Den Långa Vägen

Jag skyller allt på Bronchitis. På febern. På hostan och den snoriga näsan. Det är därför jag inte orkar stå emot tankarna. De trista, ledsna, tråkiga, sorgliga saknadstankarna som har bestämt sig för att ockupera min hjärna just nu. Och jag gråter så det skvätter. Näsdukarna fylls turvis av snor och av tårar och soppåsen håller på att sprängas. Och jag försöker tänka glada tankar och då tänker jag på Peter och då gråter jag ännu mera.

För jag saknar honom. Så mycket att det inte har plats i ord. Så mycket att alla snordukar inte har plats i soppåsen. Så mycket att alla tårar inte har plats i tårkanalerna utan rinner tvåfiligt ut genom mina uppsvullna ögon. Så mycket att jag inte ens orkar tänka hur mycket. För det finns inget mått för min saknad.

Idag saknar jag honom. Jag saknade honom igår. Förmodligen saknar jag honom i morgon också. Och jag vill kräkas. Skrika och säga fula ord. Förbanna ödet. Förbanna allt som måste hända. Förbanna att det hände. Att jag ska stå här ensam och längta mig sjuk efter någon som aldrig kommer. Som jag vet att aldrig kommer - och ändå längtar jag.

Och soppåsen brister med alla snordukar. Mina tårkanaler svämmar över och jag drunknar i all min längtan. Livet bara fortsätter, utan att fråga om jag vill eller inte...

Vaknade klockan 6 av att lungorna var fyllda med slem. Fick stiga upp för att få det uthostat och det gjorde ont. Riktigt jädrans ont. Drack lite, tog en värktablett och somnade om. Det bara visslade när jag andades. Vaknade följande gång av att Ellen stod och stirrade på mig. Hon försökte krama mig och puttade med nosen under hakan. Svansen viftade infernaliskt. Hon tyckte definitivt att det var dags för matte att stiga upp nu. Klockan var redan 11. Ida sov fortfarande. Jag försökte ta mig ur sängen men kroppen hade inte lust. Den segade och det kändes som om den legat under ett tåg hela natten. Stackars lungorna började yla igen och jag insåg att det var dags att åka efter en penicillinkur. Tredje dagen och fortfarande ingen bättring.

Så jag ringde HVC. Släpade mig dit. Konstaterades en ordentligt förhöjd sänka. Så jag åkte hem med intyg att jag hade bronchitis, vilket jag redan visste. En början till lunginflammation, som jag misstänkte. Några tabletter penicillin och ett recept på dom samma pluss hostmedicin. Väl hemma stöp jag i säng och sov flera timmar till. Ja, det är nog snäppet värre idag igen.

Stackars Ida. Har kommit hit från södra Finland för att vara några dagar med mamma - och jag bara sover. Till råge på allt hade hon lagat lasagnette och bordet var dukat när jag vaknade. Den goa ungen! Min lilla pärla! Skönt för mig att hon är här. Inte lika roligt för henne. Men jag ska försöka gottgöra det när jag är på benen igen. Sen ska vi göra något roligt tillsammans.

Det känns som om lungorna är två nummer för stora och blivit dragna genom ett rivjärn. Det svider och bränner. Hostattackerna avlöser varandera och febern är på stigande - igen. Men det är mycket bättre än igår. Då värkte hela kroppen. Varje led kändes som osmorda gångjärn. Febern steg och steg. Jag låg i sängen hela dagen. Sov ca 20 timmar det dygnet. Orkade knappt ta mig upp för trapporna till mässen. Var så slut att jag knappt orkade ligga. Var inte ens tal om att orka packa väskan för hemfärden. På morgonen kändes det lite bättre. Fick ihoprafsat mina saker och nu är jag äntligen hemma. Med min kära, kära dotter Ida. Välsignade unge ♥♥♥

Det nya årets första dag och jag mår bra. Då kan man väl säga att året har börjat bra? Ja, jag vet att det är 364 dagar kvar och mycket hinner hända, men det skulle också ha kunnat börja med katastrof och då hade det varit mycket värre. Så jag tänker tänka positivt. Vara glad över varje dag jag känner glädje.

Den har börjat komma nu. Glädjekänslan. Dendär riktiga känslan att man skrattar inifrån och inte bara i ansiktet. Man tillåter sig att känna glädjen fast Peter inte är här. Har börjat inse att man inte sviker honom fast man tillåter sig känna glädjen. Att kärleken inte blir svagare för att man skrattar ibland. Att saknad och glädje kan få plats i samma hjärta.

Det är inte glädje varje dag. Ibland kommer det svarta och tar över. Ibland river saknade hjärtat i bitar. Ibland kommer vämodstårarna. Men det har blandats upp. Det har börjat neurtaliseras. Det svarta är inte längre lika svart. Det glada är mycket gladare.

Jag hade en trevlig kväll igår - trots att jag jobbade. Det är det alltid när jag jobbar med Ilse. Jag får så mycket positiv energi. Blir glad av att ha henne runt mig. Är så glad för att hon finns.

Äntligen är det här förskräckliga året slut. Fast det ändrar ju ingenting egentligen. Inget får man att återgå. Ingen Peter kommer tillbaka. Nya året börjar utan Peter, liksom det här året slutar. Ett år som går till min historia som det värsta året i mitt liv. Men jag överlevde.

Årets sista dag har jag fördrivit med Ilse. Vi var ute i Stockholm en sväng. Åkte tunnelbana och glömde stiga av vid vår hållplats. Skrattade åt våra interna skämt. Hade så roligt åt våra egna historier att vrålskrattet klingade och tårarna rann. Det kändes skönt. Samtidigt som den gnavande känsla av saknad ibland gjorde sig påminnd. Jag vill bara vara glad. Jag ville bara känna mig tillfreds. Men sakanden kryper in på skinnet ibland och känns, och det går inte att skaka den av sig. Som om den var tatuerad på min hud. Inbränd som en stämpel. Men jag håller på att lära mig att leva med känslan.

Jag vill inte tänka på förra nyårsafton. Vill inte tänka på våra planer. Vill inte tänka på alla framtidsutsikterna som var så positiva. Vill inte tänka på det...

Idag ska jag tänka på nästa år. Inte ge några nyårslöften men tro att nästa år blir bättre. Ja, nästa år ska bli SÅ mycket bättre. För värre kan det väl inte bli...

Stockholm 31.12.2010

 

Ilse och jag bedrev dagen med att åka tunnelbana. 31.12.2010.

Ensamhet är inte att vara ensam. Ensamhet är att inte ha någon att längta efter.

Det blev inte som jag hade tänkt. Inte alls. Det blev mycket bättre. Och det blev både julmat, klappar, gemenskap och julsånger i radion. Dubbelt upp. Och jag slapp julstressen och allt vad det innebär. Att inte låtsas om julen och sen låta det bli som det blir tycks vara ett vinnande koncept.

På torsdagen firade vi jul hos Stig och Ann-Christin. Massor med god mat och trevlig samvaro. Det blev tjuvstart med julpaket och jag fick både handvärmare, nackvärmare och en julängel. På julafton var jag med Stig och Ann-Christin till Vörå till Ann-Christins syster och firade med deras familj och farmor samt morföräldrar. Tre generationer och hund runt matbordet fick julen att kännas som en riktig jul med allt det innebär. När vi dessutom fick besök av hela två tomtar, som dessutom hade godis och sockor i mitt paket, så kunde julen inte ha känts mera julig.

På väg hem skölde en våg av vämod och saknad över mig. Det kändes så ledsamt att inte Peter fanns med och delade allt dethär. Det blev lite vämodstårar för jag kände en så stark saknad. Men samtidigt var jag fylld av ro. Jag hade haft en så fin jul, trots allt.

Första julen utan Peter är snart förbi. Ännu en av dom många "Första-gången-utan-Peter" är avklarad. Livet har börjat kännas lite lättare att leva.

Idag har jag bloggat om Den Långa Vägen i exakt ett halvt år. Det är många som följt min väg. Uppmuntrat, hälsat och skrivit kommentarer i bloggen. En del har sänt mail och andra har kommenterat på FB. Jag är så tacksam över ert stöd. Era ord har varit guldvärda. Bloggen har varit till stor hjälp i mitt eget sorgearbete och av kommentarer och mail att döma även skänkt någonslags tröst för andra i motsvarande situation.

Trots att jag hela tiden intalar mig att det inte är någon jul i år så påminner den om sig hos oss också. Ibland på riktigt positivt sätt. Jag har hållit mig aktiv genom att paketra in dom sista klapparna till gudbarn och andra barn. Dom har ju i alla fall jul även i år och klappar ska det vara.

Det börjar närma sig hemfärd. Trots allt har tiden gått snabbt. Nästan otroligt snabbt, faktiskt. Om jag inte haft så ont i nacken och ryggen hade det varit ett helt ok arbetspass, trots gråtattackerna.

Jag hade önskat att jag hade fått jobba julen, men så blev det inte. Så nu blir planerna för julen ett besök på gravgården och sen en vanlig fredagskväll, det vill säga en vanlig vardagskväll. Tänker inte ens tänka att det är jul. Kommer förmodligen att surfa på nätet, skriva på mitt slutarbete och gosa med hundarna. Tända dom sedvanliga ljusen - inte för julen utan för Peter. Böka ner mig i sängen och titta på tv. Anstränga mig att inte tänka Peter-tankar och framkalla saknad.

Ingen julmat. Ingen julskinka. Inga paket. Ingen julgran. Ingen julljusstake. Inga julsånger. Inget pynt. Ingen samvaro.

Just nu känns det inte alls - varken bra eller illa. Jag har inställt mig på det en längre tid. Tycker inte synd om mig själv - faktistk. Hoppas ingen annan heller gör det. För jag har gjort valet själv. Jag var bjuden att fira julen med Stig och Ann-Christin hos A-C:s syster, men jag avböjer den här gången. Känner att jag ändå inte har någon julstämning. Skulle förmodligen bara känna saknaden ännu starkare bland allt juligt. Att ignorera julen kanske är den bästa lösningen.

Skyddsmuren har ramlat ihop och alla minnen tär på. Det är svårt att prata om Peter utan att gråta. Hela jag har varit fylld av gråt. På jobbet har jag dragit på mig jobbmasken - det sociala jaget. Lett och pratat och skämtat. Men bara på ytan. Innanför ytan har sorgen gömt sig. Saknaden bränt sig fast. Olusten har ockuperat mig när olustiga tankar kommit till ytan. Saker jag inte vill tänka - alla bra saker vi skulle göra, framtidsplaner, känslan av tryggheten jag kände... Vill inte kännas vid dom tankarna. Inte nu. Vill inte känna ångesten av insikten att aldrig mera.... Så jag skakar av mig den obehagliga känslan, försöker koncentrera tankarna på något annat. Ibland med mera, ibland med mindre framgång.

Just nu saknar jag Peter så det gör illa i själen...

Sover lite dåligt om nätterna. Drömmer konstiga saker och mycket olika från och till. Peter har varit mycket med i drömmarna den senaste tiden. Det känns inte längre som ett återseende utan som om han hör till. Som om allt var som vanligt. Som om han hörde till min vardag. Det känns konstigt. För jag saknar honom i vaket tillstånd men ändå känner jag ingen speciell glädjeyra i drömmen. Minnet av vissa drömmar har kommit först efter någon dag. Dykt upp som bilder - och jag har plötsligt kommit ihåg att Peter varit med. I vaket tillstånd har det känts som en besvikelse att inte ha kännt glädjeyran. För jag tycker om att drömma om honom. Att se honom som levande. Att göra saker med honom. Men allt har bara varit "vanligt".

I natt drömde jag att vi hade bilarna parkerade på en gård bland flera andra bilar. Någon hade parkerat sin bil så att vi inte kom ut med Peters bil. Min bil var dessutom väldigt nära. Vi körde och flyttade och försökte kommat ut, men jag hann vakna innan vi sluppit bort.

Vet inte vilken betydelse drömmarna har. Söker ingen viss mening med dom, försöker inte heller tyda dom. Säkert processerar jag något under sömnen, men jag vet så lite om sånt. Däremot tycker jag om att drömma. En natt utan drömmar känns fattig och då känner jag inte att jag sovit.

Fanny har blivit av med sina stygn i ryggen. Hon har haft lite mera ont idag och varit nedstämd, men jag hoppas att det ska vända tillbaka. Hon var så snabb igår när hon kom ur buren och hann ta början till ett hopp innan jag hann hejda henne. Det lilla hoppet märks i ryggen idag.

För övrigt har vi tränat varje dag. Benen har blivit tänjda och böjda och masserade. Känselreflexerna stimulerar vi hela tiden. Något som Fanny inte gillar. Hon blir irriterad när jag kniper henne i tårna, speciellt i vänster ben. Verkar som om känsleln där är mera nedsatt fortfarande. Hon drar inte bort foten, så som hon gör med den högra, men det tycks ändå kännas obehagligt när jag kniper för hon visar det med hela kroppen i stället. Vi gör gångövningar i dom långa korridorerna. Perfekt för Fanny, eftersom det är heltäckande mattor så hon får bra fäste. Nu ska vi i alla fall ta det lite lugnare tills hon har mindre ont.

Mörkret håller på att göra mig galen. Några futtiga timmar mitt på dagen man kan hoppas på sol. Redan efer 15 börjar det skymma. Inte undra på att vi här i norden angrips av depressioner med allt detta mörker.

Jag har anlänt på jobb. Här är allt som förut - som alltid. Men i morgon har jag trevligheter som väntar när jag får min barndomsvän på besök. Ser fram emot att få sitta och uppdatera. Länge sen vi fått sitta och verkligen prata. Jättelänge sen.

Det finns väl inte så mycket annat att konstatera än - söndag men vardag.

Livet rullar på. Sådär lätt och okonstlat. Fanny har varit ute första gången efter operationen. Lycklig som ett litet barn när hon fick kissa ute. Det börjar vara svårt att hålla henne från att hoppa upp på soffan. Det gäller att vara allärt hela tiden för hon är snabb nu, den lilla.

Ibland finns glädjen närvarande. Inte den bubblande och sjunde-himlen-glädjen utan den lugna varianten som skänker förnöjsamhet och ro i själen.

Fanny försöker hålla igång. Vi gymnastiserar flera gånger om dagen. Lyfter, böjer och tänjer på benen. Har gångövninger och massage. Hon viftar glatt på svansen när hon staplar iväg. Idag stod hon och tittade med bestämd blick på fåtöljen och jag såg vad hon hade i tankarna. Jag hann hejda henne innan hon försökte hoppa. DET är totalt förbjudet ännu. Det räcker med att hon, under uppsikt, får vara ute ur buren och tillsammans med dom andra hundarna. För faktum kvarstår. Hon är inte frisk ännu och får börja "leva normalt" först sex (6) veckor efter operationen. 

Maten smakar inget vidare - hon har ju lärt sig att utnyttja situationen och bara äta rått maletkött när hon vet att det finns tillbuds om man vägrar att äta Caesar-hundmat, torrfoder eller nån annan tråkig hundmat. Jag som trodde att alla hundar gillar Caesar. Dom andra står bara och dräglar när jag försöker peta in lite i Fanny. Hon i sin tur vägrar att öppna munnen och stirrar bara längtansfullt mot kylen där hon vet att köttfärsen finns gömd.

Här går det undan så man hinner ju inte med. Bokstavligen!