Den Långa Vägen

Han sa alltid att han inte kommer att fylla 50 år. Han kommer att dö ung. Jag ville inte lyssna till honom. Slog bort allt prat om döden för jag ville inte tänka på sådana saker. Vi levde ju och hade hela livet framför oss. Ja, åtminstone trodde jag det. Men han hade rätt. Han såg aldrig sin 50:e födelsedag.

I dag skulle han ha fyllt 49 år. Det är redan andra födelsedagen han är borta. Två år har gått sen vi firade hans sista födelsedag. Hemma, med vin och god mat. Två hela år. Det är svårt att förstå. Samtidigt som det känns som en hel evighet så känns det som om det var i går.

Jag saknar honom fortfarande. Ibland så mycket att klumpen i bröstet trycker upp ångesten i halsen och jag vill bara lägga mig ner och gråta. Jag känner den där välbekanta känslan av fyllda tårkanaler som får mina ögon att svida. Sen den där lättande känslan när tårarna äntligen svämmar över och rinner fritt och svedan från ögonen försvinner - sköljer ut ångesten och renar själen. Efter gråten är det oftast lättare att andas. Friare.

Det sägs att ränderna inte går ur zebran. Kärleken tycks inte heller gå ur kroppen trots att tiden har gått. Jag känner fortfarande den där varma känslan i bröstet när jag tänker på honom. Ser bilder eller läser hans gamla brev. Minnen som föder längtan och ännu större saknad. Skillnaden nu är att jag lärt mig kontrollera mitt varande. Jag sjunker inte längre ner i ångest-träsket. Jag håller näsan stadigt ovanför vattenytan och klarar vardagen med bravur. Jag har börjat hitta min plats i mitt nya liv. Leva som normalt, även om jag fortfarande inte har fått alla bitarna att hitta sina platser. För han finns fortfarande så starkt inom mig. Runt mig.

Idag har han varit i mina tankar mera än vanligt. Starkare och djupare. Fått mig att gråta en skvätt av saknad men också att le av lycka för alla de dagar vi fick. Jag har plockat fram minnen och varsamt hållit dom i mina händer. Inom mig pratat med honom och önskat att han funnits här. Kvar. Nära. På riktigt.