Den Långa Vägen

Jag har för länge sen slutat räkna månader. Den 7. går förbi varje månad utan att jag längre tänker att det är ett dödsdatum. Så som jag gjorde ännu för ett år sen. Kände hur ångesten steg varje gång man närmade sig den dagen på månaden. På något sätt plockade den dagen fram de smärtfyllda minnena. Men när ett år var fullt fick det än vändning. Den där ångestladdade känslan lakades ur och försvann.

Insåg plötsligt att man snart börjar räkna år. Att det snart har gått två år. Det känns overkligt. Som om tiden aldrig funnits. Som om man levt ett helt annat liv. Efter-livet. Utan honom-livet. Ensam-livet. Den tidlösa tiden.

Fortfarande saknar jag honom. Men det är en flyktig känsla. Den kommer över mig med jämna mellanrum. Fladdrande i tanken, stannar en stund och flyger vidare. Med lätta vingar som en fjäril på en sommaräng. Den stannar inte kvar, men den sätter spår. Avtryck av minnen som man alltid kommer att bära med sig.

Och jag brukar titta på hans bild. Minnas allt det där vi hade. Komma ihåg hur kärlek kändes. Ibland undra om man någonsin kan tillåta sig att känna så. Undra om man någonsin känner sig klar att öppna hjärtat igen. Våga utsätta sig för risken att tvingas gå genom samma sak en gång till.

Jag tvekar.