Cirkus
Igår startade Sirkus Florentino sin sjätte turné inför fullsatta läktare. Jag fick möjlighet att göra ett besök på arbetets vägnar, och det kändes kul. Det är länge sen jag varit på cirkus så det var lite spännande. Jag fick se både clowner, en häst, duvor, akrobater och jonglörer. Tyvärr hann jag bara se den första halvleken. I andra halvleken skulle hundarna uppträda och dom hade jag ju velat se, men jag får väl ta dom en annan gång.
På tal om hundar så har jag äntligen hittat en smådjursklinik här i Vasa som jag känner att är bra. Det är djurklinik Saari som ligger på gångavstånd från min lägenhet. Vi var på besök på fredagen, när alla tjejerna skulle få sina vaccinationer och samtidigt sina nya resepass utskrivna. Trots att tjejerna betedde sig lite vimsigt så orka dom vara vänliga och trevliga. Så dit kommer vi att gå igen.
I morgon är det dags för båten igen. Det är också en cirkus i sig. Märkligt hur den där undeliggande ångesten börjar krypa upp mot ytan så fort det börjar närma sig. Att jämföras med den glädje jag känner när jag får jobba på tidningen. Två jobb men varandras totala motpoler.
![]()
På tal om hundar så har jag äntligen hittat en smådjursklinik här i Vasa som jag känner att är bra. Det är djurklinik Saari som ligger på gångavstånd från min lägenhet. Vi var på besök på fredagen, när alla tjejerna skulle få sina vaccinationer och samtidigt sina nya resepass utskrivna. Trots att tjejerna betedde sig lite vimsigt så orka dom vara vänliga och trevliga. Så dit kommer vi att gå igen.
I morgon är det dags för båten igen. Det är också en cirkus i sig. Märkligt hur den där undeliggande ångesten börjar krypa upp mot ytan så fort det börjar närma sig. Att jämföras med den glädje jag känner när jag får jobba på tidningen. Två jobb men varandras totala motpoler.
Det tar sig
För en vecka sen började vi på agility med Agnes och Wilma. Agnes var rätt duktig, vilket jag väntat, men hade inte så långt tålamod. När det inte var kul längre så då var det kört. Då satte hon den ointresserade minen på och struntade blankt i vad jag bad henne om. Inte ens hundgodis lockade.
Wilma däremot visade en riktig show. Kanske inte en sån show jag hade önskat, men kommer inte ihåg när jag skrattat så mycket. Wilma älskar att hoppa men är väldigt osäker. När hon hoppat över ett hinder eller sprungit genom tunneln och fått sin godis, så sprang hon med full fart ut från banan. Korsade ett hinder vägen så tog hon ett högt språng över det. Men ut från banan skulle hon. Så halva tiden gick åt att söka henne ute i hallen, en bråkdel inne på agilitybanan.
Idag, när vi testade på nytt, så gick det mycket bättre. Båda gjorde bra ifrån sig, och speciellt Wilma var jätte duktig och både hoppade högt över hindren och sprang frivilligt genom tunneln - utan att rymma en enda gång. Tidigare var jag säker på att det är Agnes som blir stjärnan men nu är jag tveksam. Wilma var så pass duktig idag att jag misstänker att det är hon som tar hem spelet. Men det spelar inte så stor roll. Huvudsaken att vi har en hobby med hundarna och dom kommer ut och träffar andra hundar, samtidigt som dom får använda hjärnan lite.
Här följer en kavalkad på Wilmas utveckling. Första veckan och andra veckan agility. Duktig tjej!
Här är en vecka senare
Tiden går
Jag har för länge sen slutat räkna månader. Den 7. går förbi varje månad utan att jag längre tänker att det är ett dödsdatum. Så som jag gjorde ännu för ett år sen. Kände hur ångesten steg varje gång man närmade sig den dagen på månaden. På något sätt plockade den dagen fram de smärtfyllda minnena. Men när ett år var fullt fick det än vändning. Den där ångestladdade känslan lakades ur och försvann.
Insåg plötsligt att man snart börjar räkna år. Att det snart har gått två år. Det känns overkligt. Som om tiden aldrig funnits. Som om man levt ett helt annat liv. Efter-livet. Utan honom-livet. Ensam-livet. Den tidlösa tiden.
Fortfarande saknar jag honom. Men det är en flyktig känsla. Den kommer över mig med jämna mellanrum. Fladdrande i tanken, stannar en stund och flyger vidare. Med lätta vingar som en fjäril på en sommaräng. Den stannar inte kvar, men den sätter spår. Avtryck av minnen som man alltid kommer att bära med sig.
Och jag brukar titta på hans bild. Minnas allt det där vi hade. Komma ihåg hur kärlek kändes. Ibland undra om man någonsin kan tillåta sig att känna så. Undra om man någonsin känner sig klar att öppna hjärtat igen. Våga utsätta sig för risken att tvingas gå genom samma sak en gång till.
Jag tvekar.
Insåg plötsligt att man snart börjar räkna år. Att det snart har gått två år. Det känns overkligt. Som om tiden aldrig funnits. Som om man levt ett helt annat liv. Efter-livet. Utan honom-livet. Ensam-livet. Den tidlösa tiden.
Fortfarande saknar jag honom. Men det är en flyktig känsla. Den kommer över mig med jämna mellanrum. Fladdrande i tanken, stannar en stund och flyger vidare. Med lätta vingar som en fjäril på en sommaräng. Den stannar inte kvar, men den sätter spår. Avtryck av minnen som man alltid kommer att bära med sig.
Och jag brukar titta på hans bild. Minnas allt det där vi hade. Komma ihåg hur kärlek kändes. Ibland undra om man någonsin kan tillåta sig att känna så. Undra om man någonsin känner sig klar att öppna hjärtat igen. Våga utsätta sig för risken att tvingas gå genom samma sak en gång till.
Jag tvekar.
