Den Långa Vägen

För ett tag sen läste jag på en blogg om hur svårt en man kände att det var att hitta ett nytt sätt att leva efter hustruns död. Att komma vidare utan att tappa det som varit. Att inte längre leva som "vi" utan som "jag". Att ta bort ringen. Att förändra.

Det är märkligt hur svårt det kan kännas med dessa små förändringar. I botten obetydliga men i hjärtat desto större. Det är symbolvärdet som väger så tungt. Känslan av att förlora det sista "vi" som man så krampaktigt försöker hålla kvar. Och i grund och botten handlar det kanske om en vägran att helt acceptera... åtminstone i mitt fall.

Själv har jag kvar Peters ring i mitt halsband. Den ligger där och jag snurrar på den ibland. Inte så ofta som förut men allt emellanåt märker jag att min hand trevar efter den och det känns lugnande att snurra ringen mellan mina fingrar eller att bara hålla den i min hand. Känna.

Kvar har jag också hans telefonnummer i telefonen. Jag kan bara inte förmå mig att ta bort den. Jag vet inte ens själv varför jag vill hålla den kvar. Jag har ju inga planer på att ringa honom och jag väntar definitivt inget samtal fån honom. Jag brukar däremot undvika att bläddra fram den. För hans namn väcker minnen och minnen väcker sakand och saknaden får mig ur balans. Men känslan av att ha kvar hans nummer känns ändå bättre än känslan att radera den.

Att frigöra mig från dom symboliska föreningskedjorna känns som att lämna honom bakom mig. Det känner jag mig inte helt redo för ännu. Och då är vi där igen. Att inte kunna acceptera.

Men jag tror att jag känner när jag är klar att bryta dom sista banden. När just de specifika symbolerna inte längre har någon funktion utan har tappat sitt känslomässiga värde eller tagits över av nya. Då är det dags... Då är jag kanske redo att även acceptera.