Den Långa Vägen

Det finns dagar när

Du fyller min själ

- upptar hela mitt väsen

Tänker inte på annat

än hur det skulle kunna vara

 

Det finns dagar när

tomheten efter dej

känns som en amputation

En del av mej själv som inte

går att få tillbaka

 

Det finns dagar när

jag vill minnas stunden

jag fylldes av Din

värme och glädje

- Blev på djupet berörd

 

Alla de andra dagarna

- i det vanliga livet som är -

lever jag i nuet

Vänjer mej långsamt med

att Du är någon annanstans

 

Av Karin-02

 

 

När Du ännu fanns...   Ekenäs, 26 juni 2009

Jag kan fortfarande inte förstå. Varför måste du gå? Varför revs du härifrån när vi hade så mycket kvar framför oss? Vi hade ju bara hunnit börja... Så många planer vi hade kvar. Så många "sen".

Det var idag jag skulle öppna mappen med Riga-bilderna. Men jag kunde inte. Istället började jag gå genom högen med tvätt som bara vuxit och vuxit. När jag sorterade tvätten hittade jag plötsligt Peters kläder. Bland annat en svart t-skjorta som fortfarande bar doften av hans rakvatten. Jag förmådde mig inte att tvätta bort hans doft så den åkte tillbaka i tvättkorgen.

Medan jag väntade på att den sista tvätten snurrade i torktumlaren tog jag hundarna och for ut till åkern vi brukade åka ut till med hundarna. En av dom tusen upplevelser jag ska uppleva ensam. Har inte kunnat åka dit sen Peter dog.

När jag kom tillbaka och skulle hämta den torra tvätten från tvättstugan, hade luckan på torktumlaren hakat upp sig och gick inte att få upp. Så där ligger mina kläder och sängkläder och skrynklar ihop. Samma förbakade maskin jag ringde om varje månad från februari i år. Ännu i juni, när jag flyttade till Vasa över sommaren, var den totalt ur funktion. Kan det verkligen vara så svårt att få en maskin reparerad? Som dessutom är så ny att den har garantin kvar!

Satt och lyssnade på Sonja Aldéns låt som jag sände Peter efter vår första träff. Tänkte på orden i låten - hur dom föll in i hur jag kände då. Och hur det blev - och hur det slutade.

Det blir aldrig som man tänkt...

Så var den hyfsade känslan över för den här gången. Man känner sig som vanligt igen - gråtfärdig, håglös och ensam. Utan lust med någonting. Inte ensam utan vänner utan ensam som - individ. Ingen Peter som sitter vid köksbordet och håller mig i handen över bordet. Ingen Peter som stryker mig över håret. Ingen Peter som pratar om livets alla nyanser. Ingen Peter... Insikterna har förvandlats till längtan och ångest. Solen sken hela dagen men jag såg bara grått. Glädjen försvann igen - gråten har återkommit.

Jag var på födelsedagskalas hos syrran, vars son fyllde 8 år. Ville så gärna vara social men orkade inte. Satt mest tyst och stirrade ut i intet. Uppfattades säkert som tråkig och butter av omgivningen, men orkade inte spela upp. Hade helst bara suttit och gråtit, men jag svalde och svalde tills jag kom till bilen.

Jag borde börja gå genom Riga-bilderna som skall användas till fotoutställningen i höst. Men vet inte hur jag skall kunna öppna mappen med bilderna. Peters och min sista resa - dryga tre veckor senare var han död. Det känns ångestfyllt att titta på bilderna - minnas hans glädje på vår resa till 27:e himlen, vår sista kväll som var helt underbar, sista dagen vi bara vandrade hand i hand och njöt av det soliga Riga...

Killen vi hade som guide i dom öde husen vi fotograferade sände ett mail för nåra veckor sedan. Frågade hur bilderna blev, om han kunde få några som minne. Sände så mycket hälsningar till Peter. Han visste ju inte... Jag informerade honom om vad som hänt och att jag inte orkat titta på bilderna - han förstod.

I morgon måste jag försöka öppna mappen - gräva i det onda såret. Tvinga mig att möta ångesten, förtvivlan och alla minnen som jag vet gömmer sig där. Jag vill inte, men jag måste.

Jag satt och gick igenom varenda mail vi bytt på FB under vårt förhållande. Det var mycket glädje, oändligt mycket känslor involverade - både kärlek, förundran, en del frustration och en massa glädje. När jag kom till det absolut sista meddelandet blev jag plötsligt kall inombords. I mailen bad han mig delta i Äppelblomfesten på Rosenlud. Seminariet skulle börja 7.6 klockan 12.30. Det var precis den tiden jag fick teleonsamtalet från polisen - "vi har dåliga nyheter"... Den svarta dagen. Ångesten kom krypande och jag kände mig illa till mods. Fick svårt att andas och det kändes som taggtråden knöts runt mig som ett snöre runt ett paket. Det gjorde ont.

Jag var på terapi idag. Kände att jag gick ut därifrån mycket rikare. Förstod saker som jag inte tidigare insett helt. Fick också bekräftat många saker. Terapin är bra för mig.

På kvällen hade jag en lång och mycket givande diskussion med Karoline. Kände att jag lärde känna en helt ny Karoline idag. Ser fram emot att fortsätta diskutera i morgon när hon kommer på besök. Vi ska också gå till graven och tända varsitt ljus.

För övrigt så har gråten avtagit. Trodde i kväll att jag hade haft en "nästan" gråtfri dag. Men glömde att jag suttit en timme på terapi. Men trots det så har det inte varit så mycket gråt ändå - det har skett en tydlig förändring. I stället har jag kännt nånslags irritation och tillbaka hållen ilska. Blev till exempel otroligt irriterad på trafiken - bilister som kör långsamt och täpper till hela flödet. Eller på köer i butiken som gick långsamt. Märkte att jag har väldigt bråttom hela tiden. Undrar vart?

Fanny mår dåligt. Hon hade jätte ont på morgonen och efter att hon fått sin värkmedicin låg jag i sängen med henne och höll henne i famnen tills medicinen började ge verkan. När vi låg där kom ångesten. Ångesten att förlora henne. Ångesten över att förlora någon. Jag har misst båda mina föräldrar, farmor och farfar, mormor och morfar - och min älskade Peter. Är det syskonens tur nästa gång? Min dotter? Bara tanken på att förlora dom, får ångesklumpen att växa i bröstet. Ta inte mina syskon eller min dotter ifrån mig!! Ta inte dom...

Jag vill inte missta någon av mina nära och kära mera, men inser realiteten - det kommer jag troligen att göra igen. Kanske flera gånger. Såtillvida det inte är jag som får gå som nästa. Själv är jag inte rädd för döden. Inte för egen del.

Jag är rädd att någonsin mera bygga upp en relation. Jag orkar inte gå genom det här en gång till. Att förlora min livskamrat som man byggt upp en framtid med. Förlora framtiden. Vilken garanti har jag för att det inte sker igen - ingen! Den enda garantin jag kan bygga upp är att inte bygga nån relation.

Just nu känns det som om det inte är värt det - att frivilligt gå genom skärselden på nytt. Engagera sig och sen förlora allt. Tur att jag inte kände så före jag träffade Peter. Då hade jag kanske aldrig vågat ge mig in i förhållandet. Eller hade jag? Är det kärleken som driver trots allt? Är kärleken starkare än ångesten och rädslan för att förlora?

Min hund Fanny blev sjuk igår. Hon hade diskbråck för två år sen och var tillfälligt förlamad. Hon blev nästan återställd, men klarar inte av för långa promenader. Det blev för mycket av det goda igår, och på kvällen hittade jag henne ihopkurad på sovrumsgolvet. Hon, som aldrig ligger på golvet annars. Jag visste genast att något var fel och när jag lyfte henne och såg hennes blick så skar det i mig som vassa knivar. Hon hade så väldigt ont och jag visste inte hur jag skulle hjälpa henne. Jag masserade hennes rygg försiktigt och till slut somnade hon tätt intill mig i sängen. Hon har ett stort närhetsbehov när hon mår dåligt och hon låg hela natte tryckt mot mig. Jag har inte riktigt kunnat sova för att jag inte har velat flytta på henne om hon hittat en sån ställning som har varit bekväm för henne.

Idag var vi till veterinären och hon konstaterade att det var sviterna från diskbråcket som spökade. Reflexerna i bakdelen var dåliga och känseln nedsatt. Det blev en kur av anti-inflammatorisk värkmedicin i två veckor. Hon fick den första som injektion på plats, och det var otroligt att se hur glädjen i hennes blick återvände när värken började lätta.

Det blev inget billigt kalas - 188 euro. I det ingick mediciner, naturmedel mot torr hud för två hundar i fyra veckor, en 10 kg påse specialfoder för känslig hud, avmaskningsmedel för fyra hundar, en injektion av värkmedicin, undersökning och på köpet ett mycket gott bemötande och en gladare hund. "Hjälp", ropade min plånbok. "Hurra" ropade jag, när jag såg hur Fanny började må bättre. Kunde bara konstatera - smakar det så kostar det. När det gäller hundarnas välmående tittar jag inte på prislappen.

Bara lättnade över att hon mådde bättre gjorde att jag kunde känna nån typ av glädje inom mig. Ett tecken på att jag gått framåt i min process. Det känns väldigt bra. Har mått riktigt hyfsat dom senaste dagarna. Jag var till Stig och Ann-Christin i kväll och kom på mig själv att le väldigt brett och pladdra på som jag brukar. Det kändes på nåt sätt befriande att våga känna något annat än bara sorg och saknad. Dessutom har jag prickat in en liten anteckning i min framtid - jag har bestämt att gå på teater nån gång i september - så nu är framtidens blad inte helt vita längre.

Jag fortsatte att läsa i boken "Vägar i sorg" av Björklund och Gyllensvärd. En bok jag för övrigt varmt rekommenderar. Jag har fått mycket insikt genom att läsa boken. Många saker har jag redan förstått men genom att läsa dom har det gett mig en ny och djupare insikt. Många av dom känslor och processer man genomgår och  som beskrivs i boken har jag märkt att jag själv skrivit om i bloggen.

"Tankar och känslor kan väcka skuld. De kan kännas förbjudna , särskilt vrede och glädje som på något sätt inte hör hemma i föreställnngarna om hur sorgen skall uttryckas. Men alla känslor finns i sorgen och alla känsor måste få finnas där. Det går inte att sätta moraliska aspekter på känslor."

Texten gav mig insikten att jag har rätt att känna allt det jag känner. Det finns inget rätt eller fel mönster i sorgen. Var och en går i sin egen takt. Jag behöver inte ha skuldkänslor för att jag känner glädje eller för att jag inte känner svart sorg hela tiden. Peters plats i mitt hjärta blir inte mindre av att jag mår bra. Däremot blir minnet av honom ljusare och gladare och inte så sorgfullt och tungt när jag förmår mig att ösa ut en del av sorgen och ersätta den med glädje.

Jag var till graven idag och bytte ut dom gamla blommorna mot nya. Det hade lovats frost, sa dom i blombutiken så jag valde såna som skulle tåla lite minusgrader. Fanns ju inte så många att välja på så det blev en vit och två röda ljungar. Dom är ju inte så vackra, lite spretiga och blacka i färgen, men dom gamla höstglödarna som fanns där från i somras har börjat se lite utblommade och smutsiga ut, och dom skulle inte hålla för frosten.

Fick fint besök på eftermiddagen. Min gamla klasskompis Helena stod plötsligt bakom dörren - vi har inte setts på 29 år. Det var en trevlig överraskning. Dessutom fick jag en egenhädigt virkad duk till present - den var som gjord för min byrå. Tack Helena.

Idag har jag funderat mycket runt sorg. Är det samma sak att sörja en människa som dött som att sörja en människa man förlorat genom en skilsmässa eller ett sprucket förhållande? Kan dom jämföras överhuvudtaget? Vilket är värre?

I båda fallen handlar det om en förlust. Någon man förlorat mot sin vilja. Någon man inte får tillbaka i sitt liv och i sin vardag. I båda fallen känner man saknad efter den man förlorat. Det är samma sorgeprocess man skall genomgå, med samma skeden.

Samtidigt är det väldigt olika. I ena fallet är förlusten definitiv. En död blir aldrig levande. Man har inte ens hoppet kvar. Banden bryts av döden och är inget val man gjort. I en skilsmässa handlar det om ett mänskligt val. Den andra finns kvar och man kan vagga sig i ett hopp om att få den tillbaka. Ibland kan det göra att läkningsprocessen upphör - just för att man vägrar släppa hoppet. Smärtan av att se den andra i ett nytt förhållande kan förlänga sorgeprocessen ytterligare.

Jag tror all sorg är olika - personlig och individuell. Ingen sorg är precis lika fast det handlar om sorgen efter samma person, även om själva sorgeprocessen går i samma fotspår. Det beror på relationen man haft till den man förlorat. Intensiteten i umgänget. Förväntningar på framtiden med personen i fråga.

Jag och Peters dotter Karoline har ibland pratat om hurudan sorgen är efter Peter - min livskamrat och hennes pappa. Hon insåg från första början att vi sörjer olika. Hon och Peter hade inte daglig kontakt medan jag och Peter hade det. Hon byggde inte sin framtid utgående från Peter utan han fanns i bakgrunden som ett stöd, medan jag räknade att Peter skulle vara min framtid. För henne var Peter en mentor, för mig en källa till visdom. Hon sa att hon inte i vardagen märker hans frånvaro så intensivt som jag, eftersom dom inte hade daglig kontakt. För mig försvann en stor del av vardagen - för han var ju en del av den.

Jag hittade inget svar på vilken sorg känns värre. Vad är måttet på sorg?

"Det är verkligen ingen vidare mening med att uppleva intressanta saker som översvämningar, om man inte får vara två om dem. Det är bra mycket trevligare att vara två."

Det citatet hade jag som status på FB när jag träffat Peter. Det var då jag förstod vikten av att vara två. Ensam är inte stark - ensam är bara... ensam.

Jag mötte en man idag, som jag aldrig träffat förut. En lugn och vänlig man. Vi pratade en lång stund och jag kände mig förunderligt tillfreds och - glad. Det känns väldigt länge sen. Och avsaknaden och behovet av att ha någon att pratat med blev plötsligt så uppenbart. Vi pratade ju så mycket med Peter och jag saknar våra samtal. Så nu, när jag hade möjlighet så pratade och pratade jag. Men samtidigt kände jag ett sting av dåligt samvete för att jag tillät mig känna mig glad i en annan mans sällskap. Som om jag var otrogen för att jag lät glädjen gå före sorgen en stund. Har man sorg kan man inte känna glädje eller rent av får man inte - eller? Är det så eller är det bara jag som sätter dom gränserna? Vem planterar dessa tankar i min hjärna? Jag själv? Omgivningen? Kulturen?

Mannen lät mig prata, lät mig gråta - lyssnade. Jag spydde ut min längtan efter Peter. Han förstod min saknad. Han bar själv på sin egen sorg - efter någon som fortfarande finns.

Så där satt vi på ett café - mitt i våra sorgeprocesser - och funderade över livets uppförs- och nedförsbackar. Hittade likheter och olikheter i sorgen. Det kändes bra att dela sorgen med någon en stund - fast vi inte känner varandra. Och ja - jag tänker tillåta mig att känna glädje över det. Men jag kunde inte låta bli att fundera över livets gränslösa ironi. Han heter Peter och är lärare...

Jag var på väg hem. Körde som vanligt lite fort, för jag ville snabbt komma hem. Det var sent -  kolmörkt. Jag pratade i telefon. Plötsligt dök en tanke upp i huvudet från ingenstans, mitt i samtalet - tänk om det kom en älg över vägen. Tänk om jag krockar och dör och kommer till Peter. Tänk om jag inte dör, utan blir bara svårt skadad och ligger förlamad resten av livet. Alla tankarna rusade genom min hjärna på nån sekund - och av ren instinkt lättade jag på gasen och saktade farten. 15-20 sekunder senare sprang en älg över vägen - rakt framför bilen. Hade jag inte lättat på gasen hade jag varit på den punkten där älgen kom...

Jag blev inte rädd. Kände bara någonslags lättnad. Och en konstig känsla av glädje - nån vakar över mig.

Det har hänt tidigare. Att nån konstig tanke plötsligt dykt upp från ingenstans och räddat situationen. För en tid sedan skulle jag åka tåg. Tåget var på inkommande. Jag fick ett plötsligt behov av att kolla om mitt personkort låg i plånboken. Jag visste att det är där - det ligger alltid där. Men nu måste jag bara kolla. När jag öppnade handväskan fanns där ingen plånbok. Jag grävde och sökte, hörde hur tåget närmade sig. Rusade till bilen - sökte men hittade den inte. En tanke dök upp i huvudet - titta under frambänken. Där låg plånboken. Och jag hann till tåget - med både plånbok och personkort i behåll.

Kanske är det slumpen. Kanske det är en instinkt. Ett sjätte sinne kanske? Jag tror det är min skyddsängel som finns med mig - som ser faran och styr mig. Håller mig kvar.

Jag har inte kunnat förstå varför jag har kännt en sån fruktansvärd saknad och en så djup ensamhet sen Peter dog. Jag, som alltid varit något av en ensam varg - har trivts att vara ensam och har sällan haft tråkigt i min ensamhet. I stället har jag kännt någonslags harmoni. Plötsligt känns ensamheten som ett stort tomrum - som något väldigt hotfullt eller som ett djupt hål jag hamnat i. Ensamheten känns bara obekväm och ångestfylld.

Jag fick insikt när jag läste boken "Vägar i sorg" av Lars björklund och Göran Gyllenswärd, som jag fick låna av min terapeut. Jag insåg att Peter var den enda fasta relationen jag hade i mitt liv - jag hade vant mig att han finns runt mig dagligen. Antingen fysiskt närvarande eller genom telefonsamtal, mail eller sms. Jag hade byggt upp hela min tillvaro runt Peter. Jag hade ingen annan som fanns där så nära, så inpå huden. Alla mina angelägenheter delade jag med honom, alla glada saker man upplevde - alla problem som dök upp - allt delade vi. Jag levde FÖR Peter. Han VAR mitt liv. Och han betydde ALLT i mitt liv. Och han var också min framtid - den människa jag alltid skulle dela livet med. Jag hade räknat med honom. Tillsammans med Peter hade ensamvargen förbytts till parhästen. Ja, det var trevligt att ha egen tid ibland - men jag hade inget behov längre av att vara ENSAM.

Utdrag ur boken:
"Om dödsfallet innebär en förlust av en viktig relation som alltid skulle finnas där, och förlusten inte ingår i förväntningarna på hur livet skulle gestalta sig , kan reaktionerna bli betydligt starkare med inslag av djup förtvivlan. Reaktionerna kan hålla i sig mycket länge, såret blir djupt, och det första året kan gå till att bara försöka förstå  och inse att förlusten faktiskt är verklig"

När vi var tillsammans umgicks vi sällan med andra. Vi mådde så bra av att vara på tuman hand. Vi mådde bra med varandra, i varandra. Vi bildade inget socialt skyddsnät att falla tillbaka på. Människor vi träffade tillsammans träffade vi enstaka gånger. Vi byggde aldrig upp relationer med andra som jag skulle kunna känna att skulle finnas kvar för mig idag. Vi hann aldrig och hade väl inte heller det behovet - då. Just därför att vi tyckte bäst om att vara på tuman hand. Nu känns ensamhet plötsligt som något väldigt konkret och jag inser hur stor del Peter var i mitt liv - han fyllde alla mina behov. Han fyllde hela mig. Jag hade byggt hela mitt liv runt honom. Nu finns bara tomheten kvar när han är borta. PETER FATTAS MIG!

"Sorg är reaktionen på en förlust av någon som varit viktig för oss. Förlusten kan också beskrivas som den förlorade framtiden, för både den som dött och den efterlevande. Det går inte längre att göra något tillsammans, och det som var tänkt att göras senare i livet går inte att förverkliga. Insikten om förlsuten medför sorg, en saknad och en längtan tillbaka till eller efter det som är förlorat"

Ja, min framtid är totalt tom. Kan inte föreställa mig en enda bild på min framtid. För den exicterar inte längre. För i min framtid fanns Peter som helheten. Pete var min framtid. Den som skulle dela allt. Med honom hade vi börjat bygga upp framtiden - se längre perspektiv. Nu ser jag bara en dag, högst en vecka framåt - jag kan inte förmå mig att se hur min framtid kommer att se ut. Jag fylls bara av ångest när jag tänker på framtiden. För jag förmår mig inte att se mitt liv UTAN Peter. Alla drömmar, planer och mål - dom finns inte längre. Allt rasade samman och krossades. Hur skall jag kunna bygga något av detta kaos och högar av bråte som blev kvar? Det känns som att stå framför ett nedbrunnet hus där bara sotiga balkar ligger kvar - i askan kanske man hittar ett halvt nedbrunnet minne. Men hur bygger man upp ett liv som inte längre finns? Var börjar man?

Före jag träffade Peter hade jag aldrig upplevt vikten av samhörighet- inte på det här intensiva sättet som tillsammans med Peter. Därför kändes inte heller ensamheten som en börda. Men tillsammans med Peter byggdes samhörigheten upp till det allra viktigaste delen av vårt liv och plötsligt blev ensamheten påtaglig när han inte fanns hos mig. Och nu känns den ibland outhärdlig - i min vetskap om att mitt liv kommer att sakna Peter i all framtid. Kan man verkligen vänja sig vid såret?

Igår var det min gråt dag. Idag har det varit ångestdag, men så mycket runt mig att jag knappt hunnit känna efter. Först när jag kom hem slog det till. Så nu sitter vi här, ångesten och jag, och ska snart gå och lägga oss. Vilken tur att man inte behöver gå och lägga sig helt ensam.... Säger hon, vars tårar bildar regnbågar i ögonen när solens strålar dansar i ögonvrån..

En konstig dag. Började så bra med någon trevlig dröm jag bestämt att jag skall komma ihåg. Men den försvann innan jag vaknade. Sen blev det väldigt ledsamt. Har haft en sorgsen känsla hela dagen. Det har kännts som en stor klump i magen och Peter har snurrat i mina tanka hela tiden. Och saknaden har bara vuxit och klumpat ihop sig som stora bollar i halsen som jag försökt svälja och svälja. Men till slut kom dom ut som en flod av tårar och när jag körde hem visste jag inte om sikten var dålig av tårar eller av regnet.



Hur kan saknaden kännas så oändligt stor?

Efter att jag förlorade Peter har jag genom min blogg mött på många motsvarande öden. Unga kvinnor som misst sina män mitt i det blomstrande livet. Fantastiska kärlekshistorier som tagna ur sagor - förhållanden som byggt på en äkta och stark kärlek. Det är dom som ska krossas. Förgöras. Förintas.

Det känns orättvist.

Igår fick jag ett långt, vackert brev av en av dom unga kvinnor som drabbats. Jag grät mig genom hela brevet. Grät för att det var så vackert skrivet. Grät för att jag kände hennes ångest. Grät för att det rev upp mina egna minnen. Grät för att jag kände igen mig i hennes förtvivlan. Den brinnande saknaden efter något som varit så rätt.

Idag är det terapidag. Jag ser fram emot det. Senast gick vi genom dom känslor jag hade när jag fick vet att det hänt. Vi gick genom hela händelseförloppet och jag tvingades återuppleva det. Chocken. Hoppet. Tvivaln. Förtvivlan. Och slutligen den svarta avgrunden man ramlade handlöst ner i när man insåg vad som hänt.

Nej, livet är inte rättvist. Livet känns elakt, orättvist och ibland meningslöst. Men livet har också gett mig Peter. Livet har gett mig min dyrgrip till dotter. Mina syskon... Så livet är inte BARA orättvist. Men livet är definitivt oberäkneligt  - man vet aldrig vad som väntar bakom hörnet.

Fick ett otroligt behov av att gå till graven ikväll. Så jag tog Ellen i bilen och for ut. Bara för att få sitta där en stund och för att tända ett ljus. Konstigt att det känns så bra att få tända ett ljus på Peters grav. Peter tyckte om ljus. Blommorna har hållit förvånansvärt bra, till och med dom som legat i hjärtekoppen fast den varit fylld av vatten efter allt regn. Allt var lite smutsigt, eftersom regnet piskat upp sanden, men jag rengjorde så gott det gick. Hjärtat av stenar fanns kvar, har hållit hela sommaren trots att regnet ibland piskat riktigt hårt.

Har varit i exil över natten. Orkade inte med allt marknadsfolk på min gård - har blivit en aning folkskygg. Gick en kort runda med Stig och Ann-Christin och tittade. Indianerna som spelade var det enda som väckte lite glädje i mig. Ena indianen påminde om Peter och jag blev samtidigt väldigt sorgsen. Men deras musik gav god energi och jag lyssnade en liten stund extra innan jag gick in till mig och vänta att Stig och Ann-Christin var klara. Sen for vi hem till dom, där jag fick övernatta.

Jag har sovit lugnt två nätter. Utan ångest. Varken på natten eller på morgonen när jag vaknat. Har kännt mig mera utvilad nu än tidigare. På dagen har ångesten återkommit men jag har sett att det har skett en förändring på den fronten.

Gråten har dock tilltagit. Speciellt när jag är ensam har jag gråtit mycket. Men inte så hjärtskärande  - mera en stilla sorgsen gråt - av saknad. Ibland av ilska och förtvivlan för att jag inser att jag aldrig får se Peter mera. Det sjunker allt djupare in i mitt medvetna - ännu har jag inte accepterat det. Kan jag någonsin göra det? Det är en förutsättning för att läka står det i mina biblar - att man accepterar fakta. Ja, kanske är det så. Men den dagen jag accepterar känns det som om jag tycker att det är ok - och jag kommer aldrig att tycka att det är ok.

Jag är förbannad. På ett orättvist liv som tog honom ifrån mig - DET VAR MIN PETER. När jag äntligen hittat den rätta i mitt liv - efter alla år av sökande. Just när livet började kännas rätt. Just när pusselbitarna föll på plats - då slås allt i små mikroskopiska atomdelar och allt försvinner. Utan att lämna en skymt av framtid. Bar toma vita blad... Som att gå i en spiral - man snurrar runt, runt och det känns bara trångare och trångare. Finns det längre plats för mig?

Jag fick se en skymt av Peter i natt. I en dröm såg jag honom på avstånd. Nån stod och viftade med händerna och där bakom handen såg jag plötsligt Peter - hans glada ansikte. Men bara en skymt på avstånd - snabbt. Men jag såg honom. Det kändes bra att vakna med Peter kvar på näthinnan.

I dag är det två månader sen jag stod vid din grav med min hjärtebukett. Vita och röda blommor. Kommer du ihåg, Peter? Kärlek och renhet. För mig kommer rött och vitt att alltid ha ett symbolikvärde - din och min färg. Din och min kärlek - Peter. Varm, djup och ren. Jag satte bilden av din kärleksbukett till mig på skrivbordet på datorn - för att se den varje dag. Mötas av budskapet när jag sätter mig vid datorn.

"Jag blev så himla glad för att du kom. Och speciellt glad över att budskapet med blommornas färger gick rakt fram. Nu ska jag läsa din lilla bok. God natt min älskade" Så skrev du på kvällen i ditt godnatt sms när du gett blommorna. Och buketten vårdades ömt. Dom blommorna var fina länge. Du var så fin, Peter. 








Jag älskar dig, min ängel.

 

 

Okänd författare

Sover dåligt. Oroligt. Har jämt mardrömmar nu. Konstiga drömmar som jag glömmer så fort jag öppnar ögonen, men som gör att det hänger ett moln av ångest över mig när jag vaknar. Peter var med i en av drömmarna, men jag såg honom inte. Kände bara att han var där. Blir så frustrerad när jag inte får se honom. Jag vill drömma om honom. Fina drömmar.