Den Långa Vägen

Vilket fantastiskt väder. Solen har värmt som en sämre sommardag. Ganska otroligt med tanke på att det nästan är november. I fjol vid samma tid hade den första snön kommit. Fast den blev ju inte kvar som tur var. Vintern blev ju lång ändå.

Solen har fått mitt humör att stiga. Även om jag inte tagit tillvara solen på bästa sätt så har känslan av möjligheten fått en sommarkänsla att sprida sig inom mig. Den ska jag ta vara på. Kanske man orkar ta emot den långa vintern då. Önskar man kunde spara dessa dagar på lager för att ta fram när det är riktigt mörkt, kallt och tungt.

I natt återgår vi till vintertid. Eller normaltid. För många svårt att komma ihåg åt vilket håll klockan skall vridas. Jag hade samma problem - år efter år. Varje gång tänkte jag - nästa år kommer jag ihåg det. Men ack nej. Tills jag fick det tips som har gjort det jätte lätt att minnas. Klockan vrids alltid mot sommaren. Med andra ord, på våren mot sommaren - framåt. På hösten mot sommaren - bakåt.

Så bästa ni. Kom ihåg att vrida era klockor bakåt inatt.

Sorgen har ockuperat mina tankar den senaste tiden. Det handlar inte om mig utan den sorg som verkas finnas i min omgivning. Så många som upplever svåra och tunga saker. Det är inte lätt att hålla det borta från mina tankar. Självfallet kommer mina egna sorgupplevelser till ytan samtidigt. Och visst får jag erkänna att Peter har varit mycket i mina tankar den senaste tiden. Mera än på länge. Saknaden är nog väldigt stark fortfarande när den lyckas komma upp till ytan.

Har också haft väldigt kort stubin. Kännt en ilska som kommit inifrån. Utan synlig orsak men som fått näring av konstiga saker. Små obetydliga irritationsmoment som kunnat få mig att blossa upp i ren ilska. Jag har helt enkelt kännt mig nere.

Kanske beror det på att jag inte har mått så bra fysiskt. Värk i både rygg och huvud har fått humöret att dala. Det senaste tillskottet i sjukdomslistan är en riktigt irriterande skrällhosta som håller mig vaken på nätterna. Jag hostar tills jag får blodsmak i munnen och lungorna värker. Känns som om man dragit dom genom ett grovt rivjärn. Somnar in för att igen vakna av den irriterande känslan i halsen och luftvägarna och så är det igång igen. En timme sömn och två timmar hosta. Så är mina nätter för tillfället. Det har gjort mig väldigt trött.

Samtidigt är jag medveten om att mina problem är mikroskopiska jämfört med många andra. Jag har det trots allt bra om man ser det från den vinkeln. Men samtidigt så är vi alla individer. Den egna upplevelsen är unik och personlig och sätts i direkt proportion till den egna normala tillvaron eller det mått man själv har för sin egen exictens och välbefinnande. Och jag är definitivt inte på toppen av mitt välbefinnande just nu. Nej, ingen bra dag.

Det är mycket man inte kan förstå här i världen. Men saker man ändå känner sig tvungen att acceptera. Sen finns det saker man aldrig kommer att förstå och acceptera och en av dom sakerna är när barn måste lida. Varför?

Jag följer med skräck och smärta en av mina sorgesystrars kamp för sin lilla dotter Tilda, som lider av cancer. En resa som varat över ett år och varvats av operationer och behandlignar, hopp och förtvivlan. En resa som har betytt smärta och gråt men också visat en oövervinnerlig kärlek.

Mina tankar är ofta hos familjen. Hos Tilda som kämpar så tappert. Hos Tildas syskon. Hos hennes mamma, som dessutom förlorat sin sambo under det här året. Jag undrar var hon tar alla sina krafter ifrån? Hur hon klarar av att hålla ihop allt utan att själv rasa samman. Det är väl det som kallas moderskärlek.

Det är svårt att släppa taget om den osynliga handen. Hjärnan säger ja och uppmanar "gå vidare" men hjätat säger nej och skriker "svikare". För att gå vidare känns som att på nåt sätt svika. Som om man inte skulle ha älskat tillräckligt starkt om man lämnar det gamla bakom sig. Som om man skulle byta ut honom som inte längre finns.

Det var dags att göra graven klar för vintern. Rensa bort de utblommade krysantemerna och lägga nya färska blommor som skall hålla till vintern. Kratta bort löven som samlats runt de gamla blommorna och tvätta bort myllan som samlats runt gravstenen. Tända tre ljus. Lägga ner födelsedags rosor. Att en liten stund få stilla mig vid hans grav. I tysthet.

Trots duggregnet var det skönt att pyssla vid graven. Det är så sällan jag har möjlighet att åka dit nu förtiden. Alltför sällan. Det känns sorgligt. Egentligen det enda jag saknar sedan jag fyttade. Stunderna vid graven. Tystnaden. Pysslandet. Fortfarande viktiga stunder i mitt sorgearbete.

Han sa alltid att han inte kommer att fylla 50 år. Han kommer att dö ung. Jag ville inte lyssna till honom. Slog bort allt prat om döden för jag ville inte tänka på sådana saker. Vi levde ju och hade hela livet framför oss. Ja, åtminstone trodde jag det. Men han hade rätt. Han såg aldrig sin 50:e födelsedag.

I dag skulle han ha fyllt 49 år. Det är redan andra födelsedagen han är borta. Två år har gått sen vi firade hans sista födelsedag. Hemma, med vin och god mat. Två hela år. Det är svårt att förstå. Samtidigt som det känns som en hel evighet så känns det som om det var i går.

Jag saknar honom fortfarande. Ibland så mycket att klumpen i bröstet trycker upp ångesten i halsen och jag vill bara lägga mig ner och gråta. Jag känner den där välbekanta känslan av fyllda tårkanaler som får mina ögon att svida. Sen den där lättande känslan när tårarna äntligen svämmar över och rinner fritt och svedan från ögonen försvinner - sköljer ut ångesten och renar själen. Efter gråten är det oftast lättare att andas. Friare.

Det sägs att ränderna inte går ur zebran. Kärleken tycks inte heller gå ur kroppen trots att tiden har gått. Jag känner fortfarande den där varma känslan i bröstet när jag tänker på honom. Ser bilder eller läser hans gamla brev. Minnen som föder längtan och ännu större saknad. Skillnaden nu är att jag lärt mig kontrollera mitt varande. Jag sjunker inte längre ner i ångest-träsket. Jag håller näsan stadigt ovanför vattenytan och klarar vardagen med bravur. Jag har börjat hitta min plats i mitt nya liv. Leva som normalt, även om jag fortfarande inte har fått alla bitarna att hitta sina platser. För han finns fortfarande så starkt inom mig. Runt mig.

Idag har han varit i mina tankar mera än vanligt. Starkare och djupare. Fått mig att gråta en skvätt av saknad men också att le av lycka för alla de dagar vi fick. Jag har plockat fram minnen och varsamt hållit dom i mina händer. Inom mig pratat med honom och önskat att han funnits här. Kvar. Nära. På riktigt.

Jag och min dotter Ida satt vid kökbordet hemma hos mig och pratade. Vi diskuterade både händelser från tiden med Peter och min nuvarande situation. Hur svårt det är att gå vidare när man känner den osynliga handen som håller en kvar i det förflutna.

Min hund Ellen, som ser och hör sånt som inte vi vanliga dödliga gör, satt på en stol bredvid mig. Plötsligt började hon "prata" lågmält med små korta morrliknande ljud. Hennes blick följde något som rörde sig i rummet. Hon tittade på något bakom Ida för att sen följa med blicken som om någon gick förbi bordet mot min sida. Efter en stund följde hon samma rutt med blicken och blev stirrande på något bakom Ida. Jag sa ingenting. Jag hade sett Ellen göra så förut och jag kände den där välbekanta och välbehagliga rysningskänslan när jag känner att jag inte är ensam i rummet.

Plötsligt sa Ida: Mamma, det är någon som står bakom mig och trycker mot min rygg. Som om den vill komma in i min kropp. Hon sa det utan rädsla i rösten och var närmast uppspelt. Ellen fortsatte att stirra bakom Ida samtidigt som hon fortsatte att "prata". En stund senare började Ellens blick följa något som rörde sig hela tiden fram och tillbaka. Vi började skratta för vi kände att det var någon som småreatdes med oss. Plötsligt kände jag att någon tog i min hand som låg på bordet. Jag kände den tydliga beröringen och min hand blev plötsligt väldigt tung. En stund senare släppte taget och känslan av närvaro var borta. Ellen gick och lade sig i vardagsrummet.

Det är länge sen jag har haft besök. Det var välkommet. Det kändes varmt och bra. Det kändes godkännande. Jag kände saknaden men jag kände inte gråten. Men jag kände kärleken och värmen. Det var någon som enbart ville mig och Ida väl. Det var ett besök i positiv anda. Jag var glad.

Jag satt och lyssnade på musik i Youtube och stötte på en låt som hängde med från allra första dagen. Den väckte många minnen till liv och påminde mig om den förunderliga kärlek jag kände för honom från första stund. En kärlek som bröt vingarna på skuld, krav och förväntningar men gav näring åt tro, tillit och förtröstan. Det var en omvälvande känsla för mig som aldrig hittat det jag sökt. Som ständigt väntat på något jag inte kunnat definiera. Plötsligt infann sig lugnet och själen vilade i förtröstan. Lade sig till ro vid hans sida. Byggde sitt bo i hans hjärta.

Det finns två händer.

En verklig hand som ibland trevar efter min. En hand lika liten som hans.
Lika varm och lika trygg.

Det finns en osynlig hand som finns men inte finns.

Den osynliga handen ligger ännu kvar i min hand, den har ännu inte släppt taget. Ibland drar den mig bort från allt och alla. Håller mig kvar i min sorgkammare av minnen och längtan. Bygger murar runt min själ som jag själv har försökt att riva. Men det är en hand jag älskar - fortfarande.

Och i skuggan av vänskapen gömmer sig min trasiga själ för kärleken. Det är så lätt att leva i vänskapens namn. För jag är inte helt färdig ännu att helt släppa taget om den osynliga handen. Att helt låta livet föra mig mot den väg jag ändå strävar mot. Som jag redan kan se och förnimma. Som jag trots allt tror på.

Nej, jag är inte helt färdig ännu. Men jag är på väg.

Så jag tar mina små varsamma steg och håller den osynliga handen i min. Tills jag kan stå på egna ben igen. Tills jag kan ta den verkliga handen och hålla den med samma kärlek som jag ännu håller den osynliga.

Tid.

Jag är priviligerad att ha haft och får ha människor runt omkring mig som gör att jag mår bra. Och jag är glad att ha lärt mig att gallra bort dom som mörkar min själ. Lyckligt lottad för att, utan att behövt söka, har hittat de människor som är ämnade att finnas i mitt liv - på ett eller annat sätt.

Till min fina vän Johan!

tack för att du finns och sprider glädje i min dag
tack för din förståelse för att det tar tid för sår att läka
tack för den otroliga respekt du visar för min integritet, och för mig som person
tack för att du tillåter mig att sörja och ändå finns vid min sida
tack för att du förstår att det tar tid att riva murarna
tack för att du tillåter mig prata om Peter när jag känner det behovet
tack för den kravlösa tillvaron där tiden ses som oändlig, där brådska är ett okänt begrepp.
tack för din lyhördhet för vad jag klarar av
tack för allt du ger bara genom att vara den du är

Jag är glad för att jag får vara just din vän.

Sen jag flyttade till Vasa har jag inte varit till graven så ofta eftersom det tar 2 timmar tur-retur. I juni var jag ett par gågner. I juli inte alls. För en vecka sen var jag och plockade bort dom vissnade blommorna som förvuxit sig och såg helt förskräckliga ut. Lyktorna var nästan täckta med smuts från sanden som skvättat upp när det regnat. Den hjärteformade krukan var nästan svart. Graven var verkligen en sorglig syn och jag skämdes att jag inte offrat dom två timmarna körning för att hålla ordning på den.

Snart är hon här. Min kära, stora, självständiga dotter. Med drömmar och framtidstro i bagaget ska hon ta sina första steg ut i vuxenvärlden. Flytta in i egen lägenhet. Få ta eget ansvar. Själv ta kommando över sitt liv. Hon är stor nu - hon är självständig - denna underbara tjej som ändå alltid kommer att vara min lilla dotter. Denna lilla tjej jag bar och födde. Matade, vårdade och älskade. Alltid kommer att älska, vilka vägar hon än väljer i sitt liv.

När jag vaknade idag kände jag mig väldigt lätt. Det kändes underbart att vakna till en ny dag. När jag gick ut med hundarna och återvände hem kände jag hur en härlig känsla spred sig inom mig. Jag kände mig lycklig.

Jag vaknade med huvudvärk. Antagligen efterdyningar efter migränen jag hade igår. Men jag har ändå haft en glad dag. Jag har börjat med  LCHF idag och startat en ny blogg om mina 100 dagar med LCHF. Den som vill kan gå in och titta på adressen http://lchfi100dagar.blogspot.com/.

Monika Nyströms sommarprat fick igång en process inom mig som jag redan trodde var bearbetad. Men hennes ord förlöste en sorg som tydkligen ligger kvar väldigt starkt under ytan. Eller kanske sorg är ett för starkt uttryck. Det handlar kanske mera om en djup saknad - medvetenheten om att leva utan honom - blandad med sorgliknande känslor.




Idag kan jag hantera gråtmusklerna. Tårarna rinner inte ohejdat. Sorgen ligger inte längre som en svart mantel över mig. Jag har fått en ny frid inom mig. Jag har lärt mig att leva med sorgen. Som Monika så vackert säger:

"Jag är lycklig. Det känner jag flera gånger varje dag. Jag är modig. Och ivrig. Sorgen låter jag ligga som en varm filt över oss, som värmer oss med våra minnen."

Det är så jag lever idag. Tillåter mig att känna lyckan. Tillåter mig att känna sorg men fastnar inte längre i sorgträsket. Tillåter mig att gråta, men behärskar idag mina gråtmuskler. Idag är gråten enbart renande - inte förgörande. Idag tillåter jag mig att leva.

Mitt liv - idag.

"...Det är inte så att jag skakar av mig alla åren med min man med all enkelhet och slänger mig in i ett nytt liv. Men ibland kan jag jämföra mitt krossade hjärta med någon som har blivit lämnad. Bortvald. Sviken och bedragen. Att jag ju också har blivit lämnad. Fast jag står kvar med helt hjärta - på ett sätt. För min man slutade aldrig att älska mig. Han togs ifrån mig. Han slets ur mina händer. Och aldrig har nog någon så motvilligt släppt taget..."

Jag och hundarna åkte ut i skogen för att söka blåbär och svamp. Tyckte dagen var som gjord för en promenad i naturen. Tyvärr känner jag inte till några ställen här, så vi åkte ut på måfå och hamnade på en liten skogsväg som såg lovande ut. Jag parkerade bilen och släppte hundarna, som glatt sprang iväg. Skogen såg tyvärr rätt torr ut när man tittade på närmare håll. Några ynka bär hittade vi men inte en enda svamp att ta hem.

Däremot hittade vi en massa skräp längs vägen. Det började med bilplåt. Sen hitta vi en gammal säng och diverse andra möbler. När vi vandrade vidare stötte vi på en växelcykel som låg slängd mot ett träd. Förvriden och utan framhjul. Jag hade tänkt svänga där, men när jag mellan träden skymtade en bil väcktes min förhoppning att det var en bärplockare, och jag skulle hitta världens svamp eller bärplats. I stället stötte vi på en utbränd bil som stod nästan tvärs över vägen.

Jag är inte speciellt förtjust i massträffar. Där folk skall samlas i grupp innanför ramen av någon händelse. Bröllop, dop, begravningar - klassträffar. Det är främst för att jag känner mig obekväm bland okända människor eller människor jag inte normalt umgås med. Eller människor jag inte har något gemensamt med. På jobbets vägnar har jag inga problem att prata och umgås med idel okända människor, för där har jag ju en given roll. I massträffar är jag bara en i mängden och jag vet inte vilken roll jag tilldelats av olika människor. Detta bör inte missförstås - problemet är inte att jag är en i mängden utan att jag inte vet min roll i sammanhanget. Känner den där pinsamma tystnaden som upstår när man rabblat de obligatoriska fraserna. Åh, vad kul att se dig. Det var länge sen. Vad sysslar du med? Jaha. Har du barn? Gift? Ok. Och sen rabllar man själv de samma svaren och sen uppstår den pinsamma tystnaden. Vad säger man sen?

För det mesta trivs jag med att vara ensamvarg. Och jag har själv valt att inte ha någon bred umgängeskrets. Att inte ha en massa färdigt inbokade träffar med människor. Inte ha veckosluten färdigt planderade i månader framöver. Att istället få känna möjligheten att göra det jag känner för just för stunden utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Få känna tystnaden runtomkring mig. Se friheten framför mig. Det betyder inte att jag inte är social. Tvärt om så är jag väldigt social. Men med åren har jag haft jobb där jag ideligen träffar människor och då har behovet av ensamhet och egen tid blivit så mycket större.

Det var så härligt med Peter, för han hade samma behov av ensamhet. Ibland från jobbet, ibland från alla krav. Ibland från mig. Vi ville ha vår egen tid. Båda två. Det var så skönt att sen vara tillsammans - utan krav. Med friheten att ibland få vara ensam. 

Men ibland känner också ensamvargen sig ensam. Mitt i all frihet och tystnad. Då, i dom stunder man borde vara två eller fler. Det är helt trevligt att göra mat, men inte att äta ensam. Vem åker ensam ut på picnic? Vad är en festival på egenhand?

I veckoslutet har det varit Rockfestival i stan. En massa högintressanta band, bland annat The Ark och Bo Kaspers Orkester, som jag sett fram emot att gå och titta på. Men när fredagen kom så kändes det inte längre så lockande, för jag hade ingen lust att gå ensam. Så jag stannade hemma. Dessutom var jag trött efter dagens jordgubbsplockning - 8 kg färska jordgubbar som nu ligger i frysen.

Men på lördagen skulle min absoluta favoritartist, Jenni Vartiainen, uppträda och jag velade hela dagen om jag skulle åka. Jag tvättade kläder - funderade. Jag städade - funderade. Tvättade och friserade hundarna - funderade. Till slut bestämde jag mig. Det skulle bli rockfestival på egenhand. Med kameran nerpackad tog jag mig de få kilometrarna till Vasklot hamn och fick njuta av ett helt underbart uppträdande av Jenni. På plats fanns också en gammal bekant fotograf, som tog sig tid att gå på en kopp kaffe innan jag återvände hem. Nöjd och belåten efter den musikaliska tankningen. Hem till min ensamhet där fyra nytvättade hundar väntade, lyckliga när matte kom hem. I den stunden kände jag mig inte så ensam - trots allt. Ensamvargen hade åtrvänt.


Jennis låt Missä muruseni on är den låt jag gråtit mest till när saknaden varit som störst. Ännu idag vill tårarna falla när jag lyssnar på den. Så mycket som påminner om Peter, även om det inte var vår låt. Men samma melankoliska sakanad finns i orden. Samma känsla av att han finns här ibland, runtomkring mig.