Tomhet
En lugn dag i sällskap med mina syskon Tove och Stig och deras familjer. Omgiven av människor som bryr sig om på riktigt. Äkta omtanke. Trots det är jag inte riktigt mottaglig. Jag är på plats men inte närvarande. Oändligt trött. Själen viskar sin saknad. En känsla av vämod. En vilja som håller på att rinna ut. En kamp jag känner att jag håller på att förlora.
Kan man vara fylld av tomhet?
"Han var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst,
min arbetsvecka och min söndagströst,
min dag, min afton, mitt tal, min sång;
jag visste inte att kärleken skulle ta slut en gång.
Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll."
Kan man vara fylld av tomhet?
"He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last forever: I was wrong.
The stars are not wanted now; put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood;
For nothing now can ever come to any good."
W H Auden
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last forever: I was wrong.
The stars are not wanted now; put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood;
For nothing now can ever come to any good."
W H Auden
"Han var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst,
min arbetsvecka och min söndagströst,
min dag, min afton, mitt tal, min sång;
jag visste inte att kärleken skulle ta slut en gång.
Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll."
Wystan Hugh Auden, 1907-1973
Tolkning: Bengt Jangfeldt
Sten x 3
Kändes konstigt att vakna upp i Nykarleby, i studielägenheten. Det är så tyst här jämfört med lägenheten i Vasa. Kände först inte igen mig när jag slog upp ögonen. Som om jag varit på en främmande plats. Fick sen en stark obehagskänsla - blev snabbt påminnd om var jag var. Ensam...
Minnen av trevliga uppvaknanden bredvid Peter sköljde över mig. Stillsamma morgnar utan brådska var så fina. När vi fick vakna i lugn och ro - småprata. Vi skrattade ofta på morgonen.
Idag har jag omgett mig med människor som Peter har tyckt om. Det har gett mig kraft.
Fick besök av han dotter Karoline med barnen redan på förmiddagen. Hon hade kataloger med gravstenar vi tittade i. Hon hade ett fint förslag på gravsten - vi har liknande smak. Men det var enormt svårt att titta på stenarna. Det blev väldigt konkret och man tvingades åter en gång möta den bittra sanningen att hans kropp fanns nedsänkt i en grav.
Vi var via kafé på morgonkaffe och sen en sväng till graven. Det var lite kyligt i luften. Jag var rastlös, hade svårt att riktigt koncentrera mig. Ville inte gråta bort stunden vid graven, men kunde inte heller stilla mig för att kunna kommunicera med Peter i tankarna. Det var för mycket som hände runtomkiring mig.
På eftermiddagen träffade jag Maria, en av Peters vänner. Hon gav mig reikibehandling och stenhealing. Fick ett förvånansvärt lugn - kände för en stund att inga bördor tynger mig. Jag kände att kroppen kunda slappna av för en stund - vid några tillfällen föll jag nästan in i ett drömliknande tillstånd även om hjärnan hela tiden var medveten om omgivningen. En kort, kort stund försvann till och med sorgen.
En av stenarna gav en stark reaktion - framkallade en gråtattack som kom helt utan förvarning - som att accelerera från 0 till 100 på 3 sekunder. Kan inte förklara känslan, eftersom inte själva stenen kändes på något sätt fysiskt obehaglig i min hand. Egentligen kändes den inte som något annat än en tyngd i handflatan. Konstigt att förstå reaktionen om man inte förstår stenarnas kraft.
Maria är unik. En människa som jag känner en stark sympati för. "Maria är bra" skulle Peter ha sagt. Han var inte så utsvävande i sina uttryck, men innebörden var desto djupare. Det var hans uttryck för människor han hade förtroende och kände sympati för. Människor han litade på - människor han såg som äkta. Människor han instinktivt visste att ville väl. Peter log säkert förnöjt i sin andevärld när han såg mig med Maria idag. Han hade varit väldigt tacksam mot Maria som gav mig denna upplevelse. Det var jag också.
Från Maria åkte jag vidare till Carola, min en viktig klasskompis från högstadeit. Tilllsammans med Peter träffade vi Carola vid ett par olika tillfällen - vi pratade ofta om att hälsa på henne tillsammans, men det hann vi aldrig göra. Nu hälsade jag på henne för första gången sen högstadietiden - ensam. Varför måste det bli så? Varför skjuter vi alltid upp saker och ting? Varför tror vi att vi har gränslöst tid för att förverkliga alla våra planer?
Mycket hade hänt. Hon berättade om olika evenemang och uppdrag hon och Peter varit involverade i - och hon berättade om "Sten" som skulle med på cateringuppdrag. "Sten" var bara en sten. Peters eget lilla skämt - deras lilla inside grej.
Så - vem jag än mötte idag så var sten inblandad. Märkligt egentligen.
Hos Carola blev det samtalat om hur människor uttrycker tacksamhet på olika sätt - vissa är själviskt utnyttjande medan andra har ett äkta behov av att betala tillbaka och visa tacksamhet för det dom någongång har fått.
Det fanns en männsika - som tyckte hon fått mycket hjälp av Peter i sin personliga utveckling, som jag bad om hjälp för att finna förståelse för saker, som skulle gagnat Peter och skulle ha ökat förståelsen inom vissa områden av vårt förhållande. Ingen hälp fanns till buds, för personen ansåg sig ha haft tilräckligt krångel i sitt liv för att ha lust att ställa upp. Eller som hon bokstavligen uttryckte det "Jag är inte lojal mot Peter utan jag är lojal mot mig själv"
En annan person tog själv kontakt för att visa sin tacksamhet mot Peter genom att erbjuda mig en lindring i min sorg. Så olika värdesätter vi medmänniskors hjälpande hand. Jag undrar vem som mår bättre idag?
Jag värdesätter dig stort, Maria! Jag hoppas jag en dag skall kunna ge dig något i gängeld för det du gav mig idag. Men jag börjar med att ödmjukt säga "TACK"!
Minnen av trevliga uppvaknanden bredvid Peter sköljde över mig. Stillsamma morgnar utan brådska var så fina. När vi fick vakna i lugn och ro - småprata. Vi skrattade ofta på morgonen.
Idag har jag omgett mig med människor som Peter har tyckt om. Det har gett mig kraft.
Fick besök av han dotter Karoline med barnen redan på förmiddagen. Hon hade kataloger med gravstenar vi tittade i. Hon hade ett fint förslag på gravsten - vi har liknande smak. Men det var enormt svårt att titta på stenarna. Det blev väldigt konkret och man tvingades åter en gång möta den bittra sanningen att hans kropp fanns nedsänkt i en grav.
Vi var via kafé på morgonkaffe och sen en sväng till graven. Det var lite kyligt i luften. Jag var rastlös, hade svårt att riktigt koncentrera mig. Ville inte gråta bort stunden vid graven, men kunde inte heller stilla mig för att kunna kommunicera med Peter i tankarna. Det var för mycket som hände runtomkiring mig.
På eftermiddagen träffade jag Maria, en av Peters vänner. Hon gav mig reikibehandling och stenhealing. Fick ett förvånansvärt lugn - kände för en stund att inga bördor tynger mig. Jag kände att kroppen kunda slappna av för en stund - vid några tillfällen föll jag nästan in i ett drömliknande tillstånd även om hjärnan hela tiden var medveten om omgivningen. En kort, kort stund försvann till och med sorgen.
En av stenarna gav en stark reaktion - framkallade en gråtattack som kom helt utan förvarning - som att accelerera från 0 till 100 på 3 sekunder. Kan inte förklara känslan, eftersom inte själva stenen kändes på något sätt fysiskt obehaglig i min hand. Egentligen kändes den inte som något annat än en tyngd i handflatan. Konstigt att förstå reaktionen om man inte förstår stenarnas kraft.
Maria är unik. En människa som jag känner en stark sympati för. "Maria är bra" skulle Peter ha sagt. Han var inte så utsvävande i sina uttryck, men innebörden var desto djupare. Det var hans uttryck för människor han hade förtroende och kände sympati för. Människor han litade på - människor han såg som äkta. Människor han instinktivt visste att ville väl. Peter log säkert förnöjt i sin andevärld när han såg mig med Maria idag. Han hade varit väldigt tacksam mot Maria som gav mig denna upplevelse. Det var jag också.
Från Maria åkte jag vidare till Carola, min en viktig klasskompis från högstadeit. Tilllsammans med Peter träffade vi Carola vid ett par olika tillfällen - vi pratade ofta om att hälsa på henne tillsammans, men det hann vi aldrig göra. Nu hälsade jag på henne för första gången sen högstadietiden - ensam. Varför måste det bli så? Varför skjuter vi alltid upp saker och ting? Varför tror vi att vi har gränslöst tid för att förverkliga alla våra planer?
Mycket hade hänt. Hon berättade om olika evenemang och uppdrag hon och Peter varit involverade i - och hon berättade om "Sten" som skulle med på cateringuppdrag. "Sten" var bara en sten. Peters eget lilla skämt - deras lilla inside grej.
Så - vem jag än mötte idag så var sten inblandad. Märkligt egentligen.
Hos Carola blev det samtalat om hur människor uttrycker tacksamhet på olika sätt - vissa är själviskt utnyttjande medan andra har ett äkta behov av att betala tillbaka och visa tacksamhet för det dom någongång har fått.
Det fanns en männsika - som tyckte hon fått mycket hjälp av Peter i sin personliga utveckling, som jag bad om hjälp för att finna förståelse för saker, som skulle gagnat Peter och skulle ha ökat förståelsen inom vissa områden av vårt förhållande. Ingen hälp fanns till buds, för personen ansåg sig ha haft tilräckligt krångel i sitt liv för att ha lust att ställa upp. Eller som hon bokstavligen uttryckte det "Jag är inte lojal mot Peter utan jag är lojal mot mig själv"
En annan person tog själv kontakt för att visa sin tacksamhet mot Peter genom att erbjuda mig en lindring i min sorg. Så olika värdesätter vi medmänniskors hjälpande hand. Jag undrar vem som mår bättre idag?
Jag värdesätter dig stort, Maria! Jag hoppas jag en dag skall kunna ge dig något i gängeld för det du gav mig idag. Men jag börjar med att ödmjukt säga "TACK"!
Drömmar i dvala
Idag ville jag inte vakna. Ellen kom redan vid 7-tiden och hade gose-behov. Hon grävde in sig i min famn, la nosen under min haka och så somnade vi igen. Jag var i någon sorts underlig dvala - mellan sömn och vakenhet. Kände en stark ångest för att tvingas vakna, tvingade mig att hållas kvar i dvalan så länge som möjligt. Vägrade öppna ögonen.
Drömde konstiga drömmar som fladdrade från det ena till det andra. Korta stumpar av ingenting. Utan sammanhang. Ångesten kom med jämna mellanrum och rädslan att tvingas öppna ögonen. Jag var medveten om att jag kanske snart vaknar, men samtidigt inne i dendär konstiga drömvärlden. Det var människor i varje dröm - men ingen Peter.
I en av drömmarna fanns en man. Jag vet inte vem det är. Han hjälpte mig med något. Stod halvt böjd över något, tittade på mig - som om jag sett drömmen på en film, som åskådare, där jag själv samtidigt var med. Jag såg honom bara från sidan, men han utstrålade trygghet. Han var lugn. Klädd i sommarklädslel.
Jag hade en väldigt stark känsla när jag vaknade att den mannen kommer att på något sätt vägleda mig vid något skede av mitt liv. Känslan var så stark att den hölls kvar i ett par timmar efter att jag stigit upp. Jag kan inte längre se bilden hur han såg ut - i drömmen tänkte jag att jag måste komma ihåg vem denna person är. Jag vill känna igen honom när jag ser honom.
Jag vet inte exakt vad drömmen betyder, men jag känner att den hade ett budskap. Någon kommer att hjälpa mig framåt på något sätt. Med råd eller hjälp i någon form.
Jag drömmer sällan om Peter. Varje gång jag går och lägger mig, önskar jag att Peter skall komma till mig i drömmarna. Är lika sorgsen varje morgon när har inte har kommit. Bara ett par gånger sen hans död har det hänt. Den ena morgonen kände jag en glädje att vakna. Jag hade fått vara honom nära - det var en glad dröm.
Idag skall jag gå till hans grav. Sitta där och prata med honom - i huvudet, i tankarna.
Drömde konstiga drömmar som fladdrade från det ena till det andra. Korta stumpar av ingenting. Utan sammanhang. Ångesten kom med jämna mellanrum och rädslan att tvingas öppna ögonen. Jag var medveten om att jag kanske snart vaknar, men samtidigt inne i dendär konstiga drömvärlden. Det var människor i varje dröm - men ingen Peter.
I en av drömmarna fanns en man. Jag vet inte vem det är. Han hjälpte mig med något. Stod halvt böjd över något, tittade på mig - som om jag sett drömmen på en film, som åskådare, där jag själv samtidigt var med. Jag såg honom bara från sidan, men han utstrålade trygghet. Han var lugn. Klädd i sommarklädslel.
Jag hade en väldigt stark känsla när jag vaknade att den mannen kommer att på något sätt vägleda mig vid något skede av mitt liv. Känslan var så stark att den hölls kvar i ett par timmar efter att jag stigit upp. Jag kan inte längre se bilden hur han såg ut - i drömmen tänkte jag att jag måste komma ihåg vem denna person är. Jag vill känna igen honom när jag ser honom.
Jag vet inte exakt vad drömmen betyder, men jag känner att den hade ett budskap. Någon kommer att hjälpa mig framåt på något sätt. Med råd eller hjälp i någon form.
Jag drömmer sällan om Peter. Varje gång jag går och lägger mig, önskar jag att Peter skall komma till mig i drömmarna. Är lika sorgsen varje morgon när har inte har kommit. Bara ett par gånger sen hans död har det hänt. Den ena morgonen kände jag en glädje att vakna. Jag hade fått vara honom nära - det var en glad dröm.
Idag skall jag gå till hans grav. Sitta där och prata med honom - i huvudet, i tankarna.
Jag saknar dig, Peter!
Hår och tomteluvor
En bra dag följs av någon konstig anledning alltid av en dubbelt värre. Som om man inte hade tillåtelse att känna bra dagar emellan. Som om det var fel eller fult att inte gråta. När det egentligen är tvärtom - jag borde unna mig flera bra dagar. Men det går inte.
Det gick någorlunda fram till tidiga eftermiddagen. Ellen och jag var ut på stan igen. Satt på torget en stund. Tittade på folk som gick förbi. Läste tidningar. Fick syn på en nyhet om bröllopet på Aspegrens i samband med Jakobs dagar. Peter som pratade så mycket om evenemanget. Hade sett fram emot att vara där. Tyckte att det skulle bli så fint. Plötsligt anfölls jag av en ångest som tänkte ta musten ur mig. Dom förbannade tårarna brännde bakom ögonlocken. Jag satte solglasögonen tätare på näsan för att dölja att det åter var dags att fälla tårar.
Jag saknade Peter - tappade lusten för allting. Villa bara hitta ett djupt hål att gräva mig ner i. Eller somna - sova så att mardrömmen var förbi. Jag fick ett otroligt behov av att gå till hans grav, men det blir först i morgon.
Känslan av ångest släppte inte - har fortfarande inte gjort det. Det har varit en tung dag.
Fick en plötslig längtan efter vinter. Kom ihåg Peters kalla händer. Hans röda kinder när vi var ute på våra fotograferingsrundor. Hans roliga mössa som aldrig hölls på hans tjocka hår utan gled upp och blev som en tomteluva. Å som vi skämtade om hans hår - "nu e det som värst..." - försökte jag alltid trösta honom när håret inte växte tillräckligt fort. Så nöjd han var första gången han fick upp det i hästsvans. Hans kämpande att själv få ihop det. Hur vi skrattade. Alltid hängde det nånstans. Och hårspännen han tyckte var så genanta att använda, men det praktiska i dom vann till slut. Hans illa dolda stolthet när någon sa att han passar bra i sitt nya långa hår. "Bara en som sagt att det inte är bra" informerade han förnöjt.
Hur härligt det var att låta händerna glida genom hans hår. Och när jag kom till sjukhuset var det borta - avrakat. Bara en kort stubb kvar. Dom hade stulit hans identitet. Hur illa det kändes. Hur illa det kändes att se honom ligga där i sängen överhuvudtaget.
Idag vill jag inte... Orkar inte. Inte idag.
Det gick någorlunda fram till tidiga eftermiddagen. Ellen och jag var ut på stan igen. Satt på torget en stund. Tittade på folk som gick förbi. Läste tidningar. Fick syn på en nyhet om bröllopet på Aspegrens i samband med Jakobs dagar. Peter som pratade så mycket om evenemanget. Hade sett fram emot att vara där. Tyckte att det skulle bli så fint. Plötsligt anfölls jag av en ångest som tänkte ta musten ur mig. Dom förbannade tårarna brännde bakom ögonlocken. Jag satte solglasögonen tätare på näsan för att dölja att det åter var dags att fälla tårar.
Jag saknade Peter - tappade lusten för allting. Villa bara hitta ett djupt hål att gräva mig ner i. Eller somna - sova så att mardrömmen var förbi. Jag fick ett otroligt behov av att gå till hans grav, men det blir först i morgon.
Känslan av ångest släppte inte - har fortfarande inte gjort det. Det har varit en tung dag.
Fick en plötslig längtan efter vinter. Kom ihåg Peters kalla händer. Hans röda kinder när vi var ute på våra fotograferingsrundor. Hans roliga mössa som aldrig hölls på hans tjocka hår utan gled upp och blev som en tomteluva. Å som vi skämtade om hans hår - "nu e det som värst..." - försökte jag alltid trösta honom när håret inte växte tillräckligt fort. Så nöjd han var första gången han fick upp det i hästsvans. Hans kämpande att själv få ihop det. Hur vi skrattade. Alltid hängde det nånstans. Och hårspännen han tyckte var så genanta att använda, men det praktiska i dom vann till slut. Hans illa dolda stolthet när någon sa att han passar bra i sitt nya långa hår. "Bara en som sagt att det inte är bra" informerade han förnöjt.
Hur härligt det var att låta händerna glida genom hans hår. Och när jag kom till sjukhuset var det borta - avrakat. Bara en kort stubb kvar. Dom hade stulit hans identitet. Hur illa det kändes. Hur illa det kändes att se honom ligga där i sängen överhuvudtaget.
Idag vill jag inte... Orkar inte. Inte idag.
På väg till Andra sjön, 14.2.2010
"Remember the day, the wind and the sunshine
The highway of love, running fast they say
And into the dark, at 90 miles an hour
The flash in the night, was the last thing I could see."
Peter och tomteluvan, Fäboda 17.1.2010
Aspegrens trädgård, Rosenlund, 20.2.2010
En bättre dag
Hela eftermiddagen var vi på stan med Ellen. Hon var så stolt där hon gick med svansen i vädret. Vi var på torget på kaffe och gick i affärer. Sen var det dags att förbereda sig för personalfest. Jag hade anmält mig men visste inte om jag skulle gå. Bestämde mig slutligen för att våga ta steget ut i det normala livet.
När jag just kommit till festen ringde telefon. En av Peters gamla bekanta ringde. Hon hade skrivit ett mail redan tidigare och lovat höra av sig senare. Nu kom samtalet. Vi pratade säkert en halv timme. En människa jag genast kände att hade något att ge - någon äkta. Vi ska träffas i veckoslutet. Jag kände att dethär var en människa Peter tyctke om.
Det belv en trevlig personalfest. Trevligt umgänge. Gott smått plock. Bra väder. Jag blev kvar till småtimmarna när jag cyklade hem. Snurrade ofta på halsbandet, men jag vågade ta steget ut i vardagen. och verkligheten..
Älskar dig inte minder i dag för det, Peter...
När jag just kommit till festen ringde telefon. En av Peters gamla bekanta ringde. Hon hade skrivit ett mail redan tidigare och lovat höra av sig senare. Nu kom samtalet. Vi pratade säkert en halv timme. En människa jag genast kände att hade något att ge - någon äkta. Vi ska träffas i veckoslutet. Jag kände att dethär var en människa Peter tyctke om.
Det belv en trevlig personalfest. Trevligt umgänge. Gott smått plock. Bra väder. Jag blev kvar till småtimmarna när jag cyklade hem. Snurrade ofta på halsbandet, men jag vågade ta steget ut i vardagen. och verkligheten..
Älskar dig inte minder i dag för det, Peter...
Vänner, bekanta eller varken dera
En tid efter Peters död fick jag ett råd: ”Tro inte att alla som nu tar kontakt verkligen vill vara din vän – många av dom som närmar sig dig är bara nyfikna och vill veta vad som hänt.” Vad svarar man på sånt?
Efter sex veckor har agnarna börjat skiljas från vetet. Det är nu, när det inte längre är så nytt och "spännande" med Peters död, som man märker vem som fortfarande finns kvar. Det är nu man börjar inse, att det verkligen låg något i det rådet som personen gav mig.
Peter och jag pratade ofta om vänskap. Vad det innebar, vem som räknades som vänner och vilka till bekanta, hur man kategoriserar en vän. Vilka som finns där för att få egna fördelar eller ha nytta av bekantskapen. Vilka fanns där för den äkta vänskapens skull.
Peter avskydde spel. Låtsasvänskap. Falskhet. Men Peter uttalade sig väldigt sällan i speciellt negativa ordalag om någon. Det fanns bara en människa jag hört honom säga sig tycka rent illa om. Jag delar hans åsikt i det fallet, även om jag aldrig träffat människan personligen.
Peter var min bästa vän. Den enda person i världen jag inte hade några hemligheter för. Han visste alla mina dåliga sidor, mina svagheter. Med honom kunde jag visa mig utan masker - naken till kropp och själ. Och han älskade mig precis som jag var. Ville ha mig sådan jag var. Liksom jag älskade Peter med hans fel och brister. Jag älskade honom just för att han vågade visa sig svag - för att ha vågade vara sig själv. Vågade släppa greppet.
Peter hade många bekanta, men väldigt få han kallade för vänner. Peter hade lärt sig under åren vem som umgicks med honom på grund av hans status, vem på grund av att de kunde utnyttja hans kunskaper eller kontakter och vem som umgicks med honom för hans egen skull. Ibland hade han svårt att särskilja orsakerna och blev ibland nästan överdrivet misstänksam, tyckte jag då. Han hade väldigt svårt att lita på någon till fullo. Då förstod jag det inte helt – idag förstår jag det mycket bättre när jag blivit insatt i verkligheten.
Jag har själv märkt att det finns många sorters bekantskap: människor man har mera kontakt med under en viss period för att det passar in i det skedet av livet. Det kan handla om gemensamma projekt, kurser, livsskeden eller intressen. Bekantskap som båda får ut något av just den perioden, men som rinner ut i sanden när projektet är över.
Sen finns det bekanta som står först i kö när de behöver hjälp, som höjer dig till skyarna så länge dom har nytta av det – när rollerna blir ombytta och det skulle vara deras tur att finnas till, då blir det plötsligt väldigt tyst.
Det finns också bekanta som spelar ett socialt spel: ”Åh vad trevligt att se dig, så länge sen. Vi måste gå på lunch nån dag. Ge ditt nummer så ska jag höra av mig” eller ”Vi ska ta en fika när jag är i stan”. Men det förblir tyst. Samtalet kommer aldrig. Det handlar bara om tomma ord. När det kommer till kritan är man egentligen inte det minsta intressant för att man inte hör till den rätta kretsen.
Sen finns människor man får en djupare kontakt med. Ett förtroende som bygger på djupare känsla än bara bekantskap. Människor man vågar anförtro sig åt, människor man litar på. En vänskap som håller fast man inte ses eller hörs regelbundet – när man ses har tiden där emellan stått stilla.
Sen finns klipporna - de riktiga vännerna. Människorna som finns kvar även när motgångarna kommer. Vänner som orkar lyssna och finnas till under de jobbigaste perioderna. Det är när man är i kris som vänskapen verkligen sätts på prov. Det är då det är tungt att vara vän. Dom som finns kvar när krisen är över – det är de äkta vännerna.
En ny slags vänskap har uppstått med bloggen, Facebook och Internet, nämligen nätvännerna. Vännen som finns där när du loggar in, vännen som har skrivit ett par uppmuntrade ord, vännen som man egentligen inte riktigt känner men som har kommit att betyda mycket. Via nätet. Människor som gått genom liknande tragedier, människor som förstår den sorg jag går genom – människor man delar gemensamma erfarenheter med.
Sen finns kategorin jag önskar inte fanns.
Några dagar efter Peters död och hans minnessida hade upprättats fick jag en vänförfrågan av en person som påstod sig vara Peters vän. Jag accepterade förfrågan och vi pratade i FB chaten vid några tillfällen. På kvällen, samma dag som Peter hade begravts, uppenbarade sig denna person i chaten igen och bara för att jag blev så chockad över hur samtalet förlöpte sparade jag den. Idag vet jag inte ens varför jag svarade... Såhär gick Peters ”väns” tankar på begravningsdagen (namnet på personen utbytt till x):
Jag är glad att Ida var hos mig den kvällen. Jag tog väldigt illa vid mig och hans ord snurrade i mitt huvud. Jag kunde inte förstå att någon anklagade mig för att ha dödat Peter. Jag grät hela kvällen.
Människan finns inte längre på min vänlista.
Tack till er som delat på min börda genom att finns kvar, som orkar stöda, orkar höra av er. Till alla er som förstår - eller åtminstone försöker.
Efter sex veckor har agnarna börjat skiljas från vetet. Det är nu, när det inte längre är så nytt och "spännande" med Peters död, som man märker vem som fortfarande finns kvar. Det är nu man börjar inse, att det verkligen låg något i det rådet som personen gav mig.
Peter och jag pratade ofta om vänskap. Vad det innebar, vem som räknades som vänner och vilka till bekanta, hur man kategoriserar en vän. Vilka som finns där för att få egna fördelar eller ha nytta av bekantskapen. Vilka fanns där för den äkta vänskapens skull.
Peter avskydde spel. Låtsasvänskap. Falskhet. Men Peter uttalade sig väldigt sällan i speciellt negativa ordalag om någon. Det fanns bara en människa jag hört honom säga sig tycka rent illa om. Jag delar hans åsikt i det fallet, även om jag aldrig träffat människan personligen.
Peter var min bästa vän. Den enda person i världen jag inte hade några hemligheter för. Han visste alla mina dåliga sidor, mina svagheter. Med honom kunde jag visa mig utan masker - naken till kropp och själ. Och han älskade mig precis som jag var. Ville ha mig sådan jag var. Liksom jag älskade Peter med hans fel och brister. Jag älskade honom just för att han vågade visa sig svag - för att ha vågade vara sig själv. Vågade släppa greppet.
Peter hade många bekanta, men väldigt få han kallade för vänner. Peter hade lärt sig under åren vem som umgicks med honom på grund av hans status, vem på grund av att de kunde utnyttja hans kunskaper eller kontakter och vem som umgicks med honom för hans egen skull. Ibland hade han svårt att särskilja orsakerna och blev ibland nästan överdrivet misstänksam, tyckte jag då. Han hade väldigt svårt att lita på någon till fullo. Då förstod jag det inte helt – idag förstår jag det mycket bättre när jag blivit insatt i verkligheten.
Jag har själv märkt att det finns många sorters bekantskap: människor man har mera kontakt med under en viss period för att det passar in i det skedet av livet. Det kan handla om gemensamma projekt, kurser, livsskeden eller intressen. Bekantskap som båda får ut något av just den perioden, men som rinner ut i sanden när projektet är över.
Sen finns det bekanta som står först i kö när de behöver hjälp, som höjer dig till skyarna så länge dom har nytta av det – när rollerna blir ombytta och det skulle vara deras tur att finnas till, då blir det plötsligt väldigt tyst.
Det finns också bekanta som spelar ett socialt spel: ”Åh vad trevligt att se dig, så länge sen. Vi måste gå på lunch nån dag. Ge ditt nummer så ska jag höra av mig” eller ”Vi ska ta en fika när jag är i stan”. Men det förblir tyst. Samtalet kommer aldrig. Det handlar bara om tomma ord. När det kommer till kritan är man egentligen inte det minsta intressant för att man inte hör till den rätta kretsen.
Sen finns människor man får en djupare kontakt med. Ett förtroende som bygger på djupare känsla än bara bekantskap. Människor man vågar anförtro sig åt, människor man litar på. En vänskap som håller fast man inte ses eller hörs regelbundet – när man ses har tiden där emellan stått stilla.
Sen finns klipporna - de riktiga vännerna. Människorna som finns kvar även när motgångarna kommer. Vänner som orkar lyssna och finnas till under de jobbigaste perioderna. Det är när man är i kris som vänskapen verkligen sätts på prov. Det är då det är tungt att vara vän. Dom som finns kvar när krisen är över – det är de äkta vännerna.
En ny slags vänskap har uppstått med bloggen, Facebook och Internet, nämligen nätvännerna. Vännen som finns där när du loggar in, vännen som har skrivit ett par uppmuntrade ord, vännen som man egentligen inte riktigt känner men som har kommit att betyda mycket. Via nätet. Människor som gått genom liknande tragedier, människor som förstår den sorg jag går genom – människor man delar gemensamma erfarenheter med.
Sen finns kategorin jag önskar inte fanns.
Några dagar efter Peters död och hans minnessida hade upprättats fick jag en vänförfrågan av en person som påstod sig vara Peters vän. Jag accepterade förfrågan och vi pratade i FB chaten vid några tillfällen. På kvällen, samma dag som Peter hade begravts, uppenbarade sig denna person i chaten igen och bara för att jag blev så chockad över hur samtalet förlöpte sparade jag den. Idag vet jag inte ens varför jag svarade... Såhär gick Peters ”väns” tankar på begravningsdagen (namnet på personen utbytt till x):
20:10 x
Hej! hur klarade du dig i dag? var det tungt?
20:11 Jag
ja, det var tungt men det var en begravning som var som Peter - enkel och vacker!
20:1 1x
Nå braa! ja jag har nog tänkt på er i dag!
20:27 Jag
tack
22:16 x
har du fått na hjälp av ngon med allt eller? det e ju så mycket med...när ngon dör å! hur blir det med hans lägenheter då? sorry vet det är för tidigt att fråga! men Läk i L ugn å ro min vänn!
22:22 Jag
jag har inget att göra med den saken - allt detta faller på hans arvingar
22:22 x
jaa just
22:22 Jag
jag har aldrig varit intresserad av peters värdsliga saker, vet inte ens vad han äger
22:23 x
konstigt he å på sitt sett! men kanske man kan vara på det viset å!?
22:24 Jag
ja, för nån kan det kännas konstigt - för mig känns det konstigt att man värdesätter egendom framför person
peter älskade mig för den enkla människa jag är - jag älskade peter för den person han var - inte det han representerade eller ägde.
och kommer alltid att älska
22:26 x
nå he var int såå ja mena! men tycker om man har vari tex som jag 19 år med en å samma så då vet man bara! förlåt att ja frågade sådant tå!
22:29 x
varför var ni inte tillsammans dåå om du såå älskade! menar den kvällen han måste lämna oss!???
22:31 Jag
Jag vet inte vad kärlek betyder för dig. För oss betydde inte kärlek att andas samma luft 24/7.
22:33 x
ok! vad betydde kärlek åt er då att man får vara med andra om man känner för det eller vad mena du?
22:34 Jag
Ju mer du skriver, dess mera förstår jag hur LITE du kände Peter.
22:37 x
ja jobbade åt han å jaa vi hade en hel del att prata om! men ja ser ju nog på en människa om hon han mår bra...vad har det för beydelse idag..inget nee...
22:41 Jag
men du har ändå väldigt mycket åsikter om något du inte har en aning om
men självklart får var och en ha sin åsikt - tro sig vet, tro sig ha en aning om sanningen. Sanningen finns ändå bara inom oss.
22:43 x
som tex hur han Dog eller?
22:43 Jag
För mig spelar det ingen som helst roll vad omgivningen tror sig veta - det enda som betyder något för mig är vad jag och peter hade oss emellan. det är något som bara vi vet. Allt annat saknar betydelse för mig!
22:43 x
jepp!
22:44Jag
Idag är Peter borta - min sorg kan inte beskrivas - min saknad är bottenlös. Ja, det har betydelse hur Peter dog - men vetskapen därom får honom inte tillbaka.
22:46 Jag
När chockbeskedet kom, att Peter är borta, önskade jag att jag hade något att rikta mitt hat mot - för att han var borta. Men nu önskar jag bara att denhär sorgen skall lindra. Att saknaden skall blekna, för att ge plats för alla fina minnen jag har av vår tid.
22:46 x
vad har du emot mig då!?
jaa
22:49 Jag
Jag har inget emot dig - lika lite som för. Jag känner inte dig, men känner att vi kanske tänker väldigt olika om många saker. Värdesätter olika saker i livet. Med Peter kände jag en själars sympati. Vi förstod varandra utan att alltid behöva använda ord.
22:50 x
du e int lätt att förståå sig på...men va gör det åt mig...
22:50 Jag
Alla har en åsikt om Peter - utan att egentligen veta ett enda dyft om honom.
22:50 x
han var ju i sin egen värld jaa...
22:51 Jag
så kan man kanske se det om man inte känner honom
22:52 x
har he nu så helvetes myki betydels hur myki ja känd han då! ska vi lägg upp det i kilona!???
22:56 Jag
ja, vad tycker du?
22:57 x
?
22:58 Jag
du bord väl ha svar på det också
du vet ju så mycket annat om peter, hans värld...
22:59 x
int måst ja vara vänn med dig om int du vill! ja har nog haft så myki motgångar här i livet så int behöver ja nån spydig Dam int!
23:00 x
förstår nog nu varför peter blev slut!?
körde du på han å?
eller?
23:11 Jag
mycket ondska har jag mött i mitt liv, x. Men aldrig så total dumhet som du visar.
23:11 x
vadåå dumet?
dumhet?
23:12 Jag
det kan du sätta några av dina dyrbara minuter att tänka över
23:13 x
vadå dyrbara! hotar du mig?
23:13 Jag
ursäkta???
23:15 x
va sku min minuter vara na dyrbar! skit liv ja har fått!
23:15 Jag
ja, du har det säkert svårt
23:20 Jag
vet du x. Jag har mist det käraste jag haft, följt honom till graven idag. Jag känner en stor sorg för att jag förlorat honom, en ordlös saknad för att jag aldrig mera får träffa honom - men inte en uns av bitterhet. Den tid jag fick med Peter var den bästa tiden i mitt liv - vad skulle jag ha att vara bitter över??? Jag har fortfarande förmågan att glädjas över att jag fick ens den lilla tiden - när sorgen ger med sig kan jag känna ännu större glädje.
23:20 x
nå du har ju det mycket värre nu! men det var en stor stöt då mina föråldrar dog! dom var skillda men ja hitta far död å 47 dagar efteråt dog mamma i cancer! hon var född 47! och sen efter 19 års ektenskap med egnahems hus å allt så vänstrade frun! så ja orkade inte mera å flyttade! flytta tibaks å försökte men nej! flyttade igen efter 2 månader!...
23:24 Jag
För din egen skull skall du försöka bekämpa din bitterhet - innan den äter upp dig innifrån
Jag är glad att Ida var hos mig den kvällen. Jag tog väldigt illa vid mig och hans ord snurrade i mitt huvud. Jag kunde inte förstå att någon anklagade mig för att ha dödat Peter. Jag grät hela kvällen.
Människan finns inte längre på min vänlista.
Tack till er som delat på min börda genom att finns kvar, som orkar stöda, orkar höra av er. Till alla er som förstår - eller åtminstone försöker.
En månad sen begravningen
Älskade Peter!
Idag är det en månad sen vi sa vårt sista farväl till dig. Ibland undrar jag hur jag kan fortsätta att andas, fast livet gör så ont. Att stå vid din kista, Peter - veta att det var det sista jordliga bandet som skulle klippas - var det tyngsta jag någonsin har känt. Ja, lika svårt som att släppa dina händer för sista gången. Du var det bästa som hänt mig, du var min glädje och min stora kärlek. När din kista sänktes ner i jorden tog du med dig min andra halva. Jag kommer aldrig mer att bli hel igen. Min andra halva tillhör dig.
Varje dag undrar jag hur du har det. Undrar hur du har det i den värld där du är nu. Har du hittat svaret? Vet du vad frihet är? Har du funnit den ro du sökte? Jag saknar dig varje dag. Varje timme. Jag saknar våra långa samtal. Alla dina berättelser. Kloka ord. Din röst. Dina ögon - blicken som var så fylld av kärlek. Dina händer - dina underbara, små och mjuka händer. Känslan av samhörighet när din hand sökte min. Ditt leende. JAG SAKANR DIG, MIN KÄRA.
Kvar finns bara det enorma tomrummet efter dig. Saknaden. Jag hade aldrig kunnat ana vilket enormt utrymme du haft i mitt liv - först nu när jag märker tomrummet du lämnat efter dig. Du har fyllt hela mig - min älskade.
Din ring hänger i mitt halsband - det halsband jag fick av dig till julklapp. Dom är alltid nära min hud. När saknaden sköljer över mig håller jag din ring. Sätter den på mitt finger - lyfter den mot mina läppar. Minns du när jag berättade, att när du inte var hos mig så brukar jag snurra på pärlan i halsbandet - liksom ett bönehalsband - men jag snurrar på en pärla och bad "Snart kommer Peter". Du log, tog mig i famnen och sa "Toko tycker vi om".
Jag gör det fortfarande. Snurrar på pärlan. Varje gång saknade kommer över mig. Varje gång sorgen tar över hand. Mina tankar är hos dig. Jag väntar att vi ska ses igen.
Så mycket som blev osagt. Så mycket som blev ogjort. Men så mycket kärlek vi hann dela.
Tack Peter, för tron, hoppet och kärleken - Tack för den finaste tiden i mitt liv.
Jag älskar dig!
Idag är det en månad sen vi sa vårt sista farväl till dig. Ibland undrar jag hur jag kan fortsätta att andas, fast livet gör så ont. Att stå vid din kista, Peter - veta att det var det sista jordliga bandet som skulle klippas - var det tyngsta jag någonsin har känt. Ja, lika svårt som att släppa dina händer för sista gången. Du var det bästa som hänt mig, du var min glädje och min stora kärlek. När din kista sänktes ner i jorden tog du med dig min andra halva. Jag kommer aldrig mer att bli hel igen. Min andra halva tillhör dig.
Varje dag undrar jag hur du har det. Undrar hur du har det i den värld där du är nu. Har du hittat svaret? Vet du vad frihet är? Har du funnit den ro du sökte? Jag saknar dig varje dag. Varje timme. Jag saknar våra långa samtal. Alla dina berättelser. Kloka ord. Din röst. Dina ögon - blicken som var så fylld av kärlek. Dina händer - dina underbara, små och mjuka händer. Känslan av samhörighet när din hand sökte min. Ditt leende. JAG SAKANR DIG, MIN KÄRA.
Kvar finns bara det enorma tomrummet efter dig. Saknaden. Jag hade aldrig kunnat ana vilket enormt utrymme du haft i mitt liv - först nu när jag märker tomrummet du lämnat efter dig. Du har fyllt hela mig - min älskade.
Din ring hänger i mitt halsband - det halsband jag fick av dig till julklapp. Dom är alltid nära min hud. När saknaden sköljer över mig håller jag din ring. Sätter den på mitt finger - lyfter den mot mina läppar. Minns du när jag berättade, att när du inte var hos mig så brukar jag snurra på pärlan i halsbandet - liksom ett bönehalsband - men jag snurrar på en pärla och bad "Snart kommer Peter". Du log, tog mig i famnen och sa "Toko tycker vi om".
Jag gör det fortfarande. Snurrar på pärlan. Varje gång saknade kommer över mig. Varje gång sorgen tar över hand. Mina tankar är hos dig. Jag väntar att vi ska ses igen.
Så mycket som blev osagt. Så mycket som blev ogjort. Men så mycket kärlek vi hann dela.
Tack Peter, för tron, hoppet och kärleken - Tack för den finaste tiden i mitt liv.
Jag älskar dig!
Tystnad
Det känns märkligt att leva i ett vakuum. Vakna varje morgon, äta, duscha och gå på jobb. Försöka vara social. Tänka logiskt. Vara realistisk. Le vackert. Vara snäll. Medgörlig och anpassningsbar. Försöka passa in i samhällets normer.
Men hjärnan är inte med. Själen har tagit sin egen väg. Man fungerar, men inget känns riktigt verkligt. Man hålls flytande men det är allt. Är det normalt?
Men hjärnan är inte med. Själen har tagit sin egen väg. Man fungerar, men inget känns riktigt verkligt. Man hålls flytande men det är allt. Är det normalt?
Jag försöker vara social. Men jag orkar inte alltid vara glad. Det är ibland svårt att le när gråtmusklerna kämpar emot. Tungt att ständigt ha gråten i halsen, känna hur den snör ihop halsmusklerna, drar ner mungiporna. Jag vill inte - men den bara finns där... Jag har inte förmågan att få den att försvinna på beställning. Förlåt om ni upplever mig som sur - det är jag inte. Jag är bara ledsen.
Jag har börjat undvika tankar som framkallar saknad. Jag undviker att tänka på framtiden. Evenemang. Tvåsamhet. Jag inskränker mina tankar till det som är aktuellt för den följande timmen. Orkar inte se längre fram än så. Är det att ta ett steg framåt eller bakåt?
Trots ihärdigt kämpande kommer tankarna med våld ibland. Känslan av ensamhet. Det är nu jag märker hur viktig det har varit att dela saker med någon annan - glädje, sorg, planer, nutid, framtid... Saker man inte tänker på när man har möjligheten - så många saker man tar förgivet. Så mycket man skall göra sen... så mycket som blev ogjort. Och den ständiga saknaden - den finns inget som håller den tillbaka.
Jag brukar inte känna mig ensam - jag har alltid varit lite av en ensamvarg. Men nu har känslan börjat smyga sig på. När ensamheten inte är frivillig utan påtvingad. Det har blivit väldigt tyst nu...
Det känns som om livet inte länge är en fråga om att leva. Det är en kamp för att inte mista förståndet - att finna motiv för att stanna kvar här en dag till. Mitt motiv heter Ida...
Så till alla er som undrat: jag sitter inte och räknar piller. Inte heller har jag funderat om femte våningen, där jag bor, är högt nog. Tåget har jag tänkt utnyttja endast som färdmedel. Bilen skall jag kämpa att hålla på rätt sida av vägen. Jag är alltför bra på att simma för att sjunka till botten. Jag äger inga vapen. Knutar har jag aldrig varit bra på. Det enda jag har problem med är viljan - att hitta lusten att leva. Hitta glädjen. För mig kom det aldrig någon sommar...
Jag har börjat undvika tankar som framkallar saknad. Jag undviker att tänka på framtiden. Evenemang. Tvåsamhet. Jag inskränker mina tankar till det som är aktuellt för den följande timmen. Orkar inte se längre fram än så. Är det att ta ett steg framåt eller bakåt?
Trots ihärdigt kämpande kommer tankarna med våld ibland. Känslan av ensamhet. Det är nu jag märker hur viktig det har varit att dela saker med någon annan - glädje, sorg, planer, nutid, framtid... Saker man inte tänker på när man har möjligheten - så många saker man tar förgivet. Så mycket man skall göra sen... så mycket som blev ogjort. Och den ständiga saknaden - den finns inget som håller den tillbaka.
Jag brukar inte känna mig ensam - jag har alltid varit lite av en ensamvarg. Men nu har känslan börjat smyga sig på. När ensamheten inte är frivillig utan påtvingad. Det har blivit väldigt tyst nu...
Det känns som om livet inte länge är en fråga om att leva. Det är en kamp för att inte mista förståndet - att finna motiv för att stanna kvar här en dag till. Mitt motiv heter Ida...
Så till alla er som undrat: jag sitter inte och räknar piller. Inte heller har jag funderat om femte våningen, där jag bor, är högt nog. Tåget har jag tänkt utnyttja endast som färdmedel. Bilen skall jag kämpa att hålla på rätt sida av vägen. Jag är alltför bra på att simma för att sjunka till botten. Jag äger inga vapen. Knutar har jag aldrig varit bra på. Det enda jag har problem med är viljan - att hitta lusten att leva. Hitta glädjen. För mig kom det aldrig någon sommar...
"Minä pettäisin sinut, jos jättäisin
Kaiken kesken, ystäväin
Meillä muuten kai laskut kävi tasan
Mutta tässä kohtaa velkaa jäin"
Fri översättning till svenska av Sir Elwoods låt "Hyvä veli"
"Kära broder"
Jag skulle svika dig
"Kära broder"
Efter den natten, när morgonen aldrig grydde
När ungdomen och oskuldsfullheten tog slut
Det år, när vi aldrig fick någon sommar
Utan efter våren började en lång höst
Det sakans en från skaran
han har lämnat oss
och denna sorg föråldrar oss nu
Kära broder, jag förstod det inte då,
men det är mycket senare än vi kunnat tro
Ingen är född för att leva för evigt
alla har kommit hit för att en gång dö
och alla har märkt den dag
när han skall bli hemkallad
Men när det sakans en god man från skaran
Som har lämnat oss alldeles för tidigt
Kära broder, jag förstod det inte då,
men det är mycket senare än vi kunnat tro
Jag skulle svika dig
om jag lämnade allt på hälft, min vän
Annars gick väl våra räkningar jämnt ut
men på den punkten blev jag dig skyldig
Du är borta, stora man
resten kvitterar jag när vi ses igen
- jag skyndar mig inte, men jag förstår
att det är mycket senare än vi kunnat tro
...
Ingenting.
Tomhet.
Tystnaden - påtaglig.
Starka klippor eller förgängligt med vinden?
Sanningens minut!
Agnarna och vetet - i skillda skålar.
Tomhet.
Tystnaden - påtaglig.
Starka klippor eller förgängligt med vinden?
Sanningens minut!
Agnarna och vetet - i skillda skålar.
För var dag som går förstår jag dig allt bättre, Peter...
Rockperry och minnen
Har tillbringar en het eftermiddag och kväll på rockfestivalen Rockperry i Vasa på jobbets vägnar. Hade kanske inte varit det val jag gjort på fritiden, men det var väl en helt ok kväll. Blev bara onödigt stressigt med deadline, hann inte ens editera alla bilder innan dom redan var insända. Det är den tråkiga sidan med jobbet - att man inte hinner göra allt så bra som man önskar när det är tidsbegränsningar som kommer emot. När vi åkte till redaktionen - det var egentligen då det började på allvar. Det var då vi borde ha varit där. Men inget att göra åt.
Det är sådanahär upplevelser man skulle vilja dela med Peter. Rockfestivalen var ju i sig en trevlig upplevelse med bra band. Det är i dom situationerna man känner ensamheten - att inte längre ha någon att dela det roliga med.
Förra sommaren, som vi tillbringade i södra Finland - närmare bestämt i Ekenäs - gjorde vi många utflykter tillsammans. Körde runt och tittade på olika saker. Strövade bara runt, stack oss in på en kopp kaffe när andan föll på. Tog en simtur. Eller så bara satt vi och njöt av tillvaron. Vad jag saknar dessa dagar. Lugnet och själaron jag kände när vi var tillsammans. Hur lätt det var att umgås.
Det är sådanahär upplevelser man skulle vilja dela med Peter. Rockfestivalen var ju i sig en trevlig upplevelse med bra band. Det är i dom situationerna man känner ensamheten - att inte längre ha någon att dela det roliga med.
Förra sommaren, som vi tillbringade i södra Finland - närmare bestämt i Ekenäs - gjorde vi många utflykter tillsammans. Körde runt och tittade på olika saker. Strövade bara runt, stack oss in på en kopp kaffe när andan föll på. Tog en simtur. Eller så bara satt vi och njöt av tillvaron. Vad jag saknar dessa dagar. Lugnet och själaron jag kände när vi var tillsammans. Hur lätt det var att umgås.
En svalkand stund i Svartå
Vackra röda näckrosor
Peters fötter
Som den lilla fågelungen
Den lilla dunbollen var kvar på terassen. Den kan inte komma bort därifrån - ingen utan nyckar kan komma in till den. Jag undrar var den får mat. Det enda den ser är betongväggarna som omsluter den. Tryggheten får den från den döda fågeln.
Jag känner mig som den lilla fågelungen. Ensam, omsluten av tomhet. Oförmögen att komma ut. Enda trygghet är hos något som inte längre finns här - inom räckhåll.
Mina tankar går till den långa och tunga resan till Tammerfors, när jag tillsammans med begravningsentrepenören hämtade hem min älskade från sjukhuset. Den långa resan i den svarta likbilen. Jag sov halva tiden. Var sjuk - både av feber och av sorg. Önskade jag hade fått vara med och klä min kära, sätta honom i hans kista. Önskade att jag haft med hans röd- och vitrandiga skjorta att klä honom i. Men det var inte tillåtet för anhöriga att delta. Jag fick vänta i väntrummet. Men dom lämnade täcket öppet så att jag fick bädda in honom. Fick sitta med honom en stund - ensam. Ta ett sista farväl.
Han såg så rofylld ut där han låg. Ett svagt, nästan ombemärkt leende på läpparna. Hans hud var kall, men jag höll hans händer. Smekte hans lena kind. Det kändes som på vintern, när vi var ute och fotograferade och jag värmde hans frusna händer. Den stunden kände jag mig som den lilla fågeln. Inbäddad i Peters vingar - omgiven av hans ande. Beskyddad av hans närvaro. Han och jag utanför omvärlden. Jag ville inte släppa taget, inte släppa hans händer. För jag visste det var sista gången jag fick känna hans älskade händer i mina. Dessa ömma, smekande, hjälpande händer som varit så goda mot mig. När jag släppte taget var det slut.
Resan hem kändes oändligt lång. Att veta att detta var vår sista gemensamma resa på denna jord. Snart, mycket snart, skulle min ensamma vandring - den långa vägen - börja.
Tårar. Ångest. Sorg. Ensamhet. Allt som en stor klump i halsen, som ett knytnävsslag i magen - som en kall hand som knöt sig runt mitt hjärta.
Dom sista kilometrarna med flaggan upphissad, långsamt körande. Dom anhöriga som väntade för att följa med den sista biten. Ett kort stopp vid vägskälet till mitt hem - där vi upplevt så många minnen. En sista gång...
MIN LÄNGTAN TILL DIG
I hjärtat finns ett rum
som bara är för dig
Och var jag än tar plats
så finns du här hos mig
Jag hör din varma röst
som inspelad musik
Jag lyssnar om igen
för den är helt unik
I mörker och i ljus
ditt ansikte jag ser
Ur minnet tar jag fram
de bilder där du ler
Men bland allt du är för mig
finns något svårt att bära
- Min längtan efter dig
när jag inte har dig nära.
Min lilla fågel - 1 år.
Jag känner mig som den lilla fågelungen. Ensam, omsluten av tomhet. Oförmögen att komma ut. Enda trygghet är hos något som inte längre finns här - inom räckhåll.
Mina tankar går till den långa och tunga resan till Tammerfors, när jag tillsammans med begravningsentrepenören hämtade hem min älskade från sjukhuset. Den långa resan i den svarta likbilen. Jag sov halva tiden. Var sjuk - både av feber och av sorg. Önskade jag hade fått vara med och klä min kära, sätta honom i hans kista. Önskade att jag haft med hans röd- och vitrandiga skjorta att klä honom i. Men det var inte tillåtet för anhöriga att delta. Jag fick vänta i väntrummet. Men dom lämnade täcket öppet så att jag fick bädda in honom. Fick sitta med honom en stund - ensam. Ta ett sista farväl.
Han såg så rofylld ut där han låg. Ett svagt, nästan ombemärkt leende på läpparna. Hans hud var kall, men jag höll hans händer. Smekte hans lena kind. Det kändes som på vintern, när vi var ute och fotograferade och jag värmde hans frusna händer. Den stunden kände jag mig som den lilla fågeln. Inbäddad i Peters vingar - omgiven av hans ande. Beskyddad av hans närvaro. Han och jag utanför omvärlden. Jag ville inte släppa taget, inte släppa hans händer. För jag visste det var sista gången jag fick känna hans älskade händer i mina. Dessa ömma, smekande, hjälpande händer som varit så goda mot mig. När jag släppte taget var det slut.
Resan hem kändes oändligt lång. Att veta att detta var vår sista gemensamma resa på denna jord. Snart, mycket snart, skulle min ensamma vandring - den långa vägen - börja.
Tårar. Ångest. Sorg. Ensamhet. Allt som en stor klump i halsen, som ett knytnävsslag i magen - som en kall hand som knöt sig runt mitt hjärta.
Dom sista kilometrarna med flaggan upphissad, långsamt körande. Dom anhöriga som väntade för att följa med den sista biten. Ett kort stopp vid vägskälet till mitt hem - där vi upplevt så många minnen. En sista gång...
MIN LÄNGTAN TILL DIG
I hjärtat finns ett rum
som bara är för dig
Och var jag än tar plats
så finns du här hos mig
Jag hör din varma röst
som inspelad musik
Jag lyssnar om igen
för den är helt unik
I mörker och i ljus
ditt ansikte jag ser
Ur minnet tar jag fram
de bilder där du ler
Men bland allt du är för mig
finns något svårt att bära
- Min längtan efter dig
när jag inte har dig nära.
Min lilla fågel - 1 år.
En fågelunge
Den döda fågeln ligger kvar på terassen i vårt hus. Nu ligger en dunig liten fågelunge och trycker intill den döda kroppen, inbäddad i dens vingar. Det gör så ont att se den. Varifrån har den kommit dit?
Och dörrarna är låsta så man kommer inte ut till den.
På picknick
Kände behov av att komma ut. Morgonen var härligt molnig. Jag tog Ellen till Hovrättsparken - köpte ett triangelbröd och vatten åt mig och 400 gram köttfärs åt Ellen. Vi satt i skuggan av träden och havsvinden svalkade skönt. Nästan så mycket att jag började frysa - det var bara 25 grader varmt ute...
En stund hade jag ro att sitta, sen fick vi åka vidare. Körde runt på måfå. Pratade i telefon. Kände att jag ville hem tillbaka. Började göra om min blogg - dit for den dagen. Bröllopsbilderna blev inte editerade - men dom viktigaste är ju klara. Resten kan vänta. Idag var det en tänker-på-Peter-dag. För omväxlings skull.
En stund hade jag ro att sitta, sen fick vi åka vidare. Körde runt på måfå. Pratade i telefon. Kände att jag ville hem tillbaka. Började göra om min blogg - dit for den dagen. Bröllopsbilderna blev inte editerade - men dom viktigaste är ju klara. Resten kan vänta. Idag var det en tänker-på-Peter-dag. För omväxlings skull.
I skuggan av träden
Köttfärsen lät sig väl smaka
På åktur ute på landet
Att satsa eller inte satsa - det är frågan
"Nu ska du för fan rycka upp dig och sluta tycka synd om dig själv!"
Det fick jag serverat igår. Jag tackade och tog emot. Funderade.
Är det egentligen det som allting handlar om? Att jag tycker synd om mig själv. Att det inte är som jag själv trott - en ångest, som kommer inifrån som jag inte själv kan bemästra. Inte en känsla av maktlöshet att inte kunna ändra på det som hänt. Inte en sorg för att det käraste man haft är borta. Inte heller en brinnande saknad efter den människa man upplevt som sin andra halva. Eller är alla dessa saker bara en kombination som betyder samma sak som att tycka synd om sig själv? Att allt egentligen bara handlar om att ta sig i kragen och rycka upp sig själv? Åh, vad jag önskar att allt vore så enkelt.
För mig handlar allting om känslor. Upplevelser. En process man skall ta sig genom - där varje skede skall genomgås och genomlidas och där inga genvägar finns. Det handlar också om vad man sörjer, vad man saknar. Jag kan också förstå att inte en enda människa kan förstå just min sorg, min saknad - även om det gäller samma person. Vi har sett och upplevt denna människa på olika sätt, haft olika typ av band som bundit - eller inga band alls. Alla känner en personlig sorg och saknad - ingen känner likadant. Hur skall då en människa utan band till min person ens kunna ana min situation? Det skulle vara för mycket begärt.
Mitt sorgearbete och min saknad är inte mer märkvärdig än nån annans - men det är min personliga upplevelse.
Jag har inte själv gjort ett val hur jag skall sörja eller sakna Peter. Inte bestämt mig för att klamra mig fast vid sorgen för att jag skall ha orsak att tycka synd om mig eller ännu mindre för att andra skall göra det. Jag känner inte en uns njutning av att befinna mig i denhär situationen. Jag förväntar mig inte heller att människor som själv aldrig tillåter sig att känna eller vågar visa äkta känslor skall ens kunna föreställa sig vad det handlar om. Min sorg är inte för dom, jag sörjer inte för omvärlden. Min sorg gäller min saknad efter min Peter - den Peter som jag kände. Det är min sorg för honom. Min längtan...
Om jag hade ett val - styrkan, kraften. Skulle jag då frivilligt känna som jag nu gör - dag efter dag?
Jag försöker hitta utvägar, försöker hitta sätt att fly för att känna att smärtan lättar ens för en stund. Försöker hålla mig igång för att inte falla ner i någon depression. Tvingar mig att fungera i vardagen. Men jag har inte lärt mig att stänga av mina känslor. När saknaden kommer finns det inget som stoppar den. När sorgen biter sig fast, släpper den inte taget på order. Ännu har jag inte lärt mig att dressera ångesten.
Med Peter övade vi varje dag att visa våra känslor - det var det som var vår rikedom i vårt förhållande. Att inte stänga in det vi kände för varandra utan leva i ärlighet med våra känslor. Att våga ge och våga ta. Att älska utan förbehåll. Därför kunde vi också uppleva lycka - äkta kärlek. Genom att våga bejaka våra känslor tog vi också fram varandras goda sidor. Det var Peter som gjorde mig till den jag var - med honom. Peter var bra för mig.
Allt har sitt pris. Någon satsar vad man har råd att förlora - andra satsar allt.
Ja, jag kan acceptera att någon ser svart sorg och saknad som samma sak som att tycka synd om sig själv. Det är ju vi som blir kvar som lider av saknaden - som sörjer den bortgångna. Den som dör behöver inte sakna. Det finns många sätt att se på saker och ting.
Det fick jag serverat igår. Jag tackade och tog emot. Funderade.
Är det egentligen det som allting handlar om? Att jag tycker synd om mig själv. Att det inte är som jag själv trott - en ångest, som kommer inifrån som jag inte själv kan bemästra. Inte en känsla av maktlöshet att inte kunna ändra på det som hänt. Inte en sorg för att det käraste man haft är borta. Inte heller en brinnande saknad efter den människa man upplevt som sin andra halva. Eller är alla dessa saker bara en kombination som betyder samma sak som att tycka synd om sig själv? Att allt egentligen bara handlar om att ta sig i kragen och rycka upp sig själv? Åh, vad jag önskar att allt vore så enkelt.
För mig handlar allting om känslor. Upplevelser. En process man skall ta sig genom - där varje skede skall genomgås och genomlidas och där inga genvägar finns. Det handlar också om vad man sörjer, vad man saknar. Jag kan också förstå att inte en enda människa kan förstå just min sorg, min saknad - även om det gäller samma person. Vi har sett och upplevt denna människa på olika sätt, haft olika typ av band som bundit - eller inga band alls. Alla känner en personlig sorg och saknad - ingen känner likadant. Hur skall då en människa utan band till min person ens kunna ana min situation? Det skulle vara för mycket begärt.
Mitt sorgearbete och min saknad är inte mer märkvärdig än nån annans - men det är min personliga upplevelse.
Jag har inte själv gjort ett val hur jag skall sörja eller sakna Peter. Inte bestämt mig för att klamra mig fast vid sorgen för att jag skall ha orsak att tycka synd om mig eller ännu mindre för att andra skall göra det. Jag känner inte en uns njutning av att befinna mig i denhär situationen. Jag förväntar mig inte heller att människor som själv aldrig tillåter sig att känna eller vågar visa äkta känslor skall ens kunna föreställa sig vad det handlar om. Min sorg är inte för dom, jag sörjer inte för omvärlden. Min sorg gäller min saknad efter min Peter - den Peter som jag kände. Det är min sorg för honom. Min längtan...
Om jag hade ett val - styrkan, kraften. Skulle jag då frivilligt känna som jag nu gör - dag efter dag?
Jag försöker hitta utvägar, försöker hitta sätt att fly för att känna att smärtan lättar ens för en stund. Försöker hålla mig igång för att inte falla ner i någon depression. Tvingar mig att fungera i vardagen. Men jag har inte lärt mig att stänga av mina känslor. När saknaden kommer finns det inget som stoppar den. När sorgen biter sig fast, släpper den inte taget på order. Ännu har jag inte lärt mig att dressera ångesten.
Med Peter övade vi varje dag att visa våra känslor - det var det som var vår rikedom i vårt förhållande. Att inte stänga in det vi kände för varandra utan leva i ärlighet med våra känslor. Att våga ge och våga ta. Att älska utan förbehåll. Därför kunde vi också uppleva lycka - äkta kärlek. Genom att våga bejaka våra känslor tog vi också fram varandras goda sidor. Det var Peter som gjorde mig till den jag var - med honom. Peter var bra för mig.
Allt har sitt pris. Någon satsar vad man har råd att förlora - andra satsar allt.
Ja, jag kan acceptera att någon ser svart sorg och saknad som samma sak som att tycka synd om sig själv. Det är ju vi som blir kvar som lider av saknaden - som sörjer den bortgångna. Den som dör behöver inte sakna. Det finns många sätt att se på saker och ting.
Och det finns kanske något bra med att tycka synd om sig själv. Om man inte gör det kan man inte heller ta hand om sig och sin sorg eller smärta. Man kan inte ens känna den, fast den finns där. Och känner man inte sorg och smärta har man heller inte kunnat känna verklig kärlek och lycka. Att inte bejaka sina känslor är som att leva livet med bakbundna händer. Att stänga in sina känslor kan få förödande koncekvenser en vacker dag.
Precis som man tröstar barn som är ledsna, kan man trösta sig själv. Erkänna känslan. Men inte fastna i den. När trösten kommer, kommer helandet. Befrielsen.
Det handlar kanske mera om att inte vara rädd för sina egna känslor. Att våga känna smärta, möta den, fast den river och sliter en i bitar och gör ont.
Syster Yster och Syster Dyster
Har fördrivit tiden med min lillasyster idag. Det är länge sen vi riktigt träffats. Senast sågs vi på Peters begravning. Innan det gick våra möten i kors. Vi var på väg och hon var på jobb, eller tvärtom. Senast jag ringde, när vi hade vägarna förbi, var när vi varit till Österö med Peter. Besökte ställen där hans mamma växt upp och som innebar många minnen för Peter - på många sätt. Ett av dom många ställen han hade ett starkt behov av att besöka innan sin död. Precis som om han anat.
Min Syster Yster är en kär lillasyster. Det är mycket vi gått genom i livet, både skillt och tillsammans. Hon är en viktig del av mitt liv. Fina lilla Nina.
Idag fick hon träffa Syster Dyster. Det var åter igen en tung dag. Har så svårt att kunna koncentrera mig nu. Har svårt att vara stilla. Måste ha något på gång - blir lätt rastlös. Saknaden känns oändlig, hittar ingen tröst. Hur skulle jag? Peter finns ju inte hos mig. Peter fattas mig.
Vi åkte till graven tillsammans. Jag köpte "riktiga" blommor som jag planterade på sandkullen. Den såg så kall och dyster ut där den låg - tom och kal. Ville få den fin, men jag är inte så bra på att arrangera blommor. Gjorde så gott jag kunde. Hittade en fin kruka i form av ett hjärta, som jag fyllde med blommor. Tände ett ljus. Det kändes viktigt att få sköta hans grav - det enda konkreta jag mera kan göra för honom.
Graven ligger så fint. Under ett träd som kastar skuggor och svalka. Där kan Peters kropp vila i ro. Jag tycker om att sitta under trädet och prata med Peter. I huvudet. Tyst. För mig själv.
Vid hans grav finner jag ro - för en kort stund.
Spend all your time waiting
For that second chance
For a break that would make it okay
There’s always one reason
To feel not good enough
And it’s hard at the end of the day
I need some distraction
Oh beautiful release
Memory seeps from my veins
Let me be empty
And weightless and maybe
I’ll find some peace tonight
"Angel" - Sarah McLachlan
I denna natt
I denna natt, min älskling
ger jag dig mitt hjärta
även om det är sönderskuret
och blöder från ett öppet sår.
I denna natt, min kära
ger jag dig mitt liv
även om det är genomsyrat
av alla sorger som jag bär.
I denna natt, min vän
får du hålla om mig
och lägga dig bredvid mig
så att jag orkar andas.
I denna natt, min kärlek
får du fylla min ande
och låta ljuset skina över mörkret
så att morgonen törs komma.
I denna natt, min vilja
får du återvända till mig
så att det varma blodet
kan rinna lite snabbare
I denna natt, min broder
får du kämpa för livet
även om inget tycks vara något värt
och mörkret täcker din själ
I denna natt, min syster
får du vara mitt stöd
och stryka sorgens kinder
och känna dina händer bli våta
I denna natt, min älskade
kan jag bara säga
att min kärlek till dig är oändlig
och att jag kan dö för din skull
för i denna natt, min käraste
är det ingen som sover
för vi kan ju inte låta ögonen vila
medan hjärtan blöder
S. R. Gälok
ger jag dig mitt hjärta
även om det är sönderskuret
och blöder från ett öppet sår.
I denna natt, min kära
ger jag dig mitt liv
även om det är genomsyrat
av alla sorger som jag bär.
I denna natt, min vän
får du hålla om mig
och lägga dig bredvid mig
så att jag orkar andas.
I denna natt, min kärlek
får du fylla min ande
och låta ljuset skina över mörkret
så att morgonen törs komma.
I denna natt, min vilja
får du återvända till mig
så att det varma blodet
kan rinna lite snabbare
I denna natt, min broder
får du kämpa för livet
även om inget tycks vara något värt
och mörkret täcker din själ
I denna natt, min syster
får du vara mitt stöd
och stryka sorgens kinder
och känna dina händer bli våta
I denna natt, min älskade
kan jag bara säga
att min kärlek till dig är oändlig
och att jag kan dö för din skull
för i denna natt, min käraste
är det ingen som sover
för vi kan ju inte låta ögonen vila
medan hjärtan blöder
S. R. Gälok
Min saknad är gränslös, Peter. Hur ska jag kunna fortsätta utan dig?
Jag vill inte
Det gör ont. Saknaden förintar mig. Orkar inte känna sorgen längre. Outhärdligt. Ta mig härifrån - befria mig.
Stanna - jag vill hoppa av. Jag vill inte mera. Orkar inte...
Stanna - jag vill hoppa av. Jag vill inte mera. Orkar inte...
Bara en illusion
Ett vackert brudpar. Glada människor - en underbar festplats. Brudparet gjorde en bejublad entré i båt, stående framme i fören som paret i Titanic, medan orkestern spelade "My heart will go on". Vackert. Stämningsfyllt. Men jag hade svårt att få feststämningen att infinna sig.
Fotograferingen tog all uppmärksamhet och allt gick bra - fram till maten. Då anföll ångesten som en flock vargar - jag kände paniken. Jag måste komma bort. Kunde inte vara kvar - det blev outhärdligt. Jag blev tvungen att lämna festplatsen för en stund för att samla mig. En ihållande gråtattack höll mig borta en bra stund, kunde inte andas. Luften gick ur mig som ur en ballong. Kände mig tom. Urlakad. Och så fruktansvärt sorgsen. Fick inte riktigt tillbaka motivationen mera.
Tänk att mat kan förorsaka en sån ångest. Jag såg inte det vackert dukade bordet - jag såg Peter, kom ihåg hans visdom, hans enorma kunskap gällande mat. Att se det uppdukade bordet fick alla minnen att välla fram. Dom otaliga gånger vi stått och gjort mat tillsammans. Jag har skalat, skurit och diskat - Peter har lagat maten. Vårt småprat medan vi jobbat, hans råd och tips. Samarbete. En varm blick. Hans leende när han såg på mig. En smekning över kinden. Ingen stress. Njutningen att sätta sig till bords, äta - länge. Dom små guldkornen i vår vardag. Små saker som gjorde skillnad på vardag och fest. Vår tid - bara vår!
Jag återgick till min uppgift. Fortsatte fotograferingen. Skötte det jag skulle, kunde koncentrera mig fram till att brudgummens far höll sitt tal. Ett otroligt vackert tal där han bland annat citerade lovsången till kärleken ur 1 Kor 13 i bibeln. "Kärleken är tålig och mild..." Samma lovsång som lästes på Peters begravning. Jag hade väntat att det skulle komma, men var inte beredd på den känslostorm det förorsakade. Min sorg och sakand kände inga gränser i den stunden. Tårarna tog aldrig slut. Jag fotograferade, grät, fotograferade och grät. Men det var knappast så många som märkte tårarna som rann bakom kameran. Uppdraget blev slutfört.
Jag hade trott att allt höll på att bli bättre. Men det var en illusion. Inget har blivit bättre. Sorgen finns kvar lika stark som förut - jag har bara lärt mig att dölja den bättre. Ibland klarar jag inte av det. Ibland väller den över mig med en sån kraft att alla tröstlösa tankar kommer - jag klarar inte en dag till. Inte en timme. Inte en minut.
Men minutrarna tickar iväg, timmarna går och dagen byts ut till en ny. Fortfarande finns jag. Fortfarande hänger jag med. Orkar, fast det känns som om man inte klarar det. Ändå finns kraften där när den behövs. Tvingar mig att fortsätta. Tror på en förändring. Någon dag...
Fotograferingen tog all uppmärksamhet och allt gick bra - fram till maten. Då anföll ångesten som en flock vargar - jag kände paniken. Jag måste komma bort. Kunde inte vara kvar - det blev outhärdligt. Jag blev tvungen att lämna festplatsen för en stund för att samla mig. En ihållande gråtattack höll mig borta en bra stund, kunde inte andas. Luften gick ur mig som ur en ballong. Kände mig tom. Urlakad. Och så fruktansvärt sorgsen. Fick inte riktigt tillbaka motivationen mera.
Tänk att mat kan förorsaka en sån ångest. Jag såg inte det vackert dukade bordet - jag såg Peter, kom ihåg hans visdom, hans enorma kunskap gällande mat. Att se det uppdukade bordet fick alla minnen att välla fram. Dom otaliga gånger vi stått och gjort mat tillsammans. Jag har skalat, skurit och diskat - Peter har lagat maten. Vårt småprat medan vi jobbat, hans råd och tips. Samarbete. En varm blick. Hans leende när han såg på mig. En smekning över kinden. Ingen stress. Njutningen att sätta sig till bords, äta - länge. Dom små guldkornen i vår vardag. Små saker som gjorde skillnad på vardag och fest. Vår tid - bara vår!
Jag återgick till min uppgift. Fortsatte fotograferingen. Skötte det jag skulle, kunde koncentrera mig fram till att brudgummens far höll sitt tal. Ett otroligt vackert tal där han bland annat citerade lovsången till kärleken ur 1 Kor 13 i bibeln. "Kärleken är tålig och mild..." Samma lovsång som lästes på Peters begravning. Jag hade väntat att det skulle komma, men var inte beredd på den känslostorm det förorsakade. Min sorg och sakand kände inga gränser i den stunden. Tårarna tog aldrig slut. Jag fotograferade, grät, fotograferade och grät. Men det var knappast så många som märkte tårarna som rann bakom kameran. Uppdraget blev slutfört.
Jag hade trott att allt höll på att bli bättre. Men det var en illusion. Inget har blivit bättre. Sorgen finns kvar lika stark som förut - jag har bara lärt mig att dölja den bättre. Ibland klarar jag inte av det. Ibland väller den över mig med en sån kraft att alla tröstlösa tankar kommer - jag klarar inte en dag till. Inte en timme. Inte en minut.
Men minutrarna tickar iväg, timmarna går och dagen byts ut till en ny. Fortfarande finns jag. Fortfarande hänger jag med. Orkar, fast det känns som om man inte klarar det. Ändå finns kraften där när den behövs. Tvingar mig att fortsätta. Tror på en förändring. Någon dag...
Besök till graven
Jag var till graven i kväll. Solen höll på att gå ner, det var ett så otroligt vackert ljus. Jag hade åter plockat blommor längs vägen. Kände mig rofylld att sitta där. Förutom med myggen, som jagade iväg mig.
Min gråt har minskat. Det känns befriande. Att kunna tänka på Peter utan att bara känna sorg. Saknaden finns kvar lika starkt, men sorgen har börjat vända - förvandlas till en bitterljuv känsla av glädje att Peter funnits. Ännu är jag inte där - det är bara en början. Men jag känner att det skett en förändring.
Värst är saknaden när jag gör något som jag tycker känns trevligt. Det är med Peter jag hade velat dela all denna glädje. Ofta kommer också många frågor upp, som jag hade velat fråga Peter om råd. Han hade alltid så goda råd att komma med. Jag litade alltid på hans omdöme. Jag saknar hans kloka ord. Hans hjälpande hand. Hans visdom.
Min gråt har minskat. Det känns befriande. Att kunna tänka på Peter utan att bara känna sorg. Saknaden finns kvar lika starkt, men sorgen har börjat vända - förvandlas till en bitterljuv känsla av glädje att Peter funnits. Ännu är jag inte där - det är bara en början. Men jag känner att det skett en förändring.
Värst är saknaden när jag gör något som jag tycker känns trevligt. Det är med Peter jag hade velat dela all denna glädje. Ofta kommer också många frågor upp, som jag hade velat fråga Peter om råd. Han hade alltid så goda råd att komma med. Jag litade alltid på hans omdöme. Jag saknar hans kloka ord. Hans hjälpande hand. Hans visdom.
Förberedelser för bröllop
I morgon skall jag åka till Tammerfors för en heldags bröllopsfotografering. Brudparet skall följas från tidigt på morgonen med alla förberedelser fram till kvällens småtimmar. Det blir en lång och tung dag. Men jag får sällskapa med min vän kameran, så det blir säkert också en bra dag.
Det som blir svårast är att delta i den glädjen som ett bröllop innebär. Jag är glad för brudparets del. Det är vackert att någon hittat den människa man vill dela hela sitt liv med. Men jag saknar min älskade vid min sida. Blir konkret påminnd om verkligheten - igen en gång.
Det som blir svårast är att delta i den glädjen som ett bröllop innebär. Jag är glad för brudparets del. Det är vackert att någon hittat den människa man vill dela hela sitt liv med. Men jag saknar min älskade vid min sida. Blir konkret påminnd om verkligheten - igen en gång.
Jag önskar Peter var med. I fjol var vi tillsammans på ett bröllop jag fotograferade. Han hjälpte till och bar saker, gav sånt jag behövde så jag slapp rusa runt. Han var en toppenassistent. Det var lätt för han visste vad jag tänkte. Vi hade många fina stunder när vi fotograferade. Han var så ivrig att lära och han hade öga för vinklar och ljus. Han har hjälpt mig många gånger. Han tyckte det var skönt att ibland få släppa trådarna och bara följa - inte leda.
Alltid när vi pratade om framtiden pratade Peter om att han någon gång vill bo i någon liten bergsby eller fiskeby i södra Spanien där stress är ett okänt fenomen. Ofta brukade Peter säga: "Sen Lisen, efter några år så ska du och jag bo i en liten by i Andalusien, dit inga turister hittat. Du bara fotograferar och jag är din assistent och kameracaddy, bär alla dina saker. På kvällarna ska vi sitta i solnedgången och jag ska grilla sardiner åt dig och vi ska njuta av ett glas vin. Toko tycker vi om"
Jag hoppas jag en dag skall hitta Peters paradis.
Det är något mycket speciellt i dessa ögon <3
Peters bild från Andra Sjön i Nykarleby, november 2009
