Att platsa
Det har väl alltid varit så, så det är inget nytt. Alltid, men inte med Peter. Även om vi tvistade och hade våra konflikter så dög jag ändå. Det var skönt och befriande att veta. Att vara trygg även i den mest bitande konflikten. När man lärde sig det - och vågade. Men det var inte självklart från början. Jag minns stunder när jag var rädd. Men jag lärde mig. Vi lärde oss.
Och sen försvann han.
Och jag återvände till ruta ett. Där står jag fortfarande och trampar. I osynlighetsrutan. Obetydlighetsrutan. Där alla vi betydelselösa står inträngda och tittar på när de betydelsefulla högljutt och med vassa armbågar tar sig fram till den ruta där vi velat stå. Men som inte var för oss betydelselösa och gråa. För oss som försöker vara snälla och göra vårt bästa. För rutan är upptagen av de betydeslefulla som pratar och intygar sin beträfflighet.
Saknar honom!
Lisen var inte ledsen fortsätt att vara precis som du är men jag känner igen mig i vad du skriver.Saknaden efter den som älskade en precis som den man är känns in i själen ibland men man får tänka på det fina som var och försöka trösta sig med dom kloka ord som ens livskamrat sa och tro på det.Människor har en tendens att bara ta och sällan ge då är det lätt att tänka "Jag kan lika gärna bli likadan"Bli inte det var den du i grunden är.Den sången du valt spelades på min mans begravning han tyckte så mycket om den och den är så vacker och orden är så fina.
Kram/Leila
Har också forlorat min livskamrat och när jag läser din blogg,känner jag igen mig och saknaden efter någon som förstår utan att dömma. Du ger mig tröst tack!
Åh fina Lisen, så smärtsamt! Jo men det är ju så...vi är ju ensamna nu, precis lika ensamna som vi var innan våra män, så orättvist att de måste dö. Fast vi måste ju tro! Säger jag som har en urusel tid själv ;) men du förstår vad jag menar....lågt där inne i tvivlet och misströstan måste vi ändå tro....på att det ordnar sig. Och på att vi duger, alltid har varit fullt dugliga och att det är de andra som har fel! Kärlek till dig och hälsa FAWE!
