. För du har ditt bo i mitt hjärta.
Jag älskar dig!
Så vackert du skriver"Du har ditt bo i mitt hjärta"Precis så tänkte jag när jag satt här ensam med min lilla katt.Man har sin älskling i sitt hjärterum och det kan ingen någonsin ta ifrån en varhelst man befinner sig i världen.Saknaden den finns ständigt vid min sida jag försöker lära mig att leva utan min man men han finns ju i allt som jag ser härhemma.Jag kan plötsligt börja gråta utan att jag förstår varför men något triggar igång tårarna to.m en sådan banal sak som trädgårdsprogram på tv.Vi älskade att planera trädgården ihop och nu när jag skall göra alla saker själv så rusar bara vemodet emot mig.Jag lyssnade på karlavagnen på radion häromnatten då sa programledaren en bra sak "Man kan inte leva bakåt bara framåt"Så rätt men ibland så svårt att följa.
Kram/Leila
Leila: Åh, vad jag känner igen det där med tårar utan egentlig orsak. Saker förknippade med Peter som kommer till medvetandet som blixtsnabba tankar. För mig är det ofta förknippat med mat, eftersom det var vår grej. Eller platser. Eller bara saker som är förknippat med våra drömmar. Då kommer tårarna utan att man egentlien ens är ledsen. Vämodet blir bara så starkt.
Tänk det verkar som om all sorg följer ett visst mönster och man måste gå igenom alla blad i denna livsbok man hade tillsammans innan man kan gå vidare.Det känns bra att någon förstår hur det är för alla gör inte det och man känner sig så fruktansvärt ensam i sina känslor.Du förstår för du har ju upplevt samma faser i sorgen.Du är så otroligt bra på att uttrycka precis hur det är.
Kram/Leila
