Migrän igen
Den kommer allt oftare nu, min migrän. Jag är så trött på alla sågbladskantade bollar som snurrar och söndrar mitt synfält. Växer och växer tills den sprängande huvudvärken tar vid. Illamåendet. Känslan av att huvudet kommer att spricka om man gör en enda hastig röresle. Ljuskänsligheten. Mattheten. Ögonen som blir små och pliriga. Alla tusen hamrar som spikar in nålar i mitt huvud.
Vill inte!!
Vill inte!!
Att platsa
Idag känner jag mig osynlig och trött. Grå och obetydlig. Ledsen. Besviken. Kanske mest besviken. För att jag inte platsar. För att "att göra sitt bästa" inte gäller alla. För att "snäll" inte räknas. För att något man trott på inte hade något värde.
Saknar honom!
Jag platsade hos Peter och dög precis som jag var. Ändra dig aldrig, sa han. Jag vill ha dig precis som du är. Men vad nu då... Jo, jag platsar så länge jag ler och är snäll. Jag platsar om jag stryker medhårs. Ja, jag platsar om jag ställer upp. Jag platsar om jag orkar lyssna. Men sen då? När jag inte orkar. När jag är på dåligt humör. När jag inte är medgörlig i allt. När jag ställer krav. Då platsar jag inte längre.
Det har väl alltid varit så, så det är inget nytt. Alltid, men inte med Peter. Även om vi tvistade och hade våra konflikter så dög jag ändå. Det var skönt och befriande att veta. Att vara trygg även i den mest bitande konflikten. När man lärde sig det - och vågade. Men det var inte självklart från början. Jag minns stunder när jag var rädd. Men jag lärde mig. Vi lärde oss.
Och sen försvann han.
Och jag återvände till ruta ett. Där står jag fortfarande och trampar. I osynlighetsrutan. Obetydlighetsrutan. Där alla vi betydelselösa står inträngda och tittar på när de betydelsefulla högljutt och med vassa armbågar tar sig fram till den ruta där vi velat stå. Men som inte var för oss betydelselösa och gråa. För oss som försöker vara snälla och göra vårt bästa. För rutan är upptagen av de betydeslefulla som pratar och intygar sin beträfflighet.
Sen tappar man den sista gnistan av tro på sig själv. Sista gnuttan av själförtroende. Lusten att ens försöka. Och så har man själv gjort valet att inte bli vald. Får skylla mig själv. Och sen finns inte längre något att förklara och försvara. Man har valt det själv. Att ge upp. Varför spelar ingen roll om man har gjort valet. Avsagt sig rätten till förståelse. Punkt. Slut.Det har väl alltid varit så, så det är inget nytt. Alltid, men inte med Peter. Även om vi tvistade och hade våra konflikter så dög jag ändå. Det var skönt och befriande att veta. Att vara trygg även i den mest bitande konflikten. När man lärde sig det - och vågade. Men det var inte självklart från början. Jag minns stunder när jag var rädd. Men jag lärde mig. Vi lärde oss.
Och sen försvann han.
Och jag återvände till ruta ett. Där står jag fortfarande och trampar. I osynlighetsrutan. Obetydlighetsrutan. Där alla vi betydelselösa står inträngda och tittar på när de betydelsefulla högljutt och med vassa armbågar tar sig fram till den ruta där vi velat stå. Men som inte var för oss betydelselösa och gråa. För oss som försöker vara snälla och göra vårt bästa. För rutan är upptagen av de betydeslefulla som pratar och intygar sin beträfflighet.
Saknar honom!
Och ingenting kan splittra oss
och ingenting kan söndra oss
och ingenting kan slita oss isär
Och ingenting kan få oss
att överge varann
Stormar kanske tystar oss
Skuggor kanske slukar oss
Sorger kanske tvingar oss på knä
Men ingenting i världen
kan lösa våra band
Jag är med dig vart du går
Genom månader och år
Jag är med dig alla dar
Jag är med dig vart du far
Du är den jag kunde va
Du är med mej där jag e
Du är med mej vart jag ser
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den, jag kunde va
~Du är den jag kunde va/Mikael Wiehe~
Jag i ett nötskal. Hängig och grå.
Alla Helgons Dag
Jag var till graven och tände mina tre ljus på Peters grav. På gravgården möttes jag av ett hav av ljus. Det kändes som om alla hade varit och sett till sina anhörigas gravar. Och ändå var det bara fredag. Det var vackert. Och stämningsfullt.
Rosorna jag hade hämtat till graven till hans födelsdag var fortfarande jättefina. Det kändes bra. Vädret har tydligen varit lämpligt varm för att hålla blommorna vackra såhär länge.
Försökte komma ihåg hur det såg ut i fjol, hade ett minne av att det var snö och kallt vid graven. Hittade den här bilden som är tagen på Alla Helgons Dag för ett år sedan.
Rosorna jag hade hämtat till graven till hans födelsdag var fortfarande jättefina. Det kändes bra. Vädret har tydligen varit lämpligt varm för att hålla blommorna vackra såhär länge.
4.11.2011
Försökte komma ihåg hur det såg ut i fjol, hade ett minne av att det var snö och kallt vid graven. Hittade den här bilden som är tagen på Alla Helgons Dag för ett år sedan.
6.11.2010
Äntligen hemma
Mitt arbetspass började med ett migränanfall vilket ledde till att jag var sjukskriven dom två första dagarna. Jag avslutade arbetspasset på samma sätt. Med migrän. Illamående. Uppkastningar. Ont i nacken. Nu är jag äntligen hemma och det känns skönt. Bara det att få sova i min egen säng.
I morgon har jag massage. Ser fram emot att få nacken uppknådad. Mycket av huvudvärken ligger där har jag på känn. Ikväll blir det enbart vila.
Till lilla Tilda
En liten ängel har hittat hem.
Du har berört många med din kamp. Många har följt din tunga resa. Men du har inte förlorat kampen. Du är en vinnare som kommer att finnas kvar i mångas tankar. Du hann beröra många hjärtan under din korta tid här, både kända och okända. Du förenade hjärtan och suddade ut gränser. Nu är din uppgift här fullbordad och du har fått frid.
Mina varmaste tankar finns hos dig och din familj. Mina tåra är era tårar. Era tårar är mina tårar.
Sov i ro, fina Tilda ♥
Till fjärilens minne
Säg inte
att ingenting blir kvar
av den vackraste fjäril livet gav.
Säg inte
att vingarnas färg bleknar bort
och försvinner i vinden som stoft.
Om fjärilens kropp måste gömmas i grav,
är ändå den svindlande
flykten kvar.
Bo Setterlind
