Den Långa Vägen

Natten till den 2.12.10 hittade jag Fanny förlamad i min säng. Framdelen var ok men bakdelen var orörlig. Dagar av oro följde. Vad skulle jag göra? Ångest, oro, tro och hopp, tvivlan och förtvivlan. Var det värt att operera eller skulle det bara medföra onödigt lidande? Skulle hon överhuvudtaget kunna bli bra? Var det kanske redan för sent?

Det är svårt att svänga dygnsrytmen tillbaka när man jobbat 10 dagar natt. Man är klarvaken fast klockan är inne på småtimmarna. I stället förskjuts sömnen och man sover alltför länge på morgonen. Sen sitter man fast i ekorrhjulet.

Natten är bra tid för tankar. Det är mycket man hinner behandla under de sömnlösa timmarna. Jag är förvånad hur mycket Peter har funnits i tankarna den senaste tiden. Samtidigt relaterar jag det julen. Konstigt vilken effekt julen har på känslorna. Men julen är ju en familjehögtid. En tid man ska dela, göra saker tillsammans. Hitta lugnet tillsammans. Gemenskap. Julen är kärlek. Då är det väl inte så konstigt att jag saknar Peter speciellt mycket just nu.


I natt låg jag och funderade över sorgearbete. Hur tung proscess det egentligen är. Och det är inte för intet det kallas för sorgeARBETE. Det är mera än ett heltidsjobb. Det är 24/7. En ständigt pågående känslobearbetning som pågår både i det medvetna och det undermedvetna.

Jag har funderat på hur man vet när sorgeatbetet är klart. När vet man när man har sörjt färdigt? Är sorgeatbetet klart när man inte längre gråter varje dag? När man inte längre känner ångest över att aldrig mera se honom mera? Är det klart när man slutat älta? När man inte längre tänker på honom varje dag?

Men jag saknar honom fortfarande. Och jag kan fortfarande inte ta ordet "acceptera" i min mun. För jag vill inte acceptera att han är borta, att han slets ifrån mig. Jag inser fakta - ja - men accepterar inte. För att acceptera känns som att tycka att det är ok. Och jag kommer aldrig att tycka att det är ok. Är det möjligt att bearbeta och sörja färdigt om man inte accepterar?

Jag har saknat honom så länge. Sörjt honom så länge. När sorgen äntligen har börjat lätta så känns det nästan skamligt. Förbjudet. Kärlekslöst. Har jag rätt att sluta sörja? Var min kärlek inte stark nog om sorgen plötsligt tar slut? Och ibland har jag svårt att skilja mellan saknad och sorg. Ibland känns det som om dom går hand i hand och är nästan samma sak. Och ändå olika.

Ja, det är mycket man hinner fundera över när man är sömnlös. Många känslor man hinner behandla och många problem man hittar lösningar på. Många frågetecken som blir hängande i luften, några man hinner räta ut.

Natten är en bra tid för tankar.

Det kändes bra att få fast mark under fötterna. Åka de dryga 400 kilometrarna mot Vasa. Känna lättnaden och glädjen. Känslan av att här hör jag hemma. Ja, jag kände verkligen att jag kom hem när jag kände den bekanta asfalten under mina fötter.

Visst har jag trivts hela tiden. Varit glad över flytten, känt att det här har varit rätt. Allt det nya har skingrat de dystra tankarna och fött nya minnen. Men den här känslan var ny. HEM!

Lättnad.

I det lilla glädjeruset beslöt jag mig för att gå och handla innan jag for hem. Tog mig tid att bara gå runt bland hyllorna och i lugn och ro söka det jag behövde. Och där, mitt i osthyllan, hälldes ett ämbar med minnen över mig. En liten episod med Peter. Ostsmaker. Skratt. Vi, han och jag, som höll om varandra. Alla minnen och tankar huller om buller.

Och precis där, mitt bland Camembert, Brié, Edamer och Gorgonzola nyktrade jag till från glädjeruset. Plötsligt spiknykter - och den spiken visste var den tog. Den grävde sig djupt i mitt kött och vred om en extra gång. Ja, det gjorde ont. Så till den milda grad att jag blev tårögd och vemodig men kände mig inte det minsta modig. Bara rädd. Att den här sorgen aldrig skall ta slut. Att jag för evigt jagas av minnen som släcker glädjeruset. Minnen som gör mig medveten om tomrummet.

Minnen som jag vägrar släppa för det är ju det enda jag har kvar.

Men jag svalde några gånger extra. Vände Mozarellan ryggen. Gick vidare och lämnade minnena kvar vid osthyllan. För idag ville jag inte gråta. Även om 10 dagar på ett stormande hav kändes både i kropp och själ så ville jag verkligen inte gråta. Nej, idag ville jag bara glädjas över att jag kommit hem. Till min stad. Där jag hör hemma.

Den finns djupt inom mig. Den där välbekanta känslan av en djup och långvarig längtan. Ibland kommer den upp till ytan och jag blir medevetn om hur mycket jag fortfarande saknar honom. Hur stort tomrummet fortfarande är. Ett stort svart hål som ibland gräver sig djupt in i mig och river upp dom gamla såren. Julen närmar sig. Den andra utan honom. Men det känns fortfarande. Mycket. På nåt sätt ensamt. Vämodigt. Men mest av allt tomt. För mitt liv känns fortfarande tomt utan honom. Det var en stor bit av mig och mitt liv han tog med sig. Bitar som var han. Vårt liv. Vi. Det är svårt att ersätta. Är det ens möjligt?

Jag får vara hemma över julen och jag är överlycklig. Ännu för ett par dagar sedan var det öppet om ansökan gått genom, men tack vare min arbetskompis som lovat ställa upp, så har min ledighet beviljats. Tack, tack, tack!!! Då blir det julpynt, julmat, julsånger och lite klappar i alla fall. Och jag får vara tillsammans med min dotter. Bästa julpresenten jag kunde tänka mig. Nu är det bara att hålla tummarna att det är snö på marken på julafton.

Jag har funderat mycket på framtiden den senaste tiden. Vad vill jag? Vart är jag på väg? Vad är jag beredd att offra för att komma dit jag vill? Jag träffade Anu för ett tag sedan och hon såg stora förändringar i mitt liv. Det är bara mig det är fast i om dessa förändringar kommer att förverkligas. Det är jag som måste ta beslut. Jag som måste våga. Bara jag tar steget så kommer det att betala sig. Men hur vågar jag?

Den kommer allt oftare nu, min migrän. Jag är så trött på alla sågbladskantade bollar som snurrar och söndrar mitt synfält. Växer och växer tills den sprängande huvudvärken tar vid. Illamåendet. Känslan av att huvudet kommer att spricka om man gör en enda hastig röresle. Ljuskänsligheten. Mattheten. Ögonen som blir små och pliriga. Alla tusen hamrar som spikar in nålar i mitt huvud. 

Vill inte!!

Idag känner jag mig osynlig och trött. Grå och obetydlig. Ledsen. Besviken. Kanske mest besviken. För att jag inte platsar. För att "att göra sitt bästa" inte gäller alla. För att "snäll" inte räknas. För att något man trott på inte hade något värde.

Jag var till graven och tände mina tre ljus på Peters grav. På gravgården möttes jag av ett hav av ljus. Det kändes som om alla hade varit och sett till sina anhörigas gravar. Och ändå var det bara fredag. Det var vackert. Och stämningsfullt.

Rosorna jag hade hämtat till graven till hans födelsdag var fortfarande jättefina. Det kändes bra. Vädret har tydligen varit lämpligt varm för att hålla blommorna vackra såhär länge.




Försökte komma ihåg hur det såg ut i fjol, hade ett minne av att det var snö och kallt vid graven. Hittade den här bilden som är tagen på Alla Helgons Dag för ett år sedan.

Mitt arbetspass började med ett migränanfall vilket ledde till att jag var sjukskriven dom två första dagarna. Jag avslutade arbetspasset på samma sätt. Med migrän. Illamående. Uppkastningar. Ont i nacken. Nu är jag äntligen hemma och det känns skönt. Bara det att få sova i min egen säng.

En liten ängel har hittat hem.

 

Du har berört många med din kamp. Många har följt din tunga resa. Men du har inte förlorat kampen. Du är en vinnare som kommer att finnas kvar i mångas tankar. Du hann beröra många hjärtan under din korta tid här, både kända och okända. Du förenade hjärtan och suddade ut gränser. Nu är din uppgift här fullbordad och du har fått frid.

 

Mina varmaste tankar finns hos dig och din familj. Mina tåra är era tårar. Era tårar är mina tårar.

 

Sov i ro, fina Tilda ♥

Till fjärilens minne

Säg inte
att ingenting blir kvar
av den vackraste fjäril livet gav.

Säg inte
att vingarnas färg bleknar bort
och försvinner i vinden som stoft.
Om fjärilens kropp måste gömmas i grav,
är ändå den svindlande
flykten kvar.

Bo Setterlind

Det är med blandade känslor jag skiftar månad. November brukar inte föra något gott med sig. Snö, kyla, kalla vindar, isiga vägar och igenfrusna rutor på bilen. Jag avskyr att skrapa vindrutan på morgonen. När den första snön faller känns det väldigt långt till värmen. När snön sen smälter bort igen och marken fryser och det är mörkt och dystert - då längtar man mer än någonsin tillbaka till våren och sommaren.

Sen, när snötäcket blir kvar och täcker marken med ett rent, vitt täcke blir allt så mycket ljusare igen. Om man dessutom får njuta av solsken så känns vintern ändå rätt ok. Men då brukar vi redan vara inne i december.

Idag tar vi farväl - jag och oktober. Ses igen om ett år.

Adjö, farväl! För sista gång
Jag avsked från dig tar.
Nu må jag resa bort från dig,
Och du må stanna kvar.

Ja, kom och följ mig ned till strand,
Där står min lilla båt!
Sen ger jag dig min högra hand,
Och därpå skiljs vi åt.

~ Okänd författare ~

Vilket fantastiskt väder. Solen har värmt som en sämre sommardag. Ganska otroligt med tanke på att det nästan är november. I fjol vid samma tid hade den första snön kommit. Fast den blev ju inte kvar som tur var. Vintern blev ju lång ändå.

Solen har fått mitt humör att stiga. Även om jag inte tagit tillvara solen på bästa sätt så har känslan av möjligheten fått en sommarkänsla att sprida sig inom mig. Den ska jag ta vara på. Kanske man orkar ta emot den långa vintern då. Önskar man kunde spara dessa dagar på lager för att ta fram när det är riktigt mörkt, kallt och tungt.

I natt återgår vi till vintertid. Eller normaltid. För många svårt att komma ihåg åt vilket håll klockan skall vridas. Jag hade samma problem - år efter år. Varje gång tänkte jag - nästa år kommer jag ihåg det. Men ack nej. Tills jag fick det tips som har gjort det jätte lätt att minnas. Klockan vrids alltid mot sommaren. Med andra ord, på våren mot sommaren - framåt. På hösten mot sommaren - bakåt.

Så bästa ni. Kom ihåg att vrida era klockor bakåt inatt.

Sorgen har ockuperat mina tankar den senaste tiden. Det handlar inte om mig utan den sorg som verkas finnas i min omgivning. Så många som upplever svåra och tunga saker. Det är inte lätt att hålla det borta från mina tankar. Självfallet kommer mina egna sorgupplevelser till ytan samtidigt. Och visst får jag erkänna att Peter har varit mycket i mina tankar den senaste tiden. Mera än på länge. Saknaden är nog väldigt stark fortfarande när den lyckas komma upp till ytan.

Har också haft väldigt kort stubin. Kännt en ilska som kommit inifrån. Utan synlig orsak men som fått näring av konstiga saker. Små obetydliga irritationsmoment som kunnat få mig att blossa upp i ren ilska. Jag har helt enkelt kännt mig nere.

Kanske beror det på att jag inte har mått så bra fysiskt. Värk i både rygg och huvud har fått humöret att dala. Det senaste tillskottet i sjukdomslistan är en riktigt irriterande skrällhosta som håller mig vaken på nätterna. Jag hostar tills jag får blodsmak i munnen och lungorna värker. Känns som om man dragit dom genom ett grovt rivjärn. Somnar in för att igen vakna av den irriterande känslan i halsen och luftvägarna och så är det igång igen. En timme sömn och två timmar hosta. Så är mina nätter för tillfället. Det har gjort mig väldigt trött.

Samtidigt är jag medveten om att mina problem är mikroskopiska jämfört med många andra. Jag har det trots allt bra om man ser det från den vinkeln. Men samtidigt så är vi alla individer. Den egna upplevelsen är unik och personlig och sätts i direkt proportion till den egna normala tillvaron eller det mått man själv har för sin egen exictens och välbefinnande. Och jag är definitivt inte på toppen av mitt välbefinnande just nu. Nej, ingen bra dag.

Det är mycket man inte kan förstå här i världen. Men saker man ändå känner sig tvungen att acceptera. Sen finns det saker man aldrig kommer att förstå och acceptera och en av dom sakerna är när barn måste lida. Varför?

Jag följer med skräck och smärta en av mina sorgesystrars kamp för sin lilla dotter Tilda, som lider av cancer. En resa som varat över ett år och varvats av operationer och behandlignar, hopp och förtvivlan. En resa som har betytt smärta och gråt men också visat en oövervinnerlig kärlek.

Mina tankar är ofta hos familjen. Hos Tilda som kämpar så tappert. Hos Tildas syskon. Hos hennes mamma, som dessutom förlorat sin sambo under det här året. Jag undrar var hon tar alla sina krafter ifrån? Hur hon klarar av att hålla ihop allt utan att själv rasa samman. Det är väl det som kallas moderskärlek.

Det är svårt att släppa taget om den osynliga handen. Hjärnan säger ja och uppmanar "gå vidare" men hjätat säger nej och skriker "svikare". För att gå vidare känns som att på nåt sätt svika. Som om man inte skulle ha älskat tillräckligt starkt om man lämnar det gamla bakom sig. Som om man skulle byta ut honom som inte längre finns.

Det var dags att göra graven klar för vintern. Rensa bort de utblommade krysantemerna och lägga nya färska blommor som skall hålla till vintern. Kratta bort löven som samlats runt de gamla blommorna och tvätta bort myllan som samlats runt gravstenen. Tända tre ljus. Lägga ner födelsedags rosor. Att en liten stund få stilla mig vid hans grav. I tysthet.

Trots duggregnet var det skönt att pyssla vid graven. Det är så sällan jag har möjlighet att åka dit nu förtiden. Alltför sällan. Det känns sorgligt. Egentligen det enda jag saknar sedan jag fyttade. Stunderna vid graven. Tystnaden. Pysslandet. Fortfarande viktiga stunder i mitt sorgearbete.