Den Långa Vägen

Efter att ha finslipat text hela helgen kände jag att jag behövde ha lite fest. Eftersom både Fanny och Wilma fyllt år i februari, när jag självfallet var på jobb, beslöt jag att ställa till ett riktigt fyllhundskalas. Jag gjorde varsin liten tårta åt "tjejerna" av rått maletkött och lite knackkorv. Själv nöjde jag mig med knäckebröd med ost och sardiner nerskölt med lite kaffe.

Jag sitter och skrattar i skägget. Åt Murphy och hans fjantiga lagar. Han fick mig inte trots att han försökte. Ha Ha Ha, säger jag.

Vad som hänt? Jag var ut med Fanny för ett par dagar sen. Hon har fortfarande svårt att gå och jag är superförsiktig med hennes rygg. Så jag bar henne för att hon skulle komma sig ut och göra sina bestyr. På något sätt lyckades jag trassla in mig i mina egna fötter och kände hur benen slant under mig. Min enda tanke var att "AKTA FANNY"!

Jag vet inte riktigt hur jag hamnade i backen, men Fanny såg ut att ha klarat sig. Lika så jag, trodde jag. Följande dag kunde jag inte lyfta vänstra armen utan att hjälpa till med den högra. Ja, eller jag kunde men det gjorde så ont att jag hellre lät bli. Så, jag var till doktorn och visade upp den. Ingen röntgen fanns tillgänglig den tiden, så jag blev uppmanad att komma på röntgen följande dag. Så, idag var jag på röntgen och inget var brutet i alla fall. Men skador i mjukdelarna syns ju inte, så det kan var någon bristning i någon muskel eller sena eller så är det "bara" en försträckning. Jag hoppas och tror på det senare.

Lördagen var revydag tillsammans med Stig och Ann-Christin. Färden gick till Purmo och deras revy "IHOPPLÅÅSTRA". Gillade den skarpt och kan varmt rekommendera. Jätteduktiga sångare och riktigt bra amatörskådespelare. Toppen, helt enkelt.

Jag har ont i halsen. Inte mycket, men det gör ont när jag sväljer. Irritationshostan har fortsatt nu i nästan 6 veckor och sätter igång så fort jag lite rör på mig. Känner mig inte förkyld egentligen, bara irriterad av hackhostan. Att gå runt och låta som om man hade lungsot. Eller som om man var storrökare. Jag som inte ens röker. Passade på att köpa hostmedicin när jag hämtade ut Fannys dundervärktabletter.

Hemma igen efter 10 dagar på jobb. Ingen trevlig syn mötte mig när jag kom in genom dörren. Ja, tre trevligheter mötte mig med svansarna i vädret, men en kom haltande och med bakbenen stela och med tydlig smärta i ögonen.

Så var det dags igen. Fannys rygg håller helt enkelt inte och jag vet inte hur vi ska få bukt med problemet. Tack och lov är det inte lika illa som senast. Hon har både känsel och rörlighet i bakdelen, men hon har ont igen. Ligger helst gömd i sin bur, inbäddad bland alla filtarna. Hon stiger inte ens upp när godheter delas ut. Först när det är dags att gå till sängs kommer hon tassande. Att sova i sängen vill hon ju ändå inte missa.

Vet inte vad jag ska ta mig till med henne. För hon förstår ju inte sina begränsningar. Att hon inte kan hoppa och skutta som dom övriga. Och därtill den bitande kylan som gör ont i hennes lilla kropp. Det känns bara så sorgligt. Just när det började se så bra ut.

Vi ska ut till veterinären idag. Få någon ny långtidsvärkande värkmedicin som nyligen kommit ut på marknaden. Känner att det enda jag kan göra för Fanny är att se till att hon är så smärtfri som möjligt. Att hon skall kunna leva så bra som möjligt den tid hon har kvar här. Jag hoppas att den tiden blir lång, men är smärtsamt medveten om att hennes rygg verkligen är som en tidsinställd bomb som tickar och tickar. Det känns som om det kan smälla precis när som helst.

Jag väntar på sommaren. Att få släppa ut hundarna på ängen att dom kan springa av hjärtats lust. Nu vill dom helst inte ens gå ut. Står bara och huttrar och fryser och lyfter tassarna turvis när kölden biter sig fast. Vi vill ha bort all snö och alla minusgrader. Vi vill ha sommar. Vi vill ha sol och värme. Vi vill ha skogspromenader. Vi vill ha gröna ängar och doftande blommor. Fågelkvitter och fjärilar. Havsglitter. Gröna träd. Värmeböljor och varma sommarnätter. Adjö vinter. Välkommen sommar.

Dina ögon skall jag låna som stjärnor till min himmel
Dina händer skall få omsluta mitt hjärta
Din ryggrad skall hålla mig stadig när jag håller på att falla
Dina armar skall få värma och beskydda mig


Allt i min tanke - allt i mitt hjärta.


Peter - jag saknar det största av hjärtan. Du fattas mig.

Saknaden har legat som ett moln över mig, som en längtan tatuerad i själen. Åtta månader. Tidsbegreppet känns obefintligt - nu, då, länge sen och nyss. Allting som en enda stor klump av dagar, nätter, ljus och mörker, värme, kyla - och overklighet.

En ångest under huden som sprider sig till hjärnan. Hjärnan som försöker vara rationell. Hjärtat som fortfarande blöder vid blotta tanken på dig. Livet känns förvirrande. Nästan olidligt onödigt ibland. Varför ska jag fortsätta här när du inte finns vid min sida? Och hjärnan hittar tusen orsaker medan själen längtar bort. Min halva, sargade själ. 

Peter, jag saknar dig... ♥♥♥

Jag firar Runeberg. Med en ny Runebergstårta och en flaska Pommac. Ensam, men rätt nöjd ändå. Runeberg var min idol när jag var liten. Den första boken jag läste var varken Pippi Långstrump eller Nalle Puh eller någon annan barnbok som var i populär och barnvänlig. Nej, den första boken jag traglade mig genom som 5-åring var J. L. Runebergs Fänrik Ståls Sägner. Ett gammalt exemplar som farmor hade. Pärmen var lös. Sidorna var slitna och söndriga och fyllda av fingermärken och hundöron. Men jag älskade den och jag läste den om och om igen. Visst läste jag Hos Lisa och Lasse också men "Mor ror" och "Far är rar" tråkade snabbt ut mig. Fänriks Ståls Sägner var så mycket intressantare och så spännande. Jag älskar den fortfarande.

Tillintetgjort fann fienden sitt anfall innan kort,

Den ryska truppen vände om och drog sig långsamt bort;

När allt var lugnt, satt Sandels av och kom till stranden ned

Och frågte var den mannen fanns, som stod på bron och stred.

 

Man viste på Sven Dufva då. Han hade kämpat ut,

Han hade kämpat som en man, och striden, den var slut;

Han tycktes hava lagt sig nu att vila på sin lek,

Väl icke mera trygg än förr, men mycket mera blek.

 

Och Sandels böjde då sig ned och såg den fallne an,

Det var ej någon obekant, det var en välkänd man;

Men under hjärtat, där han låg, var gräset färgat rött,

Hans bröst var träffat av ett skott, han hade ren förblött.

 

Den kulan visste hur den tog, det måste erkänt bli,

Så talte generalen blott, den visste mer än vi;

Det lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm,

Och höll sig till vad bättre var, hans ädla, tappra barm.

 

Och dessa ord de spriddes sen i hären vitt och brett,

Och alla tyckte överallt, att Sandels talat rätt.

Ty visst var tanken, mente man, hos Dufva knapp till mått;

Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott.

 

Jag läser Fänrik Ståls Sägner fortfarande.  Sven Dufva är min favoritdikt i boken ännu idag. Nu är det jag som sitter med näsduken i högsta hugg och torkar tårarna. Idag förstår jag hur man kan bli rörd av ord. Då, som 5-åring förstod jag inte varför farmor grät.

Jag var och tände ljusen på Peters grav och stod där och tänkte på Sven Dufva. Peter, som också hette Sven. Och han var min Sven Dufva. Till motsats från Runebergs version, så hade Peter blivit försedd med mera vett än mången annan. Men han var ändå sin egen. Gjorde saker på sitt sätt som ibland kändes aviga och lite tvärtom för att passa in i allas tycke och smak. Men i slutändan blev det ändå alltid rätt. För Peter hade, liksom Sven Dufva, ett gott hjärta.

Jag har haft en bra dag. Varit full av energi och fått mycket gjort. Gick till skolan för handledning av mitt examensarbete redan från morgonen. Fortsatte med den andra handledningen direkt efter och fick mycket inspiration och idéer. Jobbade hela dagen och kvällen med layouten på böckerna och det börjar verkligen se ut som en riktig produkt. Bildspelet kommer också att fungera som jag tänkt så nu känns det bra. Jag kan pusta ut. Jag får min examen i vår om inget riktigt extremt händer - att jag hamnar ut för någon olycka, dör eller så... Men det har jag inte tänkt göra.

Jag vaknade till av att jag kände en varm andedräkt mot min nacke. Jag kände tydligt att någon låg mot min rygg och kunde höra andetagen. Kände värmen. I den korta stunden i gränslandet mellan dröm och verklighet återupplevde jag Peters närhet. Känslan var obeskrivlig. Innan jag hann vakna till ordentligt kändes det som om Peter verkligen låg där, tätt bakom mig. Så som han brukar. Men det var inte Peter. Det var Fanny. Den lilla hunden med dom stora rättigheterna. Hon, som får sova i sängen på nätterna.