När når man "bäst före" datum?
Jag satt på tåget till Helsingfors och gick till reaturangvagnen för att ta mig en kopp kaffe. Strax bakom mig satt en gammal farbror som pratade i telefon. Jag kunde inte undvika att höra hans samtal, eftersom han pratade på som om ingen annan funnits i närheten. Och jag blev beklämd av att höra hans samtal.
Tydligen pratade han med sin vän(inna). Han hade missat tåget för att hans ben inte hann med att föra honom till den sista vagnen. Nu satt han på följande tåg men om han var på väg hem eller till vännen blev aldrig klart. Men det var en ledsen och konfunderad man som satt i telefonen. Han konstaterade att det ju var väldigt svårt att få tag på henne eftersom hon jämt hade problem med telefonlinjerna och inte kunde svara. Och sen var det ju det där med släkten. Han hade ju också sin släkt som var besvärlig. Så frågade han hennet: kan du svara mig ärligt, är det din släkt som är emot vår vänskap? Jag vet inte vad hans vän svarade, men mannen konstaterade att han hade fått mer än tillräckligt svar för att inse fakta. Men han förstod inte varför, för dom sällskapade ju inte, dom var ju bara vänner. Sen åkte tåget iväg och telefonlinjen bröts. Kvar satt den gamle mannen med en tyst telefonlur och ett sorgset ansikte.
Är det verkligen såhär att bli gammal? Har man då tappat förmågan att själv bedöma hur man vill leva sitt liv? Är det då som släkten skall ta över och styra in en på rätt spår igen - rakt in i ensamheten. Hälla ett ämbar med skam över en för att man skall förstå att sånt inte är till för gamlingar längre. Istället för att glädjas över att gamla pappa/mamma har hittat nån dom kan ty sig till på äldre dagar. Få känna gemenskap och trygghet med.
Det är beklämmande. Och sorgset. Och avskyvärt. Och jag kan ju inte låta bli att undra om det är arvet som spökar i bakgrunden. Rädslan att "någon"lurpassar och bara väntar på att få sätta vantarna på gamla pappas/mammas besparingar. Eller är det skammen över att de äldre fortfarande har behov av närhet och beröring. Är det så att barnen/släkten tycker att det är genant att en gammal människa visar känslor. Såna känslor. Är inte kärlek till för alla? Har man en "bäst före" datum som bestämmer när man inte längre har rätt att känna?
Är det såhär så vill jag inte bli gammal.
Är det såhär jag ska se mig själv om 10-20 år?
Kommentarer
Postat av: Marika
Varje gång jag hör om en ensam åldring som fått en "kaffevän" (som det så diskret tydligen heter) blir jag glad. Varför ska ålderdomen betyda att man ska vara ensam??? Tänk vilken lycka att få ha en "kaffevän" ännu vid 80 - 90 år! Men det är nog tyvärr som du säger, då tycker släkten att de får blanda sig i, men varför? Är det för att de tror att den gamle har glömt sin partner, deras mamma/pappa, och bara vill ha roligt? Deras livspartner kommer ju aldrig att kunna bli bortglömd, men de tänker inte längre än så, de tänker inte på att den nya vännen kan få livet att vara lättare när släktingarna har sitt eget liv och inte har den tid de så väl behöver.
Trackback
