Sex månader
Älskade Peter ♥
I dag har det gått ett halvt år sen jag tog farväl av dig. Sex månader sedan vi skulle vända blad och börja på något nytt. 184 dagar sen du togs ifrån mig. Ja, Peter, det blev något väldigt nytt för mig. Men inte så som vi hade tänkt. Istället blev det något vi aldrig kunnat ana, förbereda oss för. För livet tog en vändning som man mest av allt hade fruktat.
Mycket har hunnit hända. Jag har blivit tvungen att lära mig att leva utan dig. Lärt mig att leva med den ständiga saknaden som en osynlig följeslagare. Leva utan ditt glada skratt, dina armar runt mig och din kroppsliga närvaro. Utan din kärlek, dina blå ögon och din doft. Jag saknar dig i mitt hjärta. Saknar dig i mitt liv och min vardag. Känner den stora tomheten efter dig som får mig att känna mig så ensam. Men jag har lärt mig att leva, även om jag ännu bara tagit stapplande steg i min nya framtid - i den framtid där du inte finns närvarande annat än som en djup kärlek inom mig och som minnen som värmer och tröstar mig. Du finns närvarande som en känsla, en förnimmelse. Som en fläkt av din andedräkt mot min hud. En själslig närvaro som ger mig ro.
Snart är det jul men jag känner ingenting. Ingen glädje eller förväntan. Ingen mysig julstämning med pynt, funderingar över julmat och jularrangemang. Ingen "Hosianna" eller "Sylvias julvisa". Inget smussalnde med klappar och paket. Ifjol var det en väldigt speciell jul vi såg fram emot. Det var länge sen julen haft en sån stor betydelse i våra liv. Julen hade plötsligt fått tillbaka den magiska stämningen. Plötsligt hade julgemenskap och familj fått tillbaka sin betydelse. Vårt liv andades kärlek.
För exakt ett år sen väckte du mig med ditt sms: "God morgon! Jag saknar dig så. Och älskar dig!" Att få vakna till dina små hälsningar var den bästa starten på dagen - utöver dom dagar jag fick vakna upp tillsammans med dig. Jag blev så varm inom mig. Munnen kunde inte låta bli att le. Hjärtat kändes sprängfyllt av kärlek. Den kärleken finns fortfarande kvar.
Jag älskar dig fortfarande lika starkt, Peter. En kärlek som aldrig kommer att försvinna. Kanske kommer den att ändra skepnad med åren, men du kommer alltid att ha ett eget rum i mitt hjärta som bara är till för dig. Hur skulle jag någonsin kunna sluta älska dig? ♥ ♥
Vår lilla stad
6. December
Idag har jag och hundarna tänt ljus för Finland, som firar sin självständighet. För krigsveteranerna som gjorde detta möjligt. För Peter som jag saknar i mitt hjärta och vid min sida. För Fanny som är tapper och duktig och kämpar sig tillbaka efter operationen. För alla de som gjorde det möjligt för Fanny. För alla nära och kära och vänner som kommit ihåg mig när livet känts jobbigt. För Stig och Ann-Christin som varendaste vecka bryr sig, ringer och kollar att allt är ok. För mina sorgesystrar som kämpar på, på sina håll och stöttar mig och varandra i sorgearbetet. För livet som en dag kommer att segra.
Vissa dagar känns det faktiskt bra att leva.
Vissa dagar känns det faktiskt bra att leva.
Normalt eller ett litet under?
Fanny vilar i sin korg för att få vara ifred från dom andra hundarna. Hon behöver hjälp med att kissa genom att man klämmer henne på magen. För att hon inte ska bli kall har vi skött det i badrummet över golvsilen. När vi skulle sköta sista kvällskisset börjar Fanny plötsligt gå. Med båda bakbenen och många korta steg. Stelt och lite ostadigt men bestämt. Vänstra bakbenet, som varit mest utsatt och näst intill helt utan känsel och helt utan rörelseförmåga, rörde sig också. Jag trodde inte mina ögon. Jag skrattade medan tårarna rann och satt bara och upprepade: "Duktig tjej" tills jag återkom till verkligheten och hejdade henne från att överanstränga sig. Hon hade ju fått ordination att vila i ett par dygn. Men min tappra lilla Fanny struntade i föreskrifterna och tassade på.
Neurologen sa att förändringarna borde komma inom en-två veckor. För Fannys pappa, som också blivit opererad för samma sak, räckte det nästan två månader innan han kunde gå. Fanny tog ett dygn på sig! Vet inte om det är normalt eller ett litet under? För mig känns det som ett under, för jag hade varit beredd på veckor. Oddsen till Fannys fördel har plötsligt ändrats drastiskt. Behöver jag säga att jag är väldigt glad just nu?
Neurologen sa att förändringarna borde komma inom en-två veckor. För Fannys pappa, som också blivit opererad för samma sak, räckte det nästan två månader innan han kunde gå. Fanny tog ett dygn på sig! Vet inte om det är normalt eller ett litet under? För mig känns det som ett under, för jag hade varit beredd på veckor. Oddsen till Fannys fördel har plötsligt ändrats drastiskt. Behöver jag säga att jag är väldigt glad just nu?
Ett steg framåt
Idag har det varit mycket tårar. Men sorgetårarna har förbytts mot tårar av glädje, tacksamhet och lättnad. Fanny har ätit, druckit och hon har tagt ett steg. ETT steg som betyder att det finns någonting som fungerar i ryggen. Jag börjar känna en gnista av hopp. En gnutta tro att hon kommer att gå igen. Och jag sänder hela min arsenal av tacksamhet både till övre våningen och till AISTI personalen. Tack, tack, tack Janis och Hanna! Tack Sigitas för konsultationen med Maria innan vi åkte. Tack Maria på Losvika för hjälpen
och vården här hemma. Och TACK till er alla för alla varma tankar jag fått via mail, sms, FB och blogginlägg. Det känns varmt och tryggt att veta att ni finns där med er positiva energi. Det har gett mig mera kraft än ni någonsin kan förstå. Eller kanske ni kan...
I dag, på morgonen kl 04.45, när vi kom till tågstationen och därifrån tog bilen hem, kände jag en stark förnimmelse av Peters närvaro. När jag kört en bit märkte jag att jag satt med högra handen på passagerarsätet och min hand var i handhållarställning. Så som vi alltid brukade - hålla varandra i handen när vi åkte bil. Jag tyckte mig tydligt känna hans hand genom den tjocka vanten. Det märkliga var, att mina tankar hade varit ockuperade av bekymmer för Fanny hela dagen och jag hade inte hunnit tänka på Peter överhuvudtaget. Känslan av hans närvaro kom från ingenstans. Kanske var det utmattningen. Kanske var det spänningarna som släppte. Kanske var det rent av hallucinationer på grund av tröttheten. Eller kanske var jag bara mera mottaglig. Jag vet inte och sanningen i det fallet är inte viktig. För det kändes väldigt verkligt och det kändes enbart tryggt och bra. Det var skönt att komma hem.
Ett svar vill jag speciellt kommentera, som jag fick på mitt föregående blogginlägg om våndan över beslut och rättfärdigande. MIIA, jag hoppas det är ok att jag citerar ditt inlägg.
"Jag tycker inte att du ska tänka så,du är en helt underbar matte och många djur borde få en matte som dig!!
Om veterinären skulle annsett att du förorskar Fanny onödigt lidande så skulle han inte opererat! På AISTI är dom profisionella!
De har som skyldighet att se till djurets bästa och har av djurskyddsmässiga skäl rätt att avliva ett djur om djuret far illa!
Du gjorde alldeles rätt och låt ingen få dig att tro annorlunda!"
Jag blev väldigt varm, väldigt berörd av ditt inlägg. Ja, jag försöker vara en bra matte. Jag försöker göra det bästa jag kan för mina hundar, för jag älskar dom djupt och innerligt. Dom är som mina barn och jag behandlar dom som mina barn. Men ibland kan kärlek vara egoistisk, även om den kommer från djupet av hjärtat. För kärleken medför också sorg. Och sorgen gör så förtvivlat ont. Är så tung att bära. Ibland prövas kärleken. Att hålla kvar känns lättare för kärleken, att släppa taget gör alltid ont.
Jag frågade Peter en gång: "Om jag blev obotligt sjuk och ett paket på ett vårdhem, utan hopp om att bli frisk. Om min högsta önskan var att få dö, skulle du hjälpa mig då?" Peter var tyst länge. Så länge att jag trodde att han inte hört frågan. Till slut svarade han: "Om det var utom all tvivel att du aldrig kommer att bli frisk. Om det är det enda du på riktigt önskade. Ja, då skulle jag hjälpa dig. Av kärlek till dig skulle jag göra det. Så känns det i alla fall nu. Men jag vet inte om jag skulle klara av det i praktiken, om det skulle bli till verklighet. Men i hjärtat skulle jag vilja det för att jag älskar dig".
Dom orden har etsat sig fast i mitt minne "Men i hjärtat skulle jag vilja det för att jag älskar dig". Kanske är det just det som allting handlar om. Det man i hjärtat vill. Ibland blir det rätt, ibland blir det fel. Ibland får man vänta på svaret. Jag hade två val med Fanny. Befria henne från smärtan och låta henne gå eller förorsaka henne mera smärta i hopp om att det blir bättre sen. Jag valde hoppet. Kände att jag måste klamra mig fast vid det lilla halmstrået för att få veta. Idag ser det ut som om det kanske, kanske var rätt beslut. Och jag gjorde så som hjärtat ville.
I dag, på morgonen kl 04.45, när vi kom till tågstationen och därifrån tog bilen hem, kände jag en stark förnimmelse av Peters närvaro. När jag kört en bit märkte jag att jag satt med högra handen på passagerarsätet och min hand var i handhållarställning. Så som vi alltid brukade - hålla varandra i handen när vi åkte bil. Jag tyckte mig tydligt känna hans hand genom den tjocka vanten. Det märkliga var, att mina tankar hade varit ockuperade av bekymmer för Fanny hela dagen och jag hade inte hunnit tänka på Peter överhuvudtaget. Känslan av hans närvaro kom från ingenstans. Kanske var det utmattningen. Kanske var det spänningarna som släppte. Kanske var det rent av hallucinationer på grund av tröttheten. Eller kanske var jag bara mera mottaglig. Jag vet inte och sanningen i det fallet är inte viktig. För det kändes väldigt verkligt och det kändes enbart tryggt och bra. Det var skönt att komma hem.
Inte bara Fanny tycker att resväskan är en ganska skön plats.
24h och 50/50
Jag tror inte på någon personifierad Gud. Ingen skäggig, långhårig och blåögd man som sitter på molnkanten och breder sina händer över oss. Men jag tror på en högre makt som styr och vakar över oss. Det är inte ofta jag ber men idag bad jag. I ren förtvivlan, vanmakt och rädsla bad jag den högre makten om hjälp. Snälla, snälla, snälla... låt Fanny bli bra.
Fanny är hemma igen. Ryggen pryds av ett nästan 15 cm långt snyggt sår. Hon lever, är trött och har ont. Men hon är hemma. 24 timmar har vi varit på resa. Fanny har varit en tapper liten soldat. Inte beklagat sig, bara jämrat sig lite. Förlamad är hon fortfarande, men det var väntat. Det tar tid att återhämta sig. Det var en stor skada, sa neurologen - en skada som inte skulle ha läkt av sig själv. Tvärtom så hade den med säkerhet gjort Fanny bestående förlamad. Operation var den enda utvägen. Men inga garantier ges att hon kommer att gå. Chansen är 50/50.
Jag försöker rättfärdiga mitt beslut om operation. Ge mig applåder för att jag har gjort allt jag kan. Tänkt på Fannys bästa. Men har jag det? Är det Fannys väl eller min förtvivlan över att låta henne gå som styrt mig? Har jag gjort rätt beslut? Tänk om hon inte kommer att kunna gå i alla fall? Hur duktig var jag då som låtit henne lida genom denhär processen utan resultat? Hur ska jag då rättfärdiga mig själv? Jag vill känna glädje över att själva operationen lyckades. Men känner skam över att jag låter henne lida och ha ont. Det gör så illa att se att hon mår dåligt. Svårt att känna glädjen helt och hållet.
OM hon får tillbaka sin rörlighet vet jag att jag har gjort rätt. Om inte - ja, då står jag på ruta ett igen. Jag kan inget annat än vänta och se. Hoppas. Tro. Be lite till.
Dom jag vill applådera idag är personalen på Aisti. Dom skötte sin andel med stor professionalitet. Operationen lyckades som operation. Både jag och Fanny blev väl omhändertagna. Vi
åkte därifrån med en bra eftersmak - trots orsaken till besöket. Dom gjorde allt vad dom kunde. Mera kan man inte begära. Sänder en varm tanke och tack speciellt till Janis och Hanna.
Inpackad i resväskan klockan 5.45
Lyckligt ovetande, eller...
Anlände vid 10-tiden till Aisti. "Inburade" i väntan på neurologen.
Väntan, ovisshet, rädsla... Dagens värsta 3 timmar!
Neurolog Janis Jeserevics med en opererad och groggy liten Fanny
Fanny i sin egen lilla värld efter operationen
Hanna Porthan tog emot oss, tog hand om oss och var kvar ännu när vi åkte hemåt kl 21.30.
Tack för kaffet, Hanna!
Snyggt och prydligt sår, men inte konstigt att det gör ont.
Boven i dramat. Diskbråck i nedre delen av ryggen.
Känslor fredag kväll
Just nu känns livet som en ond plats där allt man älskar antingen förgörs eller tas ifrån en.
Djursjukhuset sista hoppet
Fannys tillstånd är så gott som oförändrat. Eftersom hon inte kissar var jag tvungen att gå till veterinären för att få hjälp. Hon rekommenderade starkt en operation och konsulterade djursjukhuset i Vanda. Jag kände att jag inte längre har något val. Jag klarar inte av att göra beslut utan att ha gjort allt som finns att göra. Ännu är det inte ens säkert att operation ens längre är möjlig. Men magnetröntgen visar hur det ligger till. Jag håller tummarna och skänker en tanke till dom högre makterna.
Vi åker i morgon bitti med tidiga morgontåget, kl 5.43.
Ibland känns livet inte rättvist.
Agnes tittar till mamma Fanny
Senare är mycket bättre än förr
När allt är bra så är det så lätt att säga hur man skulle och borde göra. Man tror sig veta hur man skulle handla, men när man väl är där så är allting annorlunda.
Mina hundar har alltid gått i första hand. I stället för att avvakta har jag rusat på telefonen och beställt tid till veterinär vid första lilla krämpa. Ja, kanske har jag lagt ner en och annan onödig peng på veterinärkostnad bara för att försäkra mig. Men för mig har det aldrig känts som bortkastade pengar. Aldrig. Inte en enda gång. För pengar är bara pengar - djurens hälsa har varit mycket mera värt än hur många pengar jag har haft kvar på banken.
Jag har alltid handlat av kärlek till hundarna. Nu står jag inför det största kärleksbeviset - och klarar inte av att göra beslut. Jag vill inte låta Fanny gå. Jag vill vänta och avvakta och se om det blir bättre. Jag vet att vi måste skiljas förr eller senare - men jag vill att det ska vara senare. Mycket, mycket senare. För senare är mycket, mycket bättre än förr när det gäller att skiljas från en kär vän.
Jag satt vid Fannys bur och smekte henne över huvudet. Hon tittade på mig och slickade min hand. En blick av tacksamhet från dom nötbruna ögonen fick mig att känna vanmakt. Hur ska jag kunna släcka livet från dessa ögon? Men hur ska jag kunna möta smärtan från samma ögon utan att känna skam över att jag inte befriar henne från smärtan?
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag önskar att det ska ske ett under. Att ryggen läker och hon börjar gå igen. Att allt blir som förut och ännu bättre. Jag önskar! Jag vill hoppas! Tro, att det finns någon som vill låta Fanny vara kvar här en tid ännu. Avvaktar. Väntar. Försöker rättfärdiga mina beslut. Ser Fannys blick...
If it should be that I grow weak
And pain should keep me from my sleep,
Then you must do what must be done,
For this last battle cannot be won.
You will be sad, I understand.
Don't let your grief then stay your hand.
For this day, more than all the rest,
Your love for me must stand the test.
We've had so many happy years.
What is to come can hold no fears.
You'd not want me to suffer so;
The time has come -- please let me go.
Take me where my need they'll tend,
And please stay with me till the end.
Hold me firm and speak to me,
Until my eyes no longer see.
I know in time that you will see
The kindness that you did for me.
Although my tail its last has waved,
From pain and suffering I've been saved.
Please do not grieve -- it must be you
Who had this painful thing to do.
We've been so close, we two, these years;
Don't let your heart hold back its tears.
-Författare okänd-
Fanny med sin älskade dotter Agnes
Fanny förlamad
Då var vi där igen. Jag har vetat att hon inte mår bra. Jag har sett i hennes ögon att hon har haft ont. Hon har gått lite stelt och ryggen har varit lite extra böjd. Men det brukar komma och gå. Sen brukar det bli bättre igen. Jag har försökt ha henne i varmt. Masserat henne. Gett antiinflammatorisk värkmedicin. Denhär gången vände det inte mot det bättre.
Jag ringde veterinären redan igår. Hade bara egentligen tänkt få värkmedecinreceptet förnyat. Men när jag pratade med personalen ändrade jag mig - av någon konstig anledning. Jag kände att jag i alla fall vill gå och visa upp henne för veterinären. Så jag fick en tid till idag.
Jag vaknade i natt av att hon gnydde. Kollade upp henne och märkte att hon inte kunde svänga sig i sängen. Jag lyfte henne på golvet för att se hur hennes ben bar. Bakbenen bar inte alls. Dom var helt okontrollerbara. Hon drog sig fram på framtassarna, det lilla hon rörde sig. jag visste att nu är det allvarligt.
Veterinären sa att det enda hon kan göra i det här skedet är att ge värkmedicin, b-vitamin och kortison som injektion. Om det inte hjälper måste vi ta kontakt med djursjukhuset Aisti i Vanda för att få henne opererad. Senast jag var till Aisti, för tre år sedan när Fanny fick sitt diskbråck första gången, så sa dom att operation är det sista halmstrået. Så det ser inte bra ut för min älskade lilla Fanny.
Nu är hon ordinerad total vila. Hon får inte röra sig alls. Så nu ligger hon instängd i buren - främst för att få vara ifred för dom andra hundarna. Alla ville ju klämma sig in i Fannys lilla korg nu, när dom känner att hon är sjuk.
Fanny i sin lilla bubbla ser livet rusa förbi
Där han finns och inte finns...
Jag ville ut i kylan och fotografera vintern. Men det kändes tomt. Tunnt och livlöst. Själlöst. Plötsligt såg jag ett hjärta på himlen. En tydlig avbild av ett hjärta. Jag kände leendet på mina läppar, glädjen inom mig. Det var bara ett hjärta på himlen - men det var ett hjärta...
Jag tog bilen och åkte iväg på måfå. Som av en omedveten medvetenhet styrdes jag till graven. Fast jag var där igår, fast det var kallt så skulle jag dit. Det är där han finns och inte finns.
Jag tog bilen och åkte iväg på måfå. Som av en omedveten medvetenhet styrdes jag till graven. Fast jag var där igår, fast det var kallt så skulle jag dit. Det är där han finns och inte finns.
Egentligen ville jag inte. Egentligen ville jag vända men kunde inte. När jag väl stod där vid hans grav kom ron över mig. Där, i skenet av dom fladdrande ljusen, fylldes jag en kort sekund av harmoni. Hans grav är så vacker. Det är där jag omsluts av den oförklarliga känslan. För det är där han finns och inte finns...
På kvällen kom Stig och Ann-Christin med kebabrulle och cocacola. Jättestora protioner. Vi åt, pratade och det kändes hemtrevligt. Jag kände ingen oro. Ingen ångest. Ingen rädsla. Mörkret kändes plötsligt inte längre så stort och kylan inte så bitande. Jag mådde plötsligt väldigt bra.
Those we love don't go away,
They walk beside us every day,
Unseen, unheard, but always near,
Still loved, still missed and very dear.
Roller
Ibland vet jag inte riktigt vilken roll jag har. Det är en ständigt växlande roll-lista som susar förbi. Försöker känna efter och vara den jag känner att jag är, men det fungerar inte i alla situationer. För jag varierar - byter känslor hela tiden. Känner en känslomässig ostabilitet. Börjar gråta mitt i skrattet. Eller skratta mitt i gråten. Tänker på Peter och känner den svidande saknaden. På jobbet ska jag spela ännu flera roller. Tvingas ta på jobb-masken som ibland känns oändligt trång. Kvävande och förtärande. Energiätande. Kreativitetsdödande.
Förstår inte riktigt denhär uppförsbacken. Det känns väldigt trögt just nu. Ändå fungerar jag. Får saker gjorda - slutförda. Men energinivån är låg. Kanske ska det vara såhär i vintermörkret? Kanske har jag bara glömt hur det brukar vara? För jag har parkerat mig här i min lilla bubbla av Peter-saknad och längtan. Ibland vet jag inte hur den verkliga världen på riktigt känns.
Jag tände ljusen på Peters grav. Stod i råkylan och grät. Kände hur tårarna började frysa fast i ögonfransarna. Händerna var iskalla. Fötterna kändes som istappar. Men jag kunde inte gå därifrån. Ville stå där och huttra och i tanken prata med Peter. För jag saknar honom. Känner mig så ensam, kal och tom utan honom. Så förtvivlad och förvirrad. Så liten...
The day the angels took you home...
You never said "I'm leaving"
You never said goodbye
You were gone before I knew it,
And only God knew why
A million times I needed you,
A million times I cried
If Love alone could have saved you,
You never would have died
In Life I loved you dearly
In death I love you still
In my heart you hold a place,
That no one could ever fill
It broke my heart to lose you,
But you didn't go alone
For part of me went with you,
The day the angels took you home.
Äntligen hemma
En märklig känsla att stiga in genom dörren. Som om jag kom till ett främmande hem. Kände inte riktigt igen mig. Förstår inte riktigt vad som hänt. Tyckte det såg tomt och kusligt ut. Ändå möttes jag av fyra överlyckliga fyrbenta tjejer. Ellen parkerade sig i min famn och ville inte alls gå ner. Ändå kände jag mig inte riktigt hemma. Men jag är så trött! Lika energilös som bilen - som självklart inte startade efter 10 dagars stillastående i kylan. Som tur var fick jag hjälp och kom mig hem utan köldskador.
Har haft en sån fruktansvärd Peter-saknad. Varje gång som saknaden river i mig så läser jag Peters gamla sms. Likadant gjorde jag på tåget idag. För exakt ett år sedan, 28.11.2009 skrev han: "Har aldrig tidigare i mitt liv känt en sån saknad - som saknaden efter Lisen."
Aldrig tidigare har jag känt en sån saknad som saknaden efter Peter. Ibland känns det som om känslan förgör mig. Smular sönder mig till små bitar. Nu är den ännu påtagligare. För denhär sakanden är så definitiv, så ändlös. Den har inget slut...
Smärtgräns
7 dagar bakom mig. Ännu 3 dagar kvar. Smärtgränsen börjar komma emot. Ångesten har börjat dyka upp och tröttheten trycker på innifrån. Inte bara en fysisk trötthet utan en inre trötthet. Min mun orkar inte le lika ofta mera, det börjar kännas ansträngt och motvilligt. Känns mera som en grimas. Irritationen har börjat visa sig. Orkar inte vara så förstående när fulla människor försöker vara lustiga. Energifältet håller på att ändra färg mot kall. Jag orkar inte spela glad när jag inte är det. Jag har fullt upp med att dölja min ilska. Olustkänslan känns påtaglig och jag börjar räkna timmar.
Jag saknar Ilse. All den energi hon gav. Otroligt vilken inverkan människor har på varandra. Hur viktigt det är att få jobba med människor man fungerar ihop med. Ger och får energi av.
Jag saknar Peter nu. HANS sms, HANS telefonsamtal. HANS saknad. Ibland har jag pinat mig med att läsa hans gamla sms, gråtit av längtan. Förbannat mitt öde. Varför skulle det gå såhär? Varför måste han gå och ta all sin kärlek med sig? Lämna mig här i saknaden. Men Peter har det bra. Jag vet att han har det bra. Hans själ har det bra. Det är jag som ska fortsätta den långa vägen ensam...
Jag saknar Ilse. All den energi hon gav. Otroligt vilken inverkan människor har på varandra. Hur viktigt det är att få jobba med människor man fungerar ihop med. Ger och får energi av.
Jag saknar Peter nu. HANS sms, HANS telefonsamtal. HANS saknad. Ibland har jag pinat mig med att läsa hans gamla sms, gråtit av längtan. Förbannat mitt öde. Varför skulle det gå såhär? Varför måste han gå och ta all sin kärlek med sig? Lämna mig här i saknaden. Men Peter har det bra. Jag vet att han har det bra. Hans själ har det bra. Det är jag som ska fortsätta den långa vägen ensam...
Tårlöst
Det är som om man är i en helt annan värld när man är här. Ingenting är vanligt. Normalt. Det ständiga ljudet runtomkring mig. Atmosfären som är helt sin egen. Den ständiga rörelsen. Det känns som om man aldrig har tid att stanna upp.
Jag har fått mycket positiv energi av Ilse. Vi har haft många långa härliga pratstunder - om allt möjligt. Inte bara ältande. Egentligen nästan inget ältande alls. På söndag morgon, klockan 03.00 när vi slutat jobba, slog det mig plötsligt. Lördagen hade varit den allra första helt gråtfria dagen - dag 166. Lördagen den 20.11.2010. Jag kände mig plötsligt så väldigt lätt. Full av hopp. Kommer jag verkligen att kunna gå vidare i livet och klara av att bära saknaden. Klockan 03.00 på en söndagsmorgon kändes det så.
Ilse åkte hem. I natt satt jag och pratade med Katja i infon. Bytte erfarenheter och tankar. Klockan blev långt in på småtimmarna och bytte till större timmar innan jag var i säng. Känns bra att få föra djupa diskussioner. Har saknat det. Här känns det som ännu viktigare - för att orka vara i denhär atmosfären.
Saknar Peter.
Jag har fått mycket positiv energi av Ilse. Vi har haft många långa härliga pratstunder - om allt möjligt. Inte bara ältande. Egentligen nästan inget ältande alls. På söndag morgon, klockan 03.00 när vi slutat jobba, slog det mig plötsligt. Lördagen hade varit den allra första helt gråtfria dagen - dag 166. Lördagen den 20.11.2010. Jag kände mig plötsligt så väldigt lätt. Full av hopp. Kommer jag verkligen att kunna gå vidare i livet och klara av att bära saknaden. Klockan 03.00 på en söndagsmorgon kändes det så.
Ilse åkte hem. I natt satt jag och pratade med Katja i infon. Bytte erfarenheter och tankar. Klockan blev långt in på småtimmarna och bytte till större timmar innan jag var i säng. Känns bra att få föra djupa diskussioner. Har saknat det. Här känns det som ännu viktigare - för att orka vara i denhär atmosfären.
Saknar Peter.
Jag vill...
Idag önskar jag att jag var stark. Att jag orkar ta dagen som den kommer. Orkar se alla människor. Orkar stå mitt i vimlet och le, fast hjärtat blöder. Orkar stå med rak rygg fast bördan tynger. Orkar vara social fast jag längtar till tystnaden.
Första dagen på mitt ordinarie jobb efter Peters död. Är jätte glad att se min efterlängtade jobbkompis och vän, Ilse. Vi har mycket att prata om. Vi har inte setts på över ett halvt år, bara pratat i telefon. I morgon kommer det att finnas tid för pratet. Mera tid.
Det känns inte bra att vara här, men jag vill försöka. Vill få tag på vardagen. Vara vanlig. Jobba och förtjäna min lön. Men det gör ont. Det är så många minnen som anknyter hit. Jag minns varje gång jag skulle åka på jobb. Peters ögon som blev så sorgsna. Hans oro redan ett par dagar innan. Hans sms fyllda av längtan när jag var här. Alla kärleksord. Ord som höll mig levande, satte plåster på min längtan - fick mig att orka. Vem ska nu hjälpa mig genom dagarna med tröstande och kärleksfulla sms? Nu, när det är tyngre än någonsin att vara här.
Idag känns saknden väldigt, väldigt stor!
Första dagen på mitt ordinarie jobb efter Peters död. Är jätte glad att se min efterlängtade jobbkompis och vän, Ilse. Vi har mycket att prata om. Vi har inte setts på över ett halvt år, bara pratat i telefon. I morgon kommer det att finnas tid för pratet. Mera tid.
Det känns inte bra att vara här, men jag vill försöka. Vill få tag på vardagen. Vara vanlig. Jobba och förtjäna min lön. Men det gör ont. Det är så många minnen som anknyter hit. Jag minns varje gång jag skulle åka på jobb. Peters ögon som blev så sorgsna. Hans oro redan ett par dagar innan. Hans sms fyllda av längtan när jag var här. Alla kärleksord. Ord som höll mig levande, satte plåster på min längtan - fick mig att orka. Vem ska nu hjälpa mig genom dagarna med tröstande och kärleksfulla sms? Nu, när det är tyngre än någonsin att vara här.
Idag känns saknden väldigt, väldigt stor!
Att vara stark
Att vara stark är inte
att aldrig falla,
att alltid veta,
att alltid kunna.
Att vara stark är inte
att alltid kunna hoppa högst eller vilja mest.
Att vara stark är inte
att lyfta tyngst,
att komma längst eller att alltid lyckas.
Att vara stark är att se livet som det är,
att acceptera dess kraft,
att ta del av den,
att falla till botten, slå sig hårt och komma upp igen.
Att vara stark
Är att våga hoppas
när ens tro är som svagast.
Att vara stark
Är att se ljus i mörkret och
att alltid kämpa för att nå dit.
Författare okänd
Böcker
Böcker ger tröst. Böcker ger insikt. Böcker ger ro.
Jag har läst mycket sen Peter dog. Lånat hem stora högar med böcker om sorg och om sorgearbetet. Sökt svar på frågor om döden. Läst om människor som under hypnos berättat vad som sker i dödsögonblicket och därefter. Jag har läst om andevärlden och om själen. Om själsfränder.
Dom böcker som gett mig mest är följande, utan inbördes rangordning:
- Själsfränder av Rita Rogers.
- Själarnas resa av Michael Newton
- Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva av Ann Heberlein
- Utan mörker inget ljus av UllaBritt Berglund
- Tröstebok av Margaretha Zandrén-Wigren, Peter Björk m.fl
- Vägar i sorg av Lars björklund och Göran Gyllenswärd
Sälsfränder och Vägar i sorg är länkade till tidigare inlägg som beskriver böckerna. Själarnas resa berättar om människor som under hypnos detaljerat berättar om dödsögonblicket, om livet efter döden och om andevärlden. Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är Ann Heberleins självbiografiska skildring om hur det är att leva med sjukdomen som tidigare kallades manodepressivitet. Även om boken handlar om en sjukdom, så finns det många likheter mellan depressivitet och sorgearbete. Utan mörker inget ljus är en mycket vackert skriven bok som leder läsaren genom det akuta sorgearbetet, genom sorgens olika faser, hur man hanterar mötet med döden som ett barn liksom den kollektiva sorgen då en hel grupp drabbas. I Tröstebok berättar människor om förlusten av en när och kär genom självmord.
Idag fick jag besök och en ny bok att läsa. Min klasskompis från högstadiet, Carola, hälsade på med sin dotter. Med sig hade hon boken Himlen på jorden av James Van Praagh. En bok om hur man skapar andlig kontakt. Boken blir en bra vän att ta med när jag åker på jobb på båten i morgon. Tack Carola.
Visdom
"Låt människor som inte upplevt
lycklig kärlek
påstå
att det ingenstans finns någon lycklig kärlek.
- I den tron får de lättare att leva och dö."
Wislawa Szymborska
Ensam
Peters födelsedag. Alla helgons dag. Farsdag. Och sen kommer julen. Hela tiden saker som påminner. Som framkallar den där bedrövliga känslan att man är ENSAM. Ensam, ensam, ensam... Understuket. Med tusen streck. Svarta, fula, tjocka streck. Så att man inte missar det. Inte glömmer...
Jag vill inte vara ensam. Åtminstone inte känna mig ensam. Jag vill ha den där känslan av tvåsamhet - förtrolighet - bara du och jag-känslan. Vi. Oss. Tillsammans. Här. Nu. I morgon. Sen. ALLTID.
Men den är borta. Förgången. Upplöst och försvunnen. Kvar finns bara ett stort, fult ord. Vill inte ens säga det. Vill spotta ut det. Riktigt harkla fram det ur halsen och spotta ut det så långt det går. Fula, illasmakande ord. Ger en besk och bitter smak i munnen.
