Den Långa Vägen

Tar en paus. Åker ut till skolan en sväng för att visa bilder för Formklassen. Skyndar mig vidare till graven. Bara ett ljus brinner. Jag tänder dom övriga. Det är vackert nu när snön har kommit. Men jag grävde fram både ängeln, lyktorna och stenarna. Grät en skvätt och åkte hem.

Samma fortsatte på eftermiddagen. Så mycket man gjorde men ingenting blev klart. Men tiden kändes inte heller bortkastad. Fick i alla fall två viktiga papper klara för att redovisas. Budgeten får mig dock att skrapa mig i håret. Hur ska jag kunna veta?

Men mina små tjejer har varit mig tillmötesgående. En ganska bra trots allt.

Ibland förorsakas tårarna av vämod, ibland av sorg. Någon gång av ilska. Oftast av längtan och saknad. Intensiteten i gråten går hand i hand med orsaken. Ju mera rörd och berörd, desto mera tårar. 

Idag blev jag extra berörd. Jag har jobbat med Ilona-projektet och stötte på en länk till ett reportage jag har glömt bort. En länk till en fotograf som också gjort ett långt reportage om en cancersjuk flicka. Hans story hade inget lyckligt slut. Fotografen heter Thomas Lekfeldt och hans serie "A Star in the Sky" .

Bilderna berörde mig så starkt att jag har gråtit flera gånger under dagen bara av tanken på bilderna. Speciellt en bild där pappan sitter med sin döende flicka liggande på bröstet. Smärtan som finns i hans ansikte är så olidligt svårt att se. Samtidigt har jag återupplevt min egen känsla när jag stod vid Peters sjukhussäng. Den otroligt starka känslan jag då kände har återkommit gång på gång.

Efter att ha varit inne i den "Sorgfria zonen" har jag åter gått in i processen när alla känslor skall behandlas. Minnen skall upp till ytan och tuggas på nytt och på nytt. Malas till små bitar, dränkas med tårar tills de är färdiga att sväljas igen. Allt skall genom samma kvarn gång på gång tills de malats och tuggats så många gånger att inga beståndsdelar finns längre kvar. Och jag tuggar och tuggar...

Frank Ådahl/Tårar från himlen

Livet känns så tomt utan dig, Peter. Jag saknar gnistan, den riktiga livsglädjen. Viljan. Jag har inte riktigt kunnat hitta den riktiga meningen med livet utan dig. Den nya meningen. Men jag lever. Jag känner. Jag älskar. Och jag saknar! Men det är tungt att älska någon som inte längre finns här fysiskt... När man inte får röra, känna värmen, närheten - den fysiska kontakten. Ändå känner jag din närvaro ibland. Men bara som en känsla.

Om och om igen får jag ta nya tag för att komma framåt. Ibland känns det som om jag drog en alltför tung släde efter mig i grus. Jag försöker släpa hela bördan efter mig, jag orkar inte - stannar. Får nya krafter och släpar en meter till. Jag blir starkare. Och vid varje stopp faller en liten del av lasten av och det känns en anings aning lättare.

Ibland känns det som om jag snurrar i ett ekorrhjul. Jag springer och springer men kommer ingenstans. Jag har fastnat på samma ställe - ingenting sker och ingenting går framåt och jag sitter fast. Jag vill bara stänga av och hoppa ur - inte vara med längre. Ibland är det bara tomhet. Tysthet. Vakuum.

Alf Henriksson

Peter vid världens ände, Monäsbryggan 15.11.2009

Nykarleby 6.11.2010

Jag vaknade lite efter klockan 4 av en obehaglig dröm. Olustkänslan höll i sig länge och jag hade svårt att somna om. När jag slutligen fick tag på sömnen igen var det dags att gå upp. Jag var färdigt irriterad och kände hur adrenalinet flödade redan när jag åkte till skolan. Jag hade svårt att riktigt koncentrera mig eftersom irritationen bara växte.

På lunchen hittade jag ett mindre trevligt brev i postlådan och blev så förbannad att jag fortfarande känner ilskan koka i mig bara jag tänker på vissa människors inkompetens. Har man en revisors lön ska man också göra en revisors arbete. Tycker inte det är för mycket begärt att en sån person skall kunna läsa av kontoutdrag, kunna läsa innantill vem som gjort inbetalningen och även kunna räkna ut att 4x109,50 inte blir 547,50. Tycker inte heller att man skall behöva vänta 17 månader på en utredning.

Ett litet plåster på såren var handledningen med vår föreläsare, fotograf Ben Kaila, som trodde starkt på mitt slutarbetesprojekt om Ilona, som drabbades av cancer när hon var 13 år. Han tyckte mycket om bilderna och vi dikuterade bokformat, fontval och bildernas placering i boken. Det var ett riktigt givande samtal och hans långa erfarenhet av fotografering och fotoböcker gav mig mycket nya insikter och nu börjar min idé vara ganska färdig i mitt huvud. Nu gäller det bara att få den skriftliga delen av slutarbetet igång också.

En ljusglimt var också att få läsa tidningen Västra Nylands positiva kritik om vår utställning Origo i Karis. Den blev väldigt bra mottagen så vi får hoppas att det är många som vill gå och titta på den. Vill någon läsa artikeln så kan man göra det här.

På kvällen fick jag mail av Ilona. Hon skall sista gången till sjukhuset den 12.11 och sen är behandlingen över för hennes del. Då ska jag träffa henne där och ta dom sista bilderna till boken. Det känns så himla skönt att veta att sagan har ett lyckligt slut.

Trots ljusglimtarna har ångesten frodats. Jag märkte idag att det inte behövs mycket motgångar för att dra ner humöret och få ångesten att krypa fram. Just nu känns det som om jag åkte full fart i en nedförsbacke utan att kunna kontrollera farten. Det mesta känns mer eller mindre obehagligt. Jag hade nästan glömt hur förlamande ångesten kan vara.

En av Kailas favoriter - Ilona hemma i Villmanstrand

När jag vaknade hade jag ingen riktig känsla av drömmen - varken bra eller dålig. Inte samma behagliga glädje jag hade när jag senast drömde om honom. Nu kändes det mera som en konstaterande och en lättnad över att han velat visa sig. Velat komma in i mina drömmar. Ändå har drömmen förföljt mig hela dagen. Jag har funderat mycket på den. Att han saknade ansikte berodde högst troligen på att vi pratat om ansiktslösa människor på kvällen. På dagen hade jag gjort en bild till min lilla bok - en bild där jag ville förmedla min känsla av stadiet mellan någonslags dröm och verklighet. På bilden saknar Peter ett anskikte.

För ett tag sen hade jag en annan dröm. Peter fanns närvarande men inte synlig. Han var mera som en voiceover. Denhär gången var det min tur att åka. Jag kände ingen sorg, bara ett vämod när jag tog avsked. Men känslan var väldigt stark och väldigt tydlig. Det blev aldrig sagt vart jag var på väg men det var ändå väldigt uppenbart. Det var min tur att ta steget ut i andevärlden. I drömmen såg jag mig själv från åskådarläktaren. Som om jag varit en i publiken men samtidigt såg jag mig stå där mot väggen då jag sa farväl.

I samma dröm hade jag plötsligt ett litet barn på armen. Hon skulle följa med på resan men hon var naken. Jag kunde inte ta ett litet naket barn med på resan så vi började leta efter kläder. Vi var hemma hos barnet, men mamman var inte på plats. Vi sökte i skåp och lådor för att hitta just dom rätta ekologiska kläderna som skulle passa för resan. Jag vaknade innan vi åkte. Men den starka känslan höll i sig väldigt länge efter drömmen. Känslorna var ändå positiva, inte obehagliga.

I gränslandet mellan dröm

och verklighet

 

finns ljuset och längtan

 

och jag vaknar

kvävd av ångestens

kramande käftar

 

- verkligheten serverad på silverfat

Jag insåg att det hade samband med den tomhet jag kände efter utställningen. Jag har lagt all min energi på att förbereda för det som skulle bli en avslutning - den "andra begravningen". Det har känts som om man verkligen jobbat hårt med sorgearbetet. Inte bara suttit och väntat att det skall avta av sig själv. När det var över kom tomhetskänslan. Vad finns nu kvar? Vad ska jag nu göra för honom?

Jag kände att jag ännu inte var klar med denhär biten. Jag är tvungen att fortsätta jobba med mina känslor - tvinga mig att konfrontera det som inte känns bra. Därför började jag ett nytt projekt idag - en samling av mina bilder och texter till en bok. Inte som en kommersiell bok utan något jag gör bara för mig själv. Jag kände mig motiverad och jag kände att det var något jag verkligen vill göra. Framför allt fick jag ångesten att försvinna.

På kvällen fick jag ett trevligt överraskningsbesök. Min fd klasskompis Marika kom och hälsade på. Med sig hade hon en bok jag blev väldigt glad över: Själarnas resa av Michael Newton. Vi satt flera timmar och pratade och tiden bara rann iväg. Tack Marika för både boken och en trevlig och uppfriskande kväll!

Fick också ett överraskningssamtal från en gammal vän från sjömanstiderna. Vi har inte träffats på en lång tid. En timme flög iväg och när vi la på kände jag att jag trots allt har haft en bra dag idag. Det sämre kändes plötsligt mycket bättre.

Kunde trots allt inte stänga av saknaden. Känslan av att sitta ensam bland alla par fick min ensamhet att kännas större. Påtagligare. Tänkte på senaste gång Daniela hade kalas och Peter var med. Ännu en "utan Peter-upplevelse" man var tvungen att genomlida. Men jag kände mig inte gråtfärdig - bara en nedstämdhet mellan varven som trots allt gick att dölja.

Jag har fått en himla lust att förnya allt här hemma. Gardiner, överkast, dynor, dukar och senast mattorna. Som om jag försöker städa bort det gamla. Ändå vill jag inte städa bort Peter - bara det gamla dammet som finns runt mig. Försöker få mitt hem att se ut som mitt hem - inte vårt gamla hem. Samtidigt som jag vill bevara. Motstridiga känslor även i mitt huvud. Därför hänger Peters skjorta kvar på sin galg i sovrummet. Hans glasögon ligger framme där han lämnat dom. Hans nummer finns kvar i min telefon. Alla sms och mail, hans ring i mitt halsband. Vissa saker vill jag inte röra. Jag vill hålla kvar han doft - något av honom som påminner. För att lära mig klara av minnen...

Wilma

Det var ju inte direkt såhär jag planerat att mina nya dynor skulle användas...

Fanny - Prinsessan på ärtan

På tisdagen åkte vi ner för att ställa igång vår utställning "Origo" på GalleriZEBRA i Karis. Nästan 500 km och 6,5 timmar i bil. Resan gick förvånansvärt snabbt, trots allt. Efter att ha packat ur tavlor och diverse tillbehör fortsatte jag till Helsingfors för att träffa min "gamla" vän Thommy. Vi lärde känna varandra när han var 12 år och bodde på samma gård som jag för ca 25 år sen. Vi har inte träffats på 2-3 år, så det var mycket att ta igen. Det var så underbart kul. Att få prata riktigt gamla minnen och verkligen skratta så tårarna bokstavligen rann. Vi satt och lyssnade på den musik vi gjort - och konstaterade: det var inte så dumt alls. Det lät riktigt bra, faktiskt. Jag fick också älta Peter, vilket jag inte gjort på länge. Vi hade långa och djupa diskussioner om livet - något jag saknat så mycket sen jag förlorade Peter. Det var mycket vi hann diskutera under dom tre nätter jag övernattade i Helsingfors.

På onsdagen hängde jag bilderna med Thommy och min dotter Ida och på torsdagen var det äntligen dags för vernissage. På dagen hade vi besök av fotostuderande från Yrkessklan i Karis och vi skulle presentera våra bilder. Det blev svårt och jag grät väl mig genom min presentation, men det verkade som om dom förstod vad bilderna handlade om och symboliserade. Inte Riga och öde hus, utan om mina känslor, min saknad och min sorgeprocess. Jag kände att det blev en avslutning på något som Peter och jag börjat. Det kändes också som en kompensation för det jag blivit utestängd från. Det här var min grej, bara för Peter - bara jag för honom. Min egen ritual för att avsluta.

Det kom massor med folk till vernissagen. Tusen tack till alla - ingen nämnd och ingen glömd-som ställt upp för mig både med hjälp, att finnas på plats, genom hälsninger, blommor och nattkvartering. Ni är guldvärda. Det är så skönt att ni finns! Min ryggsäck var fylld med positiv enregi när jag åkte hemåt, och jag kände att även min aura hade ändrat färg till det varmare.

Upphängningen 27.10

Thommy hjälper med att mäta

Ida var med som smakråd och hjäpreda

Resultatet

Just innan vernissagens börjar

Mycket besökare

Jag tillsammans med en del av mina nära och kära

Inever told you/Colbie Caillat

Min sömn försvann. Har legat hela natten och vänt och vridit mig, tittat på tv och på nytt vänt och vridit mig. Ingen sömn ville infinna sig. Sista gången jag tittade på klockan var den 7.23. Efter det har jag slumrat till. Kanske har en timmes tupplur i går på eftermiddage, Teater och kaffe på kvällen samt en otroligt starkt lysande fullmåne något med saken att göra. Men så infinner sig plötsligt John Blund mitt på dagen och kastar sitt sömnpulver. Undrar var han var i natt, den filuren.

I augusti var jag och fotograferade Wasa Teaters säsongutbud för ett reportage i Vbl. Jag fastnade speciellt för en pjäs. Så igår var jag med min svägerska Ann-Christin och tittade på Sofi Oksanens "Utrensning". En dramatisk och tänkvärd pjäs som handlade om en ung och en gammal Aliide, hennes svek, skuld och skam gentemot systern, kärleken till samme man och viljan att överleva i skuggan av den ryska ockupationen av Estland. Många starka scener och ett bra skådespeleri. En berättelse i olika tidsplan som skickligt vävdes samman och visade hur olika samhällssystem kan brutalisera människan.

Själv fick jag också en själslig utrensning. Inte av pjäsen, men av dom samtal vi hade med Ann-Christin under bilfärden och medan vi väntade. Jag insåg att osynlighet kan vara något konkret. Att inte släppa in på livet, att avskärma sig och att inte möta blicken. Idag handlar det inte så mycket om hur "dom" ska bemöta mig utan hur jag ska bemöta "dom". För jag känner mig inte trygg i själva varandet i vissa sammanhang och bland vissa människor. Jag är inte rädd utan osäker - för jag vet inte var jag står. Jag är inte tillräckligt stark för att stå med rak blick och rak rygg och vara den jag är idag. För jag vet inte riktigt vem jag är ännu. Har inte anpassat mig till min nya roll. Och jag vet inte riktigt vilken roll jag blivit tilldelad.

Utrensning, Wasa Teater, 26.8.2010

Idag pratade vi mycket om hur jag förändrats under min sorgeprocess. Min utveckling i sorgearbetet. Och jag märker ju en tydlig skillnad när jag ser tillbaka på sommaren.

Jag är för tillfället inne i en period när jag kan andas och leva utan att varje andetag gör ont. Sorgen har förbytts till någonslags motvillig acceptans. Ja, sorgen finns kvar men den har bytt skepnad. Den är inte lika vass i kanterna mera. Dom vassaste kanterna har slipats ut och sorgen skär inte längre in som rakblad i min själ och mitt hjärta blöder inte varje dag. Det har börjat bildas en skorpa på såren, men ännu blöder det ibland. Dagar när man bara vill skrika ut sin förtvivlan, ilskan och besvikelsen att livet blev såhär. 

Saknaden finns kvar som en ständigt malande värk. "Sorge-gråten" har förbytts mot en "saknad-gråt". Saknad efter något som inte längre går att bygga upp och återskapa. Saknaden av "då", allt vi hade som aldrig går att få tillbaka. Längtan efter det man älskade så högt.

Framtiden som inte fanns har börjat få en svag skepnad. Bladen är inte längre helt vita. Idag kan jag se längre fram än en timme i taget. Jag kan planera för saker i framtiden, även om den "stora" framtiden fortfarande är för öm för att kunna kännas vid. Det var där vi skulle vara tilsammans. Den där framtiden som finns långt borta, som man inte planerat men som man räknat med att dela. Den framtiden har suddats ut och den vill jag inte tänka på. Inte ännu. Jag nöjer mig med att kika bakom knuten och titta in i framtiden som sträcker sig några veckor fram. Men det är mera än för några månader sen. Mycket mera.

"Då"-framtiden...

Den här dagen har varit din dag, Peter. Ljusen har brunnit hela dagen. Hemma och på din grav. Du har funnits i mina tankar - värmt min själ som en sommarvind. Bilden av dig har följt mig. Dina ögon - blåa som himlen, djupa som havet - har vakat över mig. Inom mig har jag hört ditt klingande skratt, porlande som en otämjd bäck. Känt din andedräkt i mitt hår. Dina händer som smekt min rygg. Och jag har vetat att du finns här. Med mig. Runt mig. När du finns i min tanke, finns du närvarande. Ständigt. Bestående.

Till min ängel

Tove Jansson

Tystnad och ensamhet. Stor saknad.

Jag har tagit mig genom den första sommaren utan Peter. Den första hösten är redan på god väg. Igår, när jag låg och lyssnade på stormen som ven och rev i takplåtarna, kände jag dendär ofattbara längtan efter att få krypa ner hos Peter. Mörker och kyla ute - värme, Peters famn, ett brinnande ljus här inne. Det är så jag hade velat ha det. I stället låg jag ensam och lyssnade. Försökte komma ihåg hur hans hand kände. Märkte att jag har börjat glömma detaljer. Hur kändes Peters hand i min? Jag kommer ihåg att den var liten, varm och mjuk - men hur kändes den? Jag kan inte längre känna känslan i min hand, bara som konkreta minnesbilder. Liten - Varm - Mjuk.

Jag vill inte glömma men jag måste. För att läka. För att kunna anpassa mig så är jag tvungen. MEN JAG VILL INTE. Jag vill komma ihåg varenda minsta lilla mikroskopiska detlaj, men minnet vägrar. Det är så människan fungerar - man glömmer så man inte minns vad man skall sakna. Men medvetenheten klamrar sig fast med våld tills man är tvungen att släppa greppet. Låta minnena blekna och själen läka. Men först ska jag genom alla skeden. Snart är det vinter. Jag står redan på gränsen till det tredje skedet. Efter den långa vintern är det bara våren kvar och så är cirkeln sluten...

Den första snön 12.10.2010

Jag känner hur vardagen går i vågor. Från att ha haft en sämre period är jag nu inne i en fas av stiltje. Är på besök i den sorgfria-zonen, när själen vilar. Har inte gråtit lika mycket dom senaste två dagarna. Har heller inte kännt någon riktig glädje, men jag nöjer mig med att slippa gråten. Periodvis har jag upplevt vardaglig förnöjsamhet som i den här fasen av sorgearbetet nästan kan jämföras med någonslags glädje - trots allt. Som när jag går i svampskogen, fotograferar eller som idag när jag gjorde dom första testkopiorna på utställningsbilderna.

Ibland blir inte färgerna och kontrasten som man tänkt sig och som det ser ut på datorskärmen - men nu motsvarade papperskopian det jag sett på skärmen. Jag var lättad och nöjd. Jag kommer att ställa ut 7 bilder av vilka 1 bild är tagen av Peter. Mest glad blev jag över hans bild - den såg ut precis som jag hade tänkt att den skulle. Hans bild var den finaste. Den käraste. Och för mig den allra viktigaste. Vad jag önskar att Peter fått se sin bild färdig.

Det känns skönt att utställningsförberedelserna är såhär långt för det har varit en tung resa. Tungt att rota bland minnen och att gång på gång tvingas möta verkligheten. Men jag känner att jag hittat det bästa sättet att förena bildernas innehåll, minnen och känslor för att motsvara det som bilderna idag står för.

Jag var och tände nya ljus på graven. Det var kyligt - kände hur den kalla viden kröp genom märg och ben. Graven såg också höstlik ut med alla löv som blandats med blommorna. Men jag lät dom vara kvar. Idag får det vara höst.

Peters bild från Riga