Harhjärta
Jag är feg. Rädd att öppna mig för känslor. För att släppa in någon innanför mina murar. Jag hör knackningen men jag försöker att inte lyssna. För jag hittar på en massa (bra) ursäkter varför jag ska sätta dövörat till. Inte lyssna. Inte reagera. Och ändå gör jag det. Men i smyg. För innert inne hoppas jag att murarna skall börja rasa och låsen brytas upp och ny luft strömma in.
För mitt hjärta börjar vara unket och oanvänt. Ställvis fläckad av sorgen. Upprivet och sårigt. Men bitvis oanvänt och längtansfyllt. Flödande av längtan att åter våga älska. Många av änkorna runt omkring mig har gått vidare. Men jag står och stampar på stället. Eller backande tillbaka i rädsla för att inte klara av att ge. Ta. Älska. Börja på nytt.
Kan ett brustet hjärta älska. Eller rinner kärleken fortfarande ut genom såren och kan sorgen som samlats i ärren tillåta hjärtat att älska. Vågar ett harhjärt fortfarande ta steget mot livet...
Ett vackert besök i kvällstimmen
Kommentarer
Trackback
