Den Långa Vägen

Idag fick jag vara med när min systers dotter Sandra blev konfirmerad. En vacker tillställning och med en sprängfylld Oravais kyrka. Och en förtjusande konfirmand.

Så var vår saga slut. Din och min, Skipper. Egentligen hann vi aldrig få ett riktigt förhållande till varandra. Vi var ut på streeten några gånger, men jag blev aldrig riktigt förtjust i dig. Tyckte du var för stor och bökig. Dessutom vägde du för mycket. Men fin - det var du. En riktig pärla. Och visst vände sig blickarna när vi susade fram - du och jag.

Men allt har sin tid. Lite vämodigt var det att se dig försvinna med en annan, men det är säkert bäst såhär. Du får säkert mera uppmärksamhet nu, än vad du fick av mig. Lycka till i det nya hemmet, min gula fara!

Vågar man lita på att sommaren är här på riktigt för att stanna? Det ser i allafall lovande ut. Även om morgnarna varit tungt lastade med moln så har solen fått dom att skingra sig när vi börjat närma oss middagstid. Och solen har verkligen värmt. Både kropp och själ. Det är förunderligt vilken inverkan solen kan ha på humöret.

Tjejerna njuter i alla fall för fulla muggar. Och självklart är mina solstolar ockuperade av de fyrfotade små liven. Men vad gör väl det. Värre är det när dom tuggar i sig mina terrassblommor och sen ser oskyldiga ut när dom blir haffade mitt i akten. Dom är luriga dom små blomtjuvarna...

Jag är trött och jag saknar Peter. Det är länge sen som känslan varit så stark. Längtan så stor. Kanske är det årsdagen som har påverkat mig och fått mig ur balans. Eller är det kanske de tunga dagarna jag haft på jobbet. När jag insett att ingenting är så som det ser ut. Att kohandel pågår bakom lykta dörrar och den egna vinningen går före lojalitet. När snacket är tufft men när man ska skrida till handling så försvinner dom som gapat mest. Agnarna skiljs från vetet. Kvar står dom lojala. Den här gången var dom många. Men att nå dit tog alla mina krafter. För stunden.

Ja, jag saknar honom. Hans kloka, analyserande tankar. Hur många visa ord hade jag inte fått på vägen. Jag undrar vilka råd han hade gett mig. Jag har försökt lyssna inåt men allt jag hör är bara en stor tystnad.

Ibland reflekterar jag över hur mycket jag glömt. Eller hur lite jag egentligen kommer ihåg. Det är bara fragment av stunder då och då. Bara en liten bit av verkligheten som finns kvar. Ibland så flyktig att jag inte ens hinner känna efter hur det känns. Och jag är inte säker på om det är så jag vill ha det.

Därför påminner jag mig ibland. Ger mig ut på farliga vatten. Läser våra kärleksbrev till varandra. Tittar på bilder av vår tid tillsammans. Bara för att inte glömma helt. Bara för att friska upp minnet. Återkalla dom känslor som får mig ur balans. Så motstridigt och så destruktiv. Men ändå så nödvändigt.

För mina minnen av honom är bitterljuva. Vackra och skira men ångestframkallande. För jag vill vara där igen. Hos honom och i hans famn. Känna tryggheten i hans famntag. Höra hans andetag. Känna hans händer. Honom.

Och när min känsla hinner ifatt mig så fylls jag av separationsångest. Jag vill inte glömma men jag klarar inte av att komma ihåg. För minnena gör fortfarande ont när jag tillåter mig att känna. Skär i mig och biter sig fast för att sen tunnas ut och försvinna i intet.

Och jag återgår till mitt liv. Min ensamhet. Med hjärtat fyllt av tomhet och längtan fortsätter jag att vara kvar i nåt jag lämnat.

Ännu ett år av saknad ligger bakom mig. Kan inte förstå att det redan gått två år sedan jag strök dig över kinden och tog farväl. Jag kan andas igen, men mina andetag är inte samma som förut. I varje andetag finns en längtan efter dig. I varje ögonblick ett minne av vår kärlek. Även om du inte finns hos mig så finns du inom mig.