Den Långa Vägen

Jag går runt med en ständig längtan efter något. Vet inte själv riktigt vad det är. Men det är något som fattas mig. Jag känner mig lite vilsen och ... ja, jag hittar inte riktigt ord för känslan. Kanske en släng av överflödighet med en nypa tomhet. Att inte riktigt passa in någonstans. Men ändå inte riktigt så.

 

För jag har ju min plats - ibland. Och jag väljer ofta själv att vara ensamvargen. För jag vilar i min ensamhet samtidigt som jag vill känna mig behövd på något plan. Den bekräftelsen får jag oftast av hundarna. Så jag trivs allt mera med hundarna i stället för att vara social. Och när jag dessutom ser beteendet hos vissa människor så inser jag i en allt högre grad hur viktiga mina hundar är. Kanske har det blivit en ond cirkel. Kanske har jag gjort det till en ond cirkel. För jag känner att jag inte har ork att låtsas och då är ensamheten väldigt bekväm.

 

Men ibland är det väldigt ensamt att vara ensamvargen. Även om man väljer det själv. Eller kanske är det ändå så att man tror att man väljer det men i själv verket bara ramlar ur gemenskapen för att man inte längre kan det sociala samspelet. För att jag helt enkelt är trött på att spela olika roller. Eller lyssna på kallprat. Chitchatta om nonsens. Och det gör att dörrar stängs. Att man inte passar in. Inte får plats. Inte syns. Inte märks. För man betyder ju ingenting om man inte behärskar spelet. Ja, förutom när nån behöver hjälp då förståss. Då brukar telefonen ringa.

 

Samtidigt stänger man själv porten för att ingen ska komma innanför murarna man börjat bygga. För att inte själv såras, när man slår näsan i den stängda dörren man trott varit öppen för alla. Och så är man fast i en ond cirkel som är svår att bryta.

 

Ja, så är det att vara ensamvarg.