Den Långa Vägen

Det är länge sen jag bloggat. Kanske börjar behovet vara över för att skriva av mig på just den här bloggen. Men det betyder inte att jag glömt. Inte för ett ögonblick. Men tankarna gör inte längre ont. Det river till en sekund och det känns som om man hade en luddig boll i magen ett tag. Men jag hanterar minnena för det mesta. 

 

Förutom när jag pratar med andra som nyligen också förlorat sina kära.

 

Det är då det blir så starkt, som om man tar över deras känsla och känner för dom - och väldigt starkt med dom. För jag vet ju hur det känns. Med de toma bladen i framtidsboken. De krossade drömmarna. Den söndersmulade vardagen. Och saknaden... Det är dessa dagar då tårarna kommer till ytan, utan att man kan kontrollera dem. Det blir ingen flodvåg - det blir bara ett dis av regnbågens alla färger när man ser världen genom de tårfyllda ögonen. Sen har saknaden fått säga sitt. Man kan andas. Och man kan le igen...

 

På lördagen hade jag en sådan dag. Fotograferade och firade två vackra studenter och var glad. Träffade en kvinna som förlorade sin man i december. Vi pratade om minnen och om sorgen. Om hur livet får en total vändning. Om hur det är att möta sommaren på egen hand. Om att ta sig ut bland människor - ensam. Och om att vara osynlig. Men också om hur det är att våga bryta upp och lämna det man har och det som var bakom sig. Att våga börja leva ett nytt liv. Det var då jag såg regnbågen...

 

 Som kontrast till det lyckliga studentpar som precis klarat en stor etapp i livet. 

 

 

 

 

Sjungom studentens lyckliga dag,
låtom oss fröjdas i ungdomens vår!
Än klappar hjärtat med friska slag,
och den ljusnande framtid är vår.