Den Långa Vägen

Ibland känns det som igår. Ibland känns det som en evighet sedan. Ibland känns det nästan som om det inte har hänt, för att en annan gång få minnena att blomma upp så starkt att man nästan tappar andan. Som idag, när jag läste mitt inlägg om den svarta dagen. Den dag när en bit av mig dog. Igen en gågn undrade jag - hur klarade jag mig genom den sommaren?

 

Det har gått tre år. Jag lever ett rätt harmoniskt liv med mina hundar. Trivs med mitt liv och kan väl med gott samvete säga att jag har det bra. Även om jag fortfarande saknar honom. Men saknaden känns inte alltid så blytung som idag. Oftast är den fjäderlätt och man kan tänka på honom och samtidigt känna glädje. Att han funnits. Att man fick den tid man fick. Att man verkligen har haft förmånen att få hitta en människa som var ens tvillingsjäl. Även om tiden blev alltför kort så har jag fått ha honom hos mig. Men det var väl den tid som var beräknad för oss. Som ödet lagt i våra händer.

 

Idag ska jag tända ett ljus för honom. Sitta en stund och meditera. Tänka på de många fina stunder vi hade. Komma ihåg hans underbara leende och hans skratt som smittade av sig. Hans hand som var så liten och som så gärna sökte sig till min. Hans ögon som såg in i min själ - så djupt. 

 

Och jag skall vara tacksam - för att jag fick älska och vara älskad av just honom.