Den Långa Vägen

Sen jag flyttade till Vasa har jag inte varit till graven så ofta eftersom det tar 2 timmar tur-retur. I juni var jag ett par gågner. I juli inte alls. För en vecka sen var jag och plockade bort dom vissnade blommorna som förvuxit sig och såg helt förskräckliga ut. Lyktorna var nästan täckta med smuts från sanden som skvättat upp när det regnat. Den hjärteformade krukan var nästan svart. Graven var verkligen en sorglig syn och jag skämdes att jag inte offrat dom två timmarna körning för att hålla ordning på den.

Snart är hon här. Min kära, stora, självständiga dotter. Med drömmar och framtidstro i bagaget ska hon ta sina första steg ut i vuxenvärlden. Flytta in i egen lägenhet. Få ta eget ansvar. Själv ta kommando över sitt liv. Hon är stor nu - hon är självständig - denna underbara tjej som ändå alltid kommer att vara min lilla dotter. Denna lilla tjej jag bar och födde. Matade, vårdade och älskade. Alltid kommer att älska, vilka vägar hon än väljer i sitt liv.

När jag vaknade idag kände jag mig väldigt lätt. Det kändes underbart att vakna till en ny dag. När jag gick ut med hundarna och återvände hem kände jag hur en härlig känsla spred sig inom mig. Jag kände mig lycklig.

Jag vaknade med huvudvärk. Antagligen efterdyningar efter migränen jag hade igår. Men jag har ändå haft en glad dag. Jag har börjat med  LCHF idag och startat en ny blogg om mina 100 dagar med LCHF. Den som vill kan gå in och titta på adressen http://lchfi100dagar.blogspot.com/.

Monika Nyströms sommarprat fick igång en process inom mig som jag redan trodde var bearbetad. Men hennes ord förlöste en sorg som tydkligen ligger kvar väldigt starkt under ytan. Eller kanske sorg är ett för starkt uttryck. Det handlar kanske mera om en djup saknad - medvetenheten om att leva utan honom - blandad med sorgliknande känslor.




Idag kan jag hantera gråtmusklerna. Tårarna rinner inte ohejdat. Sorgen ligger inte längre som en svart mantel över mig. Jag har fått en ny frid inom mig. Jag har lärt mig att leva med sorgen. Som Monika så vackert säger:

"Jag är lycklig. Det känner jag flera gånger varje dag. Jag är modig. Och ivrig. Sorgen låter jag ligga som en varm filt över oss, som värmer oss med våra minnen."

Det är så jag lever idag. Tillåter mig att känna lyckan. Tillåter mig att känna sorg men fastnar inte längre i sorgträsket. Tillåter mig att gråta, men behärskar idag mina gråtmuskler. Idag är gråten enbart renande - inte förgörande. Idag tillåter jag mig att leva.

Mitt liv - idag.

"...Det är inte så att jag skakar av mig alla åren med min man med all enkelhet och slänger mig in i ett nytt liv. Men ibland kan jag jämföra mitt krossade hjärta med någon som har blivit lämnad. Bortvald. Sviken och bedragen. Att jag ju också har blivit lämnad. Fast jag står kvar med helt hjärta - på ett sätt. För min man slutade aldrig att älska mig. Han togs ifrån mig. Han slets ur mina händer. Och aldrig har nog någon så motvilligt släppt taget..."

Jag och hundarna åkte ut i skogen för att söka blåbär och svamp. Tyckte dagen var som gjord för en promenad i naturen. Tyvärr känner jag inte till några ställen här, så vi åkte ut på måfå och hamnade på en liten skogsväg som såg lovande ut. Jag parkerade bilen och släppte hundarna, som glatt sprang iväg. Skogen såg tyvärr rätt torr ut när man tittade på närmare håll. Några ynka bär hittade vi men inte en enda svamp att ta hem.

Däremot hittade vi en massa skräp längs vägen. Det började med bilplåt. Sen hitta vi en gammal säng och diverse andra möbler. När vi vandrade vidare stötte vi på en växelcykel som låg slängd mot ett träd. Förvriden och utan framhjul. Jag hade tänkt svänga där, men när jag mellan träden skymtade en bil väcktes min förhoppning att det var en bärplockare, och jag skulle hitta världens svamp eller bärplats. I stället stötte vi på en utbränd bil som stod nästan tvärs över vägen.