Den Långa Vägen

I dag skulle pappa ha fyllt 73 år. Det är 23 år sedan han lämnade oss, men saknaden finns fortfarande kvar. Inte som en daglig saknad - mera som en avsaknad av en viktig länk och del i livet som bara en pappa kan fylla. Det finns så många saker jag hade velat fråga. Så många råd jag hade behövt få. Jag har många gånger funderat på hur livet hade varit om pappa hade funnits kvar.

En molande värk har satt sig i den nedre delen av magen. Går med lite stegring hela tiden. Fryser. Det har pågått över en vecka nu. Jag besökte HVC på tisdagen. Undersöktes av en läkare som inte jobbat som allmänläkare på tio år (enligt hans egen utsago), inte kände till sömnhormonet melatonin och skrev ut en antibiotika som inte funnits på marknaden på flera år. Men han bemötte mig i alla fall med den respekt som en läkare förväntas göra. Mina problem kvarstår dock och har blivit snäppet värre. Värken kommer i vågor, och ibland får jag vika mig för att det gör så ont. Har svårt att sitta för då trycker det på magen och det gör ont hela tiden.

Jag har mycket datorjobb som väntar, men kan inte riktigt sitta vid datorn nu och det gör mig frustrerad. Ligger i stället i sängen med laptopen riggad ovanför magen, men det är bara skrivjobb jag kan göra i denhär ställningen och med denhär datorn. All editering får vänta. Hoppas att det vänder snart åt det bättre hållet. I annat fall får jag ta ett nytt besök till HVC.

Jag är frustrerad. Kan inte peka på vad. Det är mera summan av allting. Maktlösheten man känner. "Utan Peter-ensamheten" som ingen annan förstår. Känslan av att vara annorlunda. Någonslags utanförskap som inte beror på människorna runt mig utan på någonslags osynligt skal som man omger sig med. En mantel jag är tvingad att bära. Energifält som bara några få kommer genom. Dom som gör det neutraliserar mig. Får mig att känna mig tillfreds och vanlig för en stund.

För ibland är största problemet att jag själv inte riktigt vet hur jag vill ha det. Ena stunden vill jag, följande inte. Känner att jag inte vandrar på samma mark som alla andra. Jag har inte valt min väg och har ingen karta som berättar vart jag är på väg. Känner den där obekväma känslan av att inte riktigt hitta rätt - irritation för att ingen förstår att jag själv inte heller förstår. Frustration över att jag förstår att ingen kan förstå och så känns allt bara - ledsamt och förvirrande. Känslan av att Peter var den personen i hela världen som förstod mig bättre än någon annan någonsin kunde blir väldigt uppenbar.

Ibland finns den verkliga känslan av utanförskap, något vi pratade om på terapin igår. Om känslan av att vandra ensam i öknen och söka oaser.

Terapin i sig är en oas. Jag känner att det är min fristad där jag får blotta hela min repertoar av Peter-saknad som jag inte längre delar med andra. Där är det tillåtet att vara irrationell, att prata om Peter, om hur ont det gör och där får man röra sig bakom kulisserna - det är därfär jag går dit.

Jag hittade en oas till igår. Min klasskompis från högstadiet och gymnasiet kom och hälsade på. Vi har inte setts sen gymnasiet, förutom på begravningen. Vi satt många timmar och pratade om allt från gamla minnen och spådamer till vykort och socialskyddet i Spanien, där hon nuförtiden bor. Vi pratade om att vara österbottning, om bubblor och hur det är att vara annorlunda. Men vi pratade inte om Peter. Inte om det som hände. Och det kändes på något sätt också skönt. Att också ha en fristad från gråten, där man får prata och ventilera andra saker. Slippa känna efter hela tiden. Bara sitta och dricka en pulverkaffe och prata. Tack Britti för den givande eftermiddagen. Det kändes bra.

Ännu en månad har gått. Det känns väldigt länge sen det var tre, nu är det fyra månader sen ditt sista sms - sen den fruktansvärda natten. 123 dagar sen du slutade andas - och jag kan fortfarande inte förstå varför det skulle hända.

Varför måste du gå?

Jag kan fortfarande höra dina steg, Peter. Sakta, sakta... som en sorgsen sång ljuder dom inom mig. Och det är bilden av dig jag ser när jag sluter mina ögon. Känner sorgen, längtan, saknaden som en tyngd över min kropp. En malande värk i min själ. Kryper ihop. Går sönder. Och reser mig igen. Om och om igen.

Jag har gjort Riga bilderna till utställningen. Dom är tillägnade dig. Det är bilder gjorda med saknad och kärlek. I varje bild känner jag din närvaro. I ljuset. Speglingarna. I det återkommande blåa. Och jag kan ännu höra din röst: "Vi är väldigt, väldigt nära nu..."

"Svarta streck över himlen,
vildgässen drar söderut 
Äpplena rodnar, oktober är här 
Och jag har glömt hur glädjen ser ut

Jag har bosatt mig i längtans land,

allt är bara längtan nu

Svårt stå rak, svårt gå framåt

Det är du och du och du

Och ingen är mig nära här,

ingen är närmast mig

Bara sorgfågelshjärtat bultar nu

Sin längtan efter dig

Skulle önska jag kunde längta

Och att längtan en gång tog slut

Nu är du på andra sidan

Och jag får längta livet ut"

Sorgfågel/Christine Hellqvist

 

Riga 13.5.2010

Ilska, irritation, besvikelse och allmän nedstämdhet. Vill sparka och slå. Skrika och fräsa. Men istället har jag jobbat frenetiskt på två skolarbeten hela veckoslutet och fått ena klart och det andra nästan klart. På seneftermiddagen en sväng till Karoline och sen till graven, där jag satt och försökte svälja min besvikelse... När Peters hjärta slutade slå, slutade jag att exictera. Tänkte: Peter, jag förstår dig bättre än någonsin. Allting är precis som du sagt.

Det är sådana här dagar jag saknar Peter, som jag kunde öppna mig för utan att behöva gallra. Kunde säga precis hur jag känner, varför och utan att behöva vara rädd att det skulle användas emot mig eller att jag skulle bli kritiserad eller utdömd... så jag pratar med Peter inom mig. Pratar, pratar och pratar, utan att få svar. Men det lättar lite - och kanske han hör mig.

Idag känns saknaden som ett stort, öde och väldigt mörkt tomrum...

Det är märkligt hur man kan gå runt och känna på sig saker men inte kunna definiera vad det handlar om. Man bara känner den där gnagande oron. Jag har haft mina känningar sen lördagen - igår fick det sin förklaring. Jag krockade bilen. Ingen kom till skada - annat än att min självkänsla som fick en törn, bilen nån buckla och lackeringen skrapad pluss ett hål i min budget.

Det är väldigt sällan känningarna inte för något dåligt med sig - ännu mer sällan att man kan förutsäga vad dom beror på. Jag hade väntat mig något helt annat. Hade trott det gällde andra saker. Men känningarna försvann så jag har väl fått min förklaring.

Jag började på allvar titta på utställningsbilderna igår. Insåg att det inte bara handlar om att titta på bilderna. Välja bilder. Editera bilder. Dom skall också ställas ut. Jag ska göra min statement. Kunna vid behov berätta om bilderna. Hur ska det gå till? Bara tanken fick den där klumpen i halsen att växa. Det var tillräcklig orsak för att få igång den lokala regnskuren av tårar. Det behövs inte mycket.

Men kanske tiden jag arbetar med bilderna bygger upp förmågan och styrkan att klara av det. Jag ställde mig ju upp på begravningen också och höll mitt tal - något jag aldrig hade trott skulle vara möjligt. Inte utan att bryta ihop i alla fall. Det gjorde jag ju inte - bröt ihop. Inte just då.

Jag har saknat Peter extra mycket dom senaste dagarna. Ensamheten har varit väldigt påtaglig och jag har känt mig väldigt, väldigt liten.

Livet har börjat stabilisera sig. Vardagen har börjat kännas som - vardag. Man vaknar. Låter dagens händelser gå genom hjärnan. Analyserar snabbt det som skall hända under dagen. Organiserar tankarna och sen tar man sig ur sängen och börjar dagen. Jag gör saker. Försöker ta tag i alla "måsten", vara aktiv och prioriterande. Få saker utförda. Men jag gör det utan riktig känsla. Den är något jag tappat på vägen. Känslan av entusiasm? Iver? Glädje över att skapa? Vardagen har hunnit ikapp mig, men mina egna känslor har hasat efter. Bara fotograferingen påminner mig om hur kreativ glädje kändes... 

En malande känsla av olust. Som om något dåligt ligger och lurar bakom knuten. Inte ångest. Inte rädsla - Bara en ren och skär olustkänsla. Peter brukade tala om "känningar". Vet inte riktigt varifrån den kommer eller vad den beror på men det brukar sällan föra något gott med sig. Även hundarna har betett sig märkligt. Det har funnits oro i luften. Dom har börjat märka sina revir - inomhus. Vad händer?

Kanske är det bara ren trötthet. För jag känner mig trött och sliten. Har 500 km av bilkörning bakom mig igår. En hel dag fotografering. Inneboende, med mycket folk runt mig. Nya människor jag aldrig träffat. Jag som är van att vara helt ensam. 700 km bilkörning framför mig i morgon. Skall hämta hem min hund på hemvägen - äntligen. Jag har saknat lilla Wilma. Skall bli skönt att få gänget samlat igen och man slipper det dåliga samvetet för att man inte haft henne hemma. Jag sände textmeddelande till uppföderen om i morgon. Allt borde vara klart, men jag har inte fått svar. Känns oroväckande. Är allt i sin ordning?

Har ont i ryggen - mellan två kotor uppe i höjd med skulderbladen. En gammal skada som gjort sig påminnd och har tydligen igen inflammerats. Har inga inflammationshämmande värkmediciner kvar. Ingen bra dag idag...

Ibland tar orden slut. Kaoset inombords har svårt att forma meningar - hitta uttryck för alla känslor som tumlar runt inom en som blöt tvätt i en centrifug. Det finns så mycket som vill ut men allting bara fastnar som spybollar i halsen.  Inga ord - inga meningar - inga kloka tankar. Kvar blir tystnaden och dom toma vita bladen.

En solig och fin dag som vi spenderat med hundarna i skogen. Vilken ro och vila för själen. En påfyllning av energitanken. På kvällen var jag med Stig och Ann-Christin till mormor och morfars grav och tände ljus. Det var länge sen - väldigt länge sen.




Jag fotograferade moln idag. Såg ett svart moln bland alla dom vita och tänkte på "det svarta fåret"... Först när jag laddade upp bilden på datorn såg jag hjärtat i det svarta molnet ♥

Jag har hållit kroppen sysselsatt för att mota den malande ångesten. Gått i skogen i flera timmar. Åkte till graven. Tände nya ljus och satt där en stund - utan att gråta. Sen hem och tillredde svampen jag hittat. Satte namnlappar på hela min fotoutrustning. Gick genom bilder och plockde ihop ett paket åt Ida av bilder av henne, eftersom hennes dator gått sönder och alla bilderna försvann. Lekte hundspa - gick genom alla hundarna med rakning, kamning och tvättning. Och plockade bort alla älgflugor vi dragit med hem från skogen.

Jag mot ångesten: 1 - 0

Pratade i telefon och försökte trösta en vän som sörjer sin förlorade kärlek. Insåg att förlusten av en kärlek genom separation eller skilsmässa inte alls är lättare att hantera. Det kan göra minst lika ont. Försökte tänka mig in i en situation där jag själv skulle förlora Peters kärlek. Att kunna se honom men inte nå honom. Bara tanken gjorde ont. Att förlora hans kärlek... Inget hade kunnat kännas värre. Inte ens döden - för hans kärlek fanns kvar. Bara någon timme innan han dog sände han sms att han älskar mig. Natten innan sa han "Lisen, det kommer alltid att vara du och jag". Hans själ gick vidare men hans kärlek finns kvar - inom mig. Den kan ingen ta ifrån mig...

Idag insåg jag att sorgen har blivit lite, lite tunnare - utspedd med en gnutta vardag och förnöjsamhet. Det känns fortfarande omöjligt att tänka i termer som lycka, men jag nöjer mig med att känna mig - nöjd. Att känna någon typ av glimtar av välbehag. Det kände jag idag när jag såg hundarna springa i skogen med en ohejdad glädje. Det känner jag varje gång jag är hos min bror och hans familj. Det kan jag känna när jag pratar med Ida i telefon.

Livet är mera än bara mörker. Livet är mera än bara svart och grått. Livet har fått ett litet stänk av färg och det känns bra. Jag är medveten om att jag kommer att ramla tillbaka till det gråa många gånger om - bli tvungen att kravla mig upp igen, men jag är tacksam för varje stund av lättnad jag känner. Att kunna träda in i den "sorglösa-zonen" ibland - bara för att kunna andas en liten stund... utan att det gör ont.

Jag fick i ettans växel och gasade på för fullt - fortfarande bara i ettan, men framåt gick det.

Jag har haft en bra dag. Började i svampskogen med hundarna. Hittade mera fina smörsoppar som var helt maskfria. Fortsatte med att fotografera ett projekt som hört till "måste". Kändes skönt när det gick framåt. Därifrån vidare till min kära bror - med svampen. Vi gjorde svampsås av sopparna, vilket tycks vara helt möjligt. Har bara gjort soppa av dom tidigare, eller bara stekt i smör. På kvällen hälsade jag på hos Maria och kom hem med tanken fylld av energi.

Ingen gråt idag - inte en droppe - bara energi och förnöjsamhet. Stark glädje över dom nära och kära jag har kvar. Tacksamhet för att jag mår bra. Och när jag sett den här videon blev jag åter igen påmind om hur mycket den positiva energin påverkar hur man mår och tänker.

I går slog migränen till. Och den var lurig denhär gången, så jag fatta inte ens vad det var frågan om. Trodde att jag höll på att få hjärnblödning eftersom smärtan var så stark och inga mediciner hjälpte. Mådde dessutom fruktansvärt illa och hela huvudet kändes som en inklämd fotboll.

Normalt börjar mina migränanfall alltid med synrubbningar och hinner man med mediciner innan värken slår till så har man motat den värsta smärtan. Men nu blev jag grundlurad - inga synrubbningar med den flimrande "bollen" som bara växer på synfältet. I stället hade jag svårt att koncentrera blicken. En begynnande huvudvärk som kändes som helt normal. Tog en Panacod - ingen effekt. Var ute med hundarna i skogen och när jag kom hem slog värken till med all sin kraft. Jag trodde huvudet skulle sprängas i bitar, mådde illa och kunde inte äta. Tog en Panacod till - ingen effekt. Blev helt utan krafter och så trött att jag sov i över två timmar på eftermiddagen - trots att jag sovit en lång natt. Vaknade med ännu värre huvudvärk än innan jag somnat. Tog en Panacod till - ingen effekt.

Stig kom på besök. Vi åkte ut en sväng i bilen men jag mådde så illa så vi åkte hem igen. Spydde till slut det lilla som fanns i magen - mest vätska. Gick och lade mig på nytt och sov 3 timmar till. Sen var värken borta. Därför är jag tämligen säker på att det var migrän trots allt. Eftersom det lättade efter att jag spytt.

Idag har jag dom normala efterdyningarna. Ett ömt huvud som inte tål snabba rörelser eller skakningar. Sjuka ögon. En svag huvudvärk.

Jag trodde att jag sluppit domhär svåra migränanfallen. Dom senaste åren har jag klarat mig genom att bara ta medicin i tid och vila en stund. Sen har det lättat. Dom svåra anfallen var vardagsmat när jag var yngre. Ska det börja igen? Och utan förvarning med synrubbningar... Då är det svårt att gardera sig.

Det har utlovats regn till eftermiddagen idag. Då blir det att ta ut hundarna till skogen lite tidigare idag - så länge solen ännu skiner. En av dom saker som ger mig ro... att se hundarnas glädje när dom får springa fritt i skogen.

Hundra långa, ensamma dagar utan dig, Peter. Hundra nätter utan din närhet... Hundra dygn av saknad!

Det är trögt - väldigt trögt. Att komma igång med något och framför allt att få något färdigt. Jag har påbörjat både det ena och det andra "måsten", men inget blir klart. Får inte ro att koncentrera mig. Så, istället för att sitta och bolla fram och tillbaka utan att egentligen göra något alls, tog jag hundarna i bilen och åkte via graven och vidare till skogen.

Jag läste i en av bloggarna jag följer, hur hustrun hade fått vara med i varje skede av olika undersökningar som gjordes på hennes man. Hon hade fått vara med när dom gjorde dom kliniska undersökningarna som säkerställde att hennes man var hjärndöd. Hon fick tid med sin döda make för att ta farväl innan han skulle börja skäras i inför organdonationen. Efter att operationerna var gjorda blev hon, som överenskommet var, inkallad till sjukhuset för att kunna vara med och tvätta och klä sin man i hans egna kläder - även om det var mitt i natten. Hon fick med egna ögon se att han verkligen inte hade någon hjärnfunktion. Hon fick en sista gång fysiskt hjälpa och ta hand om sin man. Men framför allt - hon fick tid att ta farväl. Dethär var i Sverigen.

Jag känner mig grundlurad. Jag känner mig bestulen - på den tid som hade funnits att få ta ett riktigt avsked av Peter. Inte bara nångon minut här och någon minut där bland alla klapprande klackar och klirrande nycklar och sköterskor som med sin blotta närvaro signalerade att vi var i vägen och hindrade deras jobb.

Varför fick jag stå ensam i väntrummet, i mellanrummet mellan korridoren och avdelninen - utan en förklaring varför jag stod där? Jag hade ringt upp till avdelningen när jag stod nere på parkeringen. Dom sa att jag bara behöver ringa på så kommer någon och hämtar mig. Varför kunde dom inte berätta att jag skulle få vänta länge innan någon kom? Varför kunde dom inte berätta vad som uppehöll dom så att jag inte kunde komma in - att dom höll på med den kliniska undersökningen? Flera människor kom och gick ut och in på avdelningen och jag frågade varje person "Vad händer? När får jag komma in?". "Jag vet inte", var svaret. Eller "Jag ska kolla, vänta lite" men dom kom aldrig tillbaka.

Efter att ha fått chockbeskedet att min älskade ligger med krossad skalle och utan hopp att överleva. Efter att ensam ha kört 3,5 timme i fullständigt chocktilllstånd för att få spendera det sista korta tiden jag kan med honom. Efter att ha nått fram och med vetskapen om att han ligger några meter bort, bakom den låsta dörren - då känns ensamheten i det lilla rummet som en verkligt stor ensamhet. Och rummet känns väldigt trångt och syrefattigt. Och ångesten känns vassare än någonsin när den sliter i hela kroppen. Då känner man sig väldigt, väldigt liten - väldigt sårbar - och totalt utelämnad till andras välvilja. Huvudet som sprängdes av alla frågor: Vad har hänt? Varför? Hur? I den stunden lämnades man helt ensam, utan en enda förklaring. Folk gick bara förbi som om jag inte fanns - som om jag var osynlig. Jag kände mig osynlig - åtmonstone genoskinlig... 

Bråttom, tänke jag först. Men inte en enda av dom personer som kom och gick verkade ha bråttom. Vissa småpratade och skrattade när dom gick förbi. Andra bara gick med normala steg. Inte en enda gick med snabba steg. Jag såg ingen rörelse alls inne på avdelningen när jag kikade in när dörrarna öppnades.

Varför fick jag inte vara med när dom gjorde dom kliniska testerna? Jag fanns på plats men jag stod i ett ingenmansland - bakom låsta dörrar. Varför fick jag inte möjligheten att själv kunna se att han verkligen inte hade någon hjärnfunktion längre. Det hade varit mycket lättare att acceptera det faktum att han verkligen var död. Att själv ha sett det med egna ögon. Men här vill man tydligen inte ha anhöriga i vägen. För den känslan hade man hela tiden - man var bara i vägen.