Den Långa Vägen

Jag är trött och jag saknar Peter. Det är länge sen som känslan varit så stark. Längtan så stor. Kanske är det årsdagen som har påverkat mig och fått mig ur balans. Eller är det kanske de tunga dagarna jag haft på jobbet. När jag insett att ingenting är så som det ser ut. Att kohandel pågår bakom lykta dörrar och den egna vinningen går före lojalitet. När snacket är tufft men när man ska skrida till handling så försvinner dom som gapat mest. Agnarna skiljs från vetet. Kvar står dom lojala. Den här gången var dom många. Men att nå dit tog alla mina krafter. För stunden.

Ja, jag saknar honom. Hans kloka, analyserande tankar. Hur många visa ord hade jag inte fått på vägen. Jag undrar vilka råd han hade gett mig. Jag har försökt lyssna inåt men allt jag hör är bara en stor tystnad.

Ibland reflekterar jag över hur mycket jag glömt. Eller hur lite jag egentligen kommer ihåg. Det är bara fragment av stunder då och då. Bara en liten bit av verkligheten som finns kvar. Ibland så flyktig att jag inte ens hinner känna efter hur det känns. Och jag är inte säker på om det är så jag vill ha det.

Därför påminner jag mig ibland. Ger mig ut på farliga vatten. Läser våra kärleksbrev till varandra. Tittar på bilder av vår tid tillsammans. Bara för att inte glömma helt. Bara för att friska upp minnet. Återkalla dom känslor som får mig ur balans. Så motstridigt och så destruktiv. Men ändå så nödvändigt.

För mina minnen av honom är bitterljuva. Vackra och skira men ångestframkallande. För jag vill vara där igen. Hos honom och i hans famn. Känna tryggheten i hans famntag. Höra hans andetag. Känna hans händer. Honom.

Och när min känsla hinner ifatt mig så fylls jag av separationsångest. Jag vill inte glömma men jag klarar inte av att komma ihåg. För minnena gör fortfarande ont när jag tillåter mig att känna. Skär i mig och biter sig fast för att sen tunnas ut och försvinna i intet.

Och jag återgår till mitt liv. Min ensamhet. Med hjärtat fyllt av tomhet och längtan fortsätter jag att vara kvar i nåt jag lämnat.