Den Långa Vägen

Ingen vidare början. Först var det magsjuka, som jag fortfarande har lite känningar av. Sen var det migrän. Men nu är jag här och livet har börjat i ny miljö. Det känns skönt. Fortfarande är mitt hem lite halvfärdigt. Gardiner fattas, lampor i taket likaså och inget hänger på väggarna men det kommer så småning om. Möblerna börjar hitta sina platser. Blommorna har jag bytt plats på nästan varje dag. Men nu känns det ok. Jag trivs här. En lugn miljö. Grönt när man ser ut genom fönstret. Egen (pytte)liten bakgård och snart en ny terass. Glada och trevliga människor. Hundarna trivs. Solen skiner. Vad kan man mera begära?

I morgon får jag mitt betyg och min examen. Sen kan jag titulera mig fotograf. Då var det slut på en era igen. Fyra år har man jobbat för det och det var mödan värt. Nu får jag hitta nya mål. Det är väl dom som driver en i slutändan.

Just idag känner jag mig ganska nöjd med tillvaron.

Två trångsynta damer stod fredagen den 13.5 2011 vid Peters grav och himlade sig. Käftarna gick och spydde galla över graven. Den var överpyntad och överdimensionerad - så skandalös att "hela byn" pratar om den. Dåligt samvete lär dessutom ligga bakom "pyntandet"??? Fick mig faktiskt att tänka på ordspråket "Genom sig själv känner man andra..."

Ungefär såhär ser den skandalösa graven ut i Munsala. Nu minus några lyktor och ljungen utbytt till penseer. Undrar vad som mest sticker i ögat på byborna? Stenarna? Ängeln? Den hjärteformade krukan med blommor? Att själva gravstenen "sticker ut" och har väckt ont blod  hos vissa är ju redan gammalt. Eller har det fått ny fart såhär till våren... Elakheter vet inga gränser när det gäller vissa människor!

Egentligen är det ju fantastiskt om "hela byn" fortfarande orkar prata om Peters grav, efter såhär lång tid. Den har ju sett ungefär likadan ut ända från att gravstenen kom i oktober, med lite varierande antal ljus - beroende på vem som varit där. Men den här typen av människor som dessa skator orkade ju prata en massa skit om Peter medan han levde - just därför att han vågade sticka ut - så varför sluta när han dör... Det gäller ju bara att hitta nya varianter på skitpratet...

Jag vill låna Sanna Nielsens ord i nedanstående video för att framföra en hälsning till dessa två kärringar, och alla andra som fyller sina munnar med en massa lort. Snälla ni - skaffa er ett liv och ta en omväg nästa gång ni går till gravgården så slipper ni att förfasa er över Peters grav. Trångsynthet var det värsta Peter visste vid sidan av falskhet. Så bespara honom och hans grav er närvaro om den sticker i ögat.


Till alla er andra, som inte sällar sig till denna grupp - tack och lov att ni finns.

Idag för ett år sedan satt vi på flyget till Riga. Det var tidig väckning och morgonflyg. I Riga var det solsken och likadant vårväder vi haft idag. Aldrig kunde jag ana att det var vår sista resa. Aldrig kunde jag ana att vi bara hade några veckor kvar... 

Din frånvaro känns fortfarande som en amputering. Som om en del av mig saknas. Men köttsåren finns inte längre kvar. En tunn hud har vuxit fram över såren, men ärren tål fortfarande inte beröring. Det gör ont att tänka på dig. För saknaden blir så stark och din frånvaro så uppenbar. "För evigt" känns väldigt stort och oändligt. Ångestskapande.

Tiden har gjort små öppningar in i framtiden. Jag kan se en framtid, även om den fortfarande känns mindre meningsfull utan dig. För du var min framtid, Peter. Nu ska jag försöka hitta glädjen i det jag har - utan dig. För det är jag som lever. Jag försöker påminna mig själv om att mitt liv är värdefullt men ibalnd orkar jag inte se det när du inte är här. För min saknad är fortfarande så stark. Ibland nästan destruktivt stark och jag glömmer att leva.

Peter, det är nu jag kommer att ta steget in i mitt nya liv. Lämna det gamla bakom mig. Söka nya vägar. Jag flyttar snart och lämnar det hem där minnena av dig lever så starkt. Men jag kommer inte att lämna kvar mina minnen. Dom ska jag ta med mig och vårda som mitt eget barn. Jag ska bara bygga en ny framtid, där mitt liv är i fokus. Du kommer att finnas kvar inom mig - för alltid. För du har ditt bo i mitt hjärta.

Jag älskar dig!

Jag ser en skymt av ljuset. Äntligen. Plötsligt började puzzelbitarna ramla ner som regnet från himmelen, och jag behövde bara sitta och placera dom. Jag känner mig plötsligt så lätt. Behöver inte känna ångestkrampen varje gång jag tar ett andetag utan kan andas fritt igen. Plötsligt ser inte framtiden så skrämmande ut längre.

Idag är en bra dag! Jag ler ända inifrån!

Ångesten börjar sätta sig i magen och i huvudet som fysisk värk. Det känns så obehagligt att tänka på framtiden. Och jag är så innerligens trött på att ständigt bära den här känslan. Det börjar räcka nu. Jag vill ha lugn och ro och känna framtidstro.

Min egendom ligger utspridd över halva landet och jag försöker organisera så att jag får alla mina saker till den nya lägenheten. Inte så lätt när avstånden är långa. Men jag börjar se en liten lösning på hur allt ska ordnas. Men vet inte hur tiden ska räcka till.

Min dotter åkte på interrail igår. Jag är glad för att hon får se lite av världen men oron ligger under yten. Det är inte säkert där ute. Två 19-åriga tjejer kan vara lätta villebråd om man har ondska in tankarna. Det är två förståndiga flickor, men ingen går säker idag. Klumpen i magen växer. Men jag håller tummarna här hemma att allt går bra. Man måste ju släppa greppet någon gång och lita på att dom klarar sig.

Jag väntar på sommaren och på värmen och på grönskan. Att få vara ute i skogen med hundarna och njuta av naturen. Lugn och ro.