Den Långa Vägen

Idag har det varit något av en "rensa tankarna" dag. Hade stora planer för vad jag skulle göra - steg upp från morgonen. Men gjorde inget av det jag tänkt - däremot en massa annat. Det mesta gjorde jag inne i huvudet - tänkte och funderade. Skrev några långa brev. Editerade några bilder från veckoslutet. Tänkte på Peter - mycket!

Jag har haft ett relativt bra veckoslut. På lördagen var jag med Stig och Ann-Christin och deras familj, först hemma hos dom och sen for vi ut till stugan. Alla hundarna var med, förutom Wilma, som fortfarande är på sommarläger hos uppfödaren. Alla tre njöt av tillvaron. Dom simmade flera gånger och man märkte att dom hade skönt när dom fick springa fritt hela dagen.

Jag hade en bra dag. Lugnt och fridfullt. Vi njöt av solen, simmade, var ut med båten en sväng och satt länge och pratade. Ro för själen. En vilodag från sorgen. Laddning av batterierna.

På söndagen fick jag vakna utan att genast bli straffad med ångestkänslor för att föregående dag varit bra. Så har mönstret varit hittills. Nu tvingade jag mig genast upp ur sängen. Tvingade mig att börja städa för jag hade hela hushållet upp och nervänt efter flytten. Orkade inte längre se all oreda. Var fullt sysselsatt så jag behövde inte tänka. Fortsatte med att göra bilder. Lyckades hålla tankarna borta. Sen kom Peters dotter Karoline ut en sväng och vi pratade minnen. Hon hade med sig en tavla som Peter målat när han var 11 år. Ett fönster - vad annat. Peter var fascinerad av fönster. Den var verkligen FIN. Man kunde inte tro att den var målad av en 11-åring. Men jag visste att Peter hade en konstnärlig ådra. Det såg man på hans sätt att fotografera. Han hittade vinklarna och tog vara på ljuset. Han var duktig.

Efter Karolines besök skulle jag förbereda mig för att åka på en match-show, där olika hundraser presenterades. Jag hade blivit tilfrågad om jag kunde komma och representera Kinesisk nakenhund. I ett svagt ögonblick lovade jag. Hade i baktankarna att kanske det skulle vara bra att gå ut bland folk - men tji fick jag. När det började närma sig anföll ångesten. Hur skulle jag kunna gå dit, bland alla människor? Jag skulle känna mig uttittad. Vilken fånig tanke egentligen. Och hur roligt är det att vara tvungen att gå dit helt ensam? Det var ju en typisk tillställning för familjen. Söndags göra-tillsammans-med-familjen-grej. Det lär ta en stund innan jag får uppleva det igen. Om en någonsin. Men samtidigt som jag kände det motbjudande att åka så kände jag att jag måste gå för att jag lovat.

Hade tänkt ta med alla hundarna, men visste att jag inte skulle kunna ha med alla på uppvisningen. Och jag hade ju ingen Peter som kunde sitta och hålla dom andra medan jag presenterade Agnes. Min hundvakt kunde jag inte heller ta hjälp av, eftersom han är en han och inte en hon. Det skulle bara bli en massa skvaller om vi visade oss tillsammans - även om han bara är hundvakt. "Knappt hinner hon få Peter i graven så springer hon redan runt på stan med en ny..." Det har varit tillräckligt skvaller redan i sommar fast jag inte ens varit i samma stad. Bara för att en man går runt med mina hundar så måste det ju betyda att vi har en relation. För människor "vet" ju så mycket. Ja. fy fasen. Man borde ju inte bry sig. Men det gör man. Och låter sig påverkas, dessutom. Börjar ändra på ett normalt beteende till ett onormalt bara för att ingen skall ha något att skvallra om. Det är ju egentligen löjligt.

Slutresultatet blev att jag åkte ensam med Agnes. Dom andra två fick stanna hemma och missa det roliga. Agnes var exemplarisk. Inget tjattrande och skällande på andra hundar, eftersom mamma Fanny inte var med och drog igång morr-och-skäll-konsterten. Konstigt hur deras beteende ändras i flock.

Men - det bästa veckoslutet hittils, sen Peter dog. Bara ett bakslag. Det är också en början...

Det är skrämmande hur jag känner igen mig. Den där skulden jag går och bär på. Varför ringde jag inte Peter den där natten? Varför sände jag bara sms? Varför skrev jag att jag måste gå och lägga mig nu för att orka upp på jobb följande morgon - för att markera att vi tar det i morgon. VARFÖR??? VARFÖR???

Eva Cassidy/Cyndi Lauper

Nykarleby, 18.4.2010

 

Jag har trott att jag har varit stark. Trott att jag skulle klara mig genom sorgearbetet på egen hand. Knagla mig fram en dag i taget tills en förändring skulle ske. Har väntat på undret. Men jag har definitivt överskattat min förmåga. Idag tog jag äntligen tag i problemet. Promenerade in på mentalvårdsbyrån och sa att jag behöver få prata med någon. Fick en jour tid och är nu inne i systemet. Känner att det är en nödvändig väg att gå - hade dessutom turen att få just den personen jag hoppats på. Jag tror fortfarande på ödet...

"Det kommer att ta tid" sa terapeuten. Tid är vad alla pratar om. Tid är det magiska ordet. Tiden är det jag kämpar om. Kämpar mot? Kämpar för? Eller kämpar jag bara allmänt emot? Jag vet inte själv längre.

Var in på biblioteket. Sökte böcker om sorgearbete. Lånade en hel hög. Försöker gripa varje halmstrå som finns till buds nu, måste få någonslags ändring på det här. Kan inte och klarar inte av att gå runt och vara sorgsen hela tiden. Det tär alltför mycket på krafterna. Suger all energi. Måste spara på krafterna så jag klarar av det jag måste.

Jag tänkte på förra sommaren och ungefär denhär tiden ifjol när Peter och jag packade ihop husvagnen och förtältet på campingen i Ekenäs och Peter for iväg till Jakobstad för att börja jobba. Jag stannade kvar några veckor för att praktiken fortsatte. Jag minns den ledsamhet och tomhet jag kände när han for. När jag bara såg baklyktorna av bilen när han sakta körde iväg, själv stod jag på gården och vinkade. Minns att jag tänkte att "såhär skulle det kännas att vara utan Peter..." Men jag hade ingen aning om hur det skulle kännas.

Jag har försökt börja lära mig att leva på nytt. Ta små, små steg för att vänja mig vid ensamheten. Idag besökte jag ett café vi brukade gå på. Gick in där på en kaffe bara för att göra det ensam en gång - utan Peter. Det kändes ledsamt och alla minnen kom till ytan när vi tidigare suttit där tillsammans. Men jag överlevde. Jag föll inte död ner på golvet. Fick inget sammanbrott. Skrek inte hejdlöst ut min ångest. Jag grät inte ens. Jag drack min kopp kaffe och läste tidningen - sen gick jag. Men en stor tomhet fyllde mig. Jag blev plötsligt medveten om hur många platser och upplevelser jag ännu är tvungen att genomgå innan jag gått varvet runt och upplevt allt en gång ensam.

I natt hade jag en dröm. Jag minns bara fragment av själva händelsen i drömmen - hade så gärna velat komma ihåg den för den gav positiv energi. Det fanns goda människor med i drömmen. Det enda jag kommer ihåg - och det kommer jag ihåg väldigt starkt - är en mening som blev sagd: "Det kommer nog att bli bra".

Jag vill tro på det. Det kommer nog att bli bra.

För jag vill tro...

Jag var till läkare för ett par dagar sen. Till en person fylld med mänsklighet, empati och värme. Har aldrig tidigare stött på en läkare som så till 100% och in i minsta detalj har tänkt på mitt bästa - verkligen utgått från vad jag mår bra av. Kanske det är varadag för andra - för mig som varit van med rederiets läkare dom senaste 16 åren har lärt mig att läkarna aldrig står på din sida. Det är någon helt annan som dom tjänar.

Jag hade en normal tid - 20 min. Den sista för dagen. När jag kom ut märkte jag att jag suttit där en timme. Han visade ingen brådska, pratade, lyssnade - inget tillägg fanns heller i räkningen. Vi pratade om det som hänt. Om sorgearbetet. Om vad som var bra för mig just nu - vad jag skulle undvika. Hur jag skulle gå framåt. Mitt problem med sömnen. Humörssvängningarna. Skillnaden mellan sorgearbete och depression. Behovet och nyttan av samtalsterapi eller sorghanteringsgrupper.

Men domen föll. "Du ska räkna med att ditt sorgeabete kommer att vara länge. Det kommer att lätta med tiden, och du lär dig leva med sorgen och saknaden. Med tiden märker du att det blir allt längre mellan djupdykningarna. Men det kan ta minst ett år... Du skall uppleva alla årstider ensam en gång innan det lättar helt.!" ETT ÅR!!!! Hur ska jag stå ut med det här ett helt år???

Bara tanken i sig ger mig ångest. Jag har två månader bakom mig - tio kvar???

Jag är väl medveten om att det tar tid. Men förstår inte varför jag inte har börjat känna någon lättnad. Gråten finns fortfarande i halsen - har svårt att prata om Peter utan att gråta. Ilskan är på ytan hela tiden. Nån slags apati har börjat smyga sig på. Allt som inte är ETT MÅSTE blir ogjort. Vilket i sin tur har förvandlats till mardrömmar. Drömmer ständigt om saker som är ogjorda... i drömmarna försöker och försöker jag, om och om igen, göra klart olika saker. Ångesten växer när jag aldrig blir klar, hur hårt jag än jobbar... Jag står hela tiden på ruta ett. När jag vaknar finns känslan kvar och jag känner allt som blivit på hälft som stora stenar i min ryggsäck.

Ett år. Hur ser mitt liv ut om ett år? Tiden känns oändligt lång...

"När ljuset stilla falnat
till höstens första kväll
och solens varma strålar
försvann till kyligt regn.
Då vandrar mina tankar
från sommar sol och hav
till årets första höstregn
där nu stormen gripit tag.
Vem har målat alla färger
varje årstid bjuder upp.
Vem förvandlar sol och värme
till kylig vinterdag.
Alla underbara blommor
troget vaknar upp var vår.
Du vem som gett oss livet
ett tack för att du finns.

När skogens gröna fägring
förvandlat sig till guld
och stormen den har piskat
sista bladet ner till mull.
Naturen då sig bäddar
i ett täcke vitt av snö
för att än en gång till våren
vakna upp när det blir tö."

Har känt att jag varit väldigt tungrodd nu. Det enda som egentligen har gett mig ro i själen är när jag fotograferar. Det är min terapi nummer ett och samtidigt min viktigaste livlina. Utan den skulle jag väl inte komma ur sängen på morgonen - varför skulle jag?

Ja, en orsak till varför är, när jag får träffa min andra stora klippa i livet - min livboj - Min kära dotter Ida. Vi har spenderat hela dagen tillsammans. Något som jag behövde nu - en verklig bra medicin. Vi hade långa och givande samtal. Hon är förståndig den flickan. Det borde ju alltid vara mamma som är stödet för sin dotter men idag var det nog tvärtom.

När jag ser Ida känns det som om solen gått upp och skiner från en klarblå himmel.

Jag älskar dig Ida.

Idag var det dags att reflektera över känslor. Hur starkt vissa människor känner. Hur andra saknar känslostormarna.

Jag har flera gånger fått höra att jag är en person som känner väldigt starkt. Många avundas den starka glädjen, den starka kärleken jag känner. När lycka verkligen är LYCKA. Man har sagt att hela jag "lyser" när jag är glad. "Åh, om jag också skulle kunna känna sådär", har man suckat.

Jag förstår fullständigt att ingen ännu varit avundsjuk på när jag varit ner i min dal. När ångesten bitit sig fast. När sorgen har famnat mig och det har kännts som att bli kramad av taggtråd. Att ingen varit intresserad av att byta med mig då. Det skulle jag inte heller göra, om jag kunde komma undan.

Att vara mera jämn i känslorna är säkert ett mycket lättare alternativ. Man har inga känslostormar åt någotdera håll, men man kan ändå KÄNNA. Man kan ändå älska. Man kan ändå glädjas. Det är bara toppen som sakans. I motsats behöver man inte heller känna den bottenlösa ångesten - det riktigt svarta. Som min en väninna, som själv hör till den jämna kategorin, uttryckte det - det känns ganska tryggt, men ibland lite tråkigt.

Ja, kanske ligger det något i det. Att man missar något när man inte kan känna vågtoppen eller dalens botten. Att livet kan kännas lite, lite fattigare. Någon kanske upplever det som en rikedom att INTE behöva gå ner i dalen. Och den delen kan jag hålla med om. Men vågtopparna vill jag inte vara utan. Det är själva varandets guldkorn. Det som känns som meningen med livet. Livets rikedom. Därifrån får jag min energi att klara dalarna. Tyvärr går dom hand i hand och jag kan inte bara välja den ena.

Idag, när jag vaknade första morgonen i min gamla lägenhet - tillbaka i verkligheten - kändes det först helt tomt. Jag kände just ingenting. En svag ångest i maggropen. Men samtidigt en känsla av vardag. Som om jag inte varit borta härifrån alls. Två månader går så snabbt.

Sen gick mina tankar till min bror Stig. Han och Ann-Christin hjälpte mig med flytten igår. Hämtade mitt pick och pack och här stod allt inburet när jag kom hem. Stig och Ann-Christin - min allra största och stabilaste klippa. Hur tryggt det är att veta att dom finns. Så många gånger dom har varit min hjälp i nöden. Inte bara funnits till i praktiska saker - även funnits till när livet känts tungt. Hjälpt mig att ta mig uppför backarna när jag har upplevt det som omöjligt att orka ta ett enda steg till. Matat mig både fysiskt och psykiskt. Känner en så otroligt stark kärlek till dom. Tillit. Tillhörighet. Trygghet. Utan dom hade det varit svårt att klara sig. Svårt att få huvudet ovanför vattenytan. Två av dom viktigaste människorna i mitt liv.

Jag blir så varm inombords när jag tänker på dom. Känner en sån djup tacksamhet för att dom finns. En bra sak med flytten - att det geografiska avståndet krympte.

Idag tog vi farväl - den lilla dunbollen och jag. Våra vägar skiljs nu. Jag kommer aldrig att få veta om dess vingar bar. Men jag lever i tron att den klarar sig. Att den snart flyger fritt och får ett nytt liv. Inte längre instägd på en kal balkong. Inte längre fånge.

Jag vet. Hjärnan förstår. Men hjärtat vägrar fortfarande att acceptera. Att du är borta - för alltid. Hur kan mitt hjärta fortarande slå? Mina lungor fyllas med luft? Mitt blod rinna i mina ådror? Mina ögon se? Min mun forma ord? Min hjärna fyllas med tankar? Hur kan världen fortfarande snurra - nu, när du inte längre är här...

Hur kan det fortfarande göra så ohyggligt ont?

I dag är det två månader sen du tog med dig min andra halva och gick över till den andra sidan. Den halvan var din - jag kan leva som halv - men avsaknaden av dig har jag svårt att bära. Kan inte förstå hur jag har stått ut dessa veckor utan dig. Hur skall jag klara resten av livet...

Jag vill inte vara utan dig - vakna utan dig - leva utan dig.

JAG VILL INTE!

Jag behöver inte tre önskningar - jag har bara en: Kom tillbaka, min älskade Peter!

Du, du gav mitt liv en mening,
i drömmen lever du kvar.
Du, du är en ljuv förening,
av alla drömmar jag har.

Var finns den som jag älskade så,
var är min lycka nu?
Och kunde jag blunda och önska att få,
min önskan vore du…

Ur "Du gav mitt liv en mening"/Herreys

 

En av dom morgnar när ångesten sitter på sängkanten och anfaller direkt från morgonen. En av dom morgnarna när jag inte vill vakna. När jag vill ligga kvar i dvalan. Fortsätta att rymma från verkligheten. Men istället gjorde jag en djupdykning i ångesten svarta virvlar. Hade hemska drömmar.

Drömde om Peters nära, en dröm där personen dog i en bilolycka. Jag såg personen ligga blödande i den vita bilen. Tänkte att detta får inte vara sant - detta måste vara en mardröm. Sånt här kan inte ske. Jag måste vakna ur mardrömmen snart - men det gör jag ju inte, för det är sant. Senare såg jag samma person sittande med en hund i gräset i ett dike. Tänkte - Oj, där sitter ju personen och är ju inte alls död. Samtidigt försvann skepnaden av personen och kvar fanns bara hunden.

I en av drömmarna fanns det många personer - män som grät. En av dom kom fram till mig och frågade hur jag mådde. Varför jag gråter? I drömmen vaknade jag plötsligt upp på golvet, bredvid denna man. Undrade varför jag låg där - fullt påklädd och sov på golvet. Varför ligger det en främmande man bredvid mig? Jag vill inte ha någon främling nära mig. Det är bara Peter som får vara nära mig. Jag kände en stark känsla av skam för att personen fanns där, och bakom skammen en längtan efter att få vara någon nära. Var finns du , Peter?

Ännu när jag vaknade kände jag skammen. Ångesten över döden. Rädslan att förlora någon igen.

En dålig början på dagen - den sämsta möjliga.

Chattade länge i går med en god vän som haft många motgångar i livet. Om hans rädsla att våga gå vidare. Hans rädsla att våga börja om. Rädslan och oron för hans barn som varit svårt sjuk.

Jag tänkte på min egen situation. Kommer jag någonsin att vilja gå vidare. Börja om med någon ny människa. Starta allt från noll. Just nu känns det som en utopi. Helt otänkbart att kunna älska igen - någonsin. Fortfarande är kärleken till Peter alltför stark och dominerande för att någon annan skulle kunna få plats. Kommer det någonsin att ändra? Kan man sluta älska någon som gått bort mitt i kärleken? Ingen kommer att kunna ta Peters plats - men kommer det att finnas utrymme i mitt hjärta vid sidan av?

Det jag just nu saknar mest är Peters närhet. Hans fysiska närhet. Hans armar runt omkring mig. Hans händer i mina. Känslan av att han håller om mig - har mig nära. Hur jag passade in i hans famn som en pusselbit. Värmen från hans kropp. Hans doft.

Idag gör det ont.

Ibland känns det som om allt står stilla. Inget händer. Man vaknar på morgonen med samma saknad man lade sig med kvällen innan. Samma ångest sitter på sängkanten och väntar när man slår upp ögonen. Jag försöker genast sysselsätta tankarna med något för att slippa känna efter, men jag är fölföljd av tankarna.

En bröllopsfotografering är till ända. Åter ett vackert par och ett fint bröllop. Det kändes lite lättare denhär gångnen. Inte så starka ångeskänslor som senast. Men vissta var Peter i tankarna - hur skulle jag annars ha kunnat vara där. Mina fingrar sökte sig till halsbandet och ringen många gånger under kvällens lopp. Men gråten kom först på hemvägen. Då tillät jag tårarna. Då släppte spänningen och då skulle dom ut.

Jag läste i Malins blogg - om hennes funderingar om glädje. Kan man någonsin mera känna riktig glädje? Kan man någonsin mera le med hjärtat?

Just nu känner jag att jag är nöjd bara jag klarar mig en dag utan att bryta ihop. Klarar en dag utan att tårarna rinner från morgon till kväll. Bara jag orkar gå vidare ännu en dag.

Ja, jag ler ibland. Jag har till och med skrattat. Men det är inte samma skratt - det finns bara på ytan. Leendet finns bara på läpparna - hjärtat är tomt på glädje. För hjärtat saknar Peter.

Jag har väl aldrig skrattat så mycket och så djupt från hjärtat som tillsammans med Peter. Vi skrattade överallt. Vi kunde få världens fnitteranfall när vi var och handlade. När vi stod i kassakön. När vi satt i bilen. Hemma - mitt i vardagssysslorna. Det var lätt att skratta med Peter - det smittade. Vår gemensamma humor - det behövdes inga förklaringar. Den ena började spinna på någon galenskap, den andra fattade direkt och hängde på. Utomstående fattade ingenting. Vi hade jätteroligt åt våra små inside skämt. Jag saknar våra glädjestunder. Jag saknar våra tysta stunder. Jag saknar våra morgonstunder. Jag saknar våra konflikter - som alltid handlade om att förstå hur den andra tänkte. Vilken rikedom och ny förståelse dessa små konflikter gav - varje gång.

JAG SAKNAR PETER!!


På föregående bröllop i början på juli, höll brudgummens far ett mycket gripande tal. Bland de många kloka orden, fanns dessa goda råd till brudparet. Råd, som vi var och en kunde hålla i tankarna.

o   Var arga - men aldrig samtidigt.

o   Ropa åt varandra, men bara om huset är i brand.

o   Möt varandra i varandras önskemål, om inte annat så för att öva er i självdisciplin.

o   Om ni måste välja vem av er som skall få erkännandet för ett väl gjort arbete - välj er partner.

o   Om ni är tvungna att kritisera - gör det med kärlek.

o   Påminn aldrig om gårdagens fel och brister.

o   Försumma vad som helst - men aldrig varandra.

o   Låt dagen aldrig sluta, utan att ni tackat er partner för åtminstone en sak.

o   Alltid när ni träffas - gör det med öppna armar.

o   Gå aldrig och lägg er osams.

o   Om ni har sårat er partner, be om förlåtelse. Om ni gjort fel - erkänn det.

o   Kom ihåg - för att bråka behövs det två.

Kloka ord, samlade av Erkki Suontaka.

Jag hade den stora glädjen och förmånen att få fotografera ett lyckligt ungt par som snart skall bli föräldrar - för första gågnen. Jag blev så glad av att se dom tillsammans. Det lyste av kärlek runt dom. Vilket fint par.

Om ca åtta veckor har dom ett nyfött litet knyte i famnen. Ett nytt liv dom skall vårda och vägleda. En stor lycka och ett stort ansvar. Jag önskar dom all lycka i världen.

Jag minns när Ida föddes. Den lycka jag kände när jag höll henne i famnen för första gången. En lycka som inte går att jämföra med någonting annat - kärleken till ett barn. Kärleken till det liv man skapat. En kärlek som hållit sig lika starkt genom alla dessa år. En kärlek som aldrig svikit.

Ida - min största källa till glädje. Min största motivation att leva. Min största skatt. Jag är så lycklig för att just jag får vara din mamma. Jag älskar dig, min kära dotter.

Snart bär det av igen. Till Ingå denna gång. Känner en smärre ångest inför uppdraget - hoppas dock att det blir mindre traumatiskt denna gång. Det har ju förflutit tre veckor sen sist. Kanske har det hänt något under den tiden i min sorgeprocess. Känner att det har börjat lätta en aning. Idag har jag haft en överraskande bra dag. Jag har faktiskt inte gråtit en enda gång. Första gråtfria dagen.

Saknaden har inte förändrats. Jag längtar efter Peter varenda dag. Försöker undvika allt som påminner om honom. Försöker låta bli att tänka på allt roligt vi kunde ha haft. Försöker att låta bli att tänka på honom överhuvudtaget. Men ibland kommer tankarna - och då känns det sorgset, vämodigt och illa. Jag vill tänka på honom, men orkar inte längre känna ångesten.

Det började åska för en stund sedan. Blixtrar och dundrar - men var är regnet? Jag gillar åskväder. Sitter gärna och tittar på spektaklet.

Räddade en igelkott unge från att bli överkörd när vi var ute på vår kvällsrunda med Ellen. Den tassade rakt över gatan när bilarna rusade förbi. Lyfte den i säkerhet i gräset. Det finns mycket skogsdjur här - mitt i stan. Mina två kaninungar, som fanns på parkeringen varje dag i juni, har försvunnit. Hoppas ingen har gjort harstek av dom?

Den lilla dunbollen finns kvar på terrassen. Jag har följt den varje dag. Ibland har en fullvuxen mås varit och matat den. För ännu en vecka sedan låg den i ett avloppshål, oförmögen att ta sig upp. Någon hade varit in på terrassen och plockat bort den från hålet och täppt till hålen med skyddskorkar. Den döda fågeln har dom lämnat kvar.

Den lilla dunbollen har vuxit mycket. Ibland hör man hur den skriker förtvivlat. Ibland ligger den och trycker mot väggen. Någon gång ligger den fortfarande ihopkrupen på den döda fågelns kropp. Men den har skumpnat och krymt. Finns inte så mycket kvar av den mera.

Först idag insåg jag varför jag har varit tvungen att följa med denna lilla fågel på terassen. Idag insåg jag symboliken. Någon sände mig den lilla fågeln för att jag skulle förstå!

Den döda fågeln är min sorg och saknad. Svart och förvriden ligger den där, ingen tar bort den. Varje gång jag ser den känner jag en stark ångest, liksom jag känner ångest för att Peter är död - borta från mig.

Den lilla fågeln är jag själv och min sorgprocess. Varje dag växer jag i mitt sorgearbete. Jag kan själv inte se denna dagliga process och utveckling - men på sikt kommer jag att se att jag vuxit. Liksom måsmamman matar sin unge, matas jag av mina nära och kära och mina vänner. Får tröst och kraft att orka växa, gå vidare i mitt sorgearbete. Utan denna hjälp skulle jag inte klara mig - det är min andliga näring. Liksom fågelungen inte skulle klara sig utan den matande mamman.

Ibland känner jag mig ensam - liksom den lilla fågelungen skriker jag efter tröst. Känner kylan, ensamheten, hopplösheten. När jag matas kan jag åter få nya krafter och ta ett litet steg framåt - växa.

Den döda fågeln blir allt mindre. Den torkar och skrumpnar bort. Den lilla fågelungen har snart vuxit förbi den - snart har den starka vingar som bär den när den skall flyga bort från sin ofrivilliga fångenskap.

Liksom fågeln kommer jag en dag att växa förbi min sorg - byggt upp mina vingar, starka nog att lyfta mig och bära mig vidare i livet. Ingen kommer att lyfta bort min svarta sorg, jag skall själv växa förbi den - själv se hur den skrumpnar och försvinner med tiden.

Tack till alla er som matat mig. Gett mig orken att möta en ny dag, gett mig min andliga näring - skänkt mig den nödvändiga kraft för att hitta viljan att ta ännu ett steg. Jag är så lyckligt lottad som har er.

Ur Fågel Fenix/Björn Afzelius

En hel dag ute vid Stigs och Ann-Kristines sommarstuga. Både jag och Ellen kastade vinterpälsen. God mat, bastubad, båtutflykt - omgiven av nära och kära människor. En så bra dag det bara är möjligt att uppleva nu. Ro för både kropp och själ. Det här hade Peter gillat.