Den Långa Vägen

Jag har ont i halsen. Inte mycket, men det gör ont när jag sväljer. Irritationshostan har fortsatt nu i nästan 6 veckor och sätter igång så fort jag lite rör på mig. Känner mig inte förkyld egentligen, bara irriterad av hackhostan. Att gå runt och låta som om man hade lungsot. Eller som om man var storrökare. Jag som inte ens röker. Passade på att köpa hostmedicin när jag hämtade ut Fannys dundervärktabletter.

Hemma igen efter 10 dagar på jobb. Ingen trevlig syn mötte mig när jag kom in genom dörren. Ja, tre trevligheter mötte mig med svansarna i vädret, men en kom haltande och med bakbenen stela och med tydlig smärta i ögonen.

Så var det dags igen. Fannys rygg håller helt enkelt inte och jag vet inte hur vi ska få bukt med problemet. Tack och lov är det inte lika illa som senast. Hon har både känsel och rörlighet i bakdelen, men hon har ont igen. Ligger helst gömd i sin bur, inbäddad bland alla filtarna. Hon stiger inte ens upp när godheter delas ut. Först när det är dags att gå till sängs kommer hon tassande. Att sova i sängen vill hon ju ändå inte missa.

Vet inte vad jag ska ta mig till med henne. För hon förstår ju inte sina begränsningar. Att hon inte kan hoppa och skutta som dom övriga. Och därtill den bitande kylan som gör ont i hennes lilla kropp. Det känns bara så sorgligt. Just när det började se så bra ut.

Vi ska ut till veterinären idag. Få någon ny långtidsvärkande värkmedicin som nyligen kommit ut på marknaden. Känner att det enda jag kan göra för Fanny är att se till att hon är så smärtfri som möjligt. Att hon skall kunna leva så bra som möjligt den tid hon har kvar här. Jag hoppas att den tiden blir lång, men är smärtsamt medveten om att hennes rygg verkligen är som en tidsinställd bomb som tickar och tickar. Det känns som om det kan smälla precis när som helst.

Jag väntar på sommaren. Att få släppa ut hundarna på ängen att dom kan springa av hjärtats lust. Nu vill dom helst inte ens gå ut. Står bara och huttrar och fryser och lyfter tassarna turvis när kölden biter sig fast. Vi vill ha bort all snö och alla minusgrader. Vi vill ha sommar. Vi vill ha sol och värme. Vi vill ha skogspromenader. Vi vill ha gröna ängar och doftande blommor. Fågelkvitter och fjärilar. Havsglitter. Gröna träd. Värmeböljor och varma sommarnätter. Adjö vinter. Välkommen sommar.

Dina ögon skall jag låna som stjärnor till min himmel
Dina händer skall få omsluta mitt hjärta
Din ryggrad skall hålla mig stadig när jag håller på att falla
Dina armar skall få värma och beskydda mig


Allt i min tanke - allt i mitt hjärta.


Peter - jag saknar det största av hjärtan. Du fattas mig.

Saknaden har legat som ett moln över mig, som en längtan tatuerad i själen. Åtta månader. Tidsbegreppet känns obefintligt - nu, då, länge sen och nyss. Allting som en enda stor klump av dagar, nätter, ljus och mörker, värme, kyla - och overklighet.

En ångest under huden som sprider sig till hjärnan. Hjärnan som försöker vara rationell. Hjärtat som fortfarande blöder vid blotta tanken på dig. Livet känns förvirrande. Nästan olidligt onödigt ibland. Varför ska jag fortsätta här när du inte finns vid min sida? Och hjärnan hittar tusen orsaker medan själen längtar bort. Min halva, sargade själ. 

Peter, jag saknar dig... ♥♥♥

Jag firar Runeberg. Med en ny Runebergstårta och en flaska Pommac. Ensam, men rätt nöjd ändå. Runeberg var min idol när jag var liten. Den första boken jag läste var varken Pippi Långstrump eller Nalle Puh eller någon annan barnbok som var i populär och barnvänlig. Nej, den första boken jag traglade mig genom som 5-åring var J. L. Runebergs Fänrik Ståls Sägner. Ett gammalt exemplar som farmor hade. Pärmen var lös. Sidorna var slitna och söndriga och fyllda av fingermärken och hundöron. Men jag älskade den och jag läste den om och om igen. Visst läste jag Hos Lisa och Lasse också men "Mor ror" och "Far är rar" tråkade snabbt ut mig. Fänriks Ståls Sägner var så mycket intressantare och så spännande. Jag älskar den fortfarande.

Tillintetgjort fann fienden sitt anfall innan kort,

Den ryska truppen vände om och drog sig långsamt bort;

När allt var lugnt, satt Sandels av och kom till stranden ned

Och frågte var den mannen fanns, som stod på bron och stred.

 

Man viste på Sven Dufva då. Han hade kämpat ut,

Han hade kämpat som en man, och striden, den var slut;

Han tycktes hava lagt sig nu att vila på sin lek,

Väl icke mera trygg än förr, men mycket mera blek.

 

Och Sandels böjde då sig ned och såg den fallne an,

Det var ej någon obekant, det var en välkänd man;

Men under hjärtat, där han låg, var gräset färgat rött,

Hans bröst var träffat av ett skott, han hade ren förblött.

 

Den kulan visste hur den tog, det måste erkänt bli,

Så talte generalen blott, den visste mer än vi;

Det lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm,

Och höll sig till vad bättre var, hans ädla, tappra barm.

 

Och dessa ord de spriddes sen i hären vitt och brett,

Och alla tyckte överallt, att Sandels talat rätt.

Ty visst var tanken, mente man, hos Dufva knapp till mått;

Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott.

 

Jag läser Fänrik Ståls Sägner fortfarande.  Sven Dufva är min favoritdikt i boken ännu idag. Nu är det jag som sitter med näsduken i högsta hugg och torkar tårarna. Idag förstår jag hur man kan bli rörd av ord. Då, som 5-åring förstod jag inte varför farmor grät.

Jag var och tände ljusen på Peters grav och stod där och tänkte på Sven Dufva. Peter, som också hette Sven. Och han var min Sven Dufva. Till motsats från Runebergs version, så hade Peter blivit försedd med mera vett än mången annan. Men han var ändå sin egen. Gjorde saker på sitt sätt som ibland kändes aviga och lite tvärtom för att passa in i allas tycke och smak. Men i slutändan blev det ändå alltid rätt. För Peter hade, liksom Sven Dufva, ett gott hjärta.

Jag har haft en bra dag. Varit full av energi och fått mycket gjort. Gick till skolan för handledning av mitt examensarbete redan från morgonen. Fortsatte med den andra handledningen direkt efter och fick mycket inspiration och idéer. Jobbade hela dagen och kvällen med layouten på böckerna och det börjar verkligen se ut som en riktig produkt. Bildspelet kommer också att fungera som jag tänkt så nu känns det bra. Jag kan pusta ut. Jag får min examen i vår om inget riktigt extremt händer - att jag hamnar ut för någon olycka, dör eller så... Men det har jag inte tänkt göra.

Jag vaknade till av att jag kände en varm andedräkt mot min nacke. Jag kände tydligt att någon låg mot min rygg och kunde höra andetagen. Kände värmen. I den korta stunden i gränslandet mellan dröm och verklighet återupplevde jag Peters närhet. Känslan var obeskrivlig. Innan jag hann vakna till ordentligt kändes det som om Peter verkligen låg där, tätt bakom mig. Så som han brukar. Men det var inte Peter. Det var Fanny. Den lilla hunden med dom stora rättigheterna. Hon, som får sova i sängen på nätterna.

Det är idag exakt två år sedan jag satt i Stadshotellets lobbybar och väntade på en Peter jag inte hade träffat på 28 år. Jag var glad och förväntansfull och samtidigt fylld av en inre ro. Mest undrade jag över om jag ännu skulle känna igen honom - efter alla dessa år.

När dörren öppnades steg det in en liten man med gråsprängt hår. Lite framåtböjd, men med bestämdhet i stegen, kom han emot mig. Med snö i håret och jackan lite uppknäppt. Den vita skjortan med alla instuckna pennorna och den kvarglömda namnskylten från jobbet fortfarande hängande på sned. Glasögonen som var våta och snabbt immade igen. Lite flera rynkor än senast vi sågs men det pojkaktiga leendet jag möttes av kände jag igen. Det hade följt mig i 28 år.

Vi hade tänkt gå ut och äta men vi kom oss aldrig för. I sex timmar satt vi med huvudena ihop och pratade, srattade, berättade och frågade. Förtroligheten var omedelbar och stark. Vi pratade om det förgågna, om nuet och om framtidsplaner. Vi pratade om murar, rädslor och förtroende. Om äkthet.

När vi skildes pratade vi inte om att träffas på nytt - det behövdes inte för det var så självklart. Allt kändes så självklart. Bara hans blotta närvaro fyllde min själ med harmoni.

Idag är det vår årsdag. En dag, som borde ha varit fylld av glädje. I stället känns tomheten större och svartare än vanligt. Saknaden tyngre. Längtan utan gränser. Min själ känns avskuren och halv.

Och jag kan fortfarande inte förstå varför ödet ville bryta den kvist som var mitt i dess knoppning...

Frihet är att fylla sin själ med andlighet - att varken låta pengar, makt eller människor styra eller kväva ens strävan till balans och harmoni med sig själv.

Du lärde mig så mycket, min kära. Sov i ro, älskade Peter ♥ I mitt hjärta kommer du alltid att leva.

Tack, kära vänner, för ert stöd. Ni har skyddat mig som människosköldar och giftpilarna som skulle såra har i stället studsat tillbaka mot avsändarna. Jag är glad för att ni finns. Det är allt jag har att säga om dom senaste dagarnas kommentarer.

Att sörja är väldigt individuellt. Sorgen tar sig uttyck på så många olika sätt. Alla har vi vårt eget sätt att behandla sorgen och bemöta sorgen. Olika sätt att lindra smärtan och klara av dom dåliga dagarna. Mitt sätt är att tända ljus för Peter. Både hemma och på graven.

Efter mitt inlägg "I den långa vinterns spår" fick jag ett mer eller mindre upprört svar av en läsare jag inte känner. Hon ansåg mig vara respektlös gentemot Peters släktingar. Jag förstår inte riktigt varför. Dom ljus jag tänder på Peters grav står för mig. Dom tänder jag för Peter, och enbart för Peter. För mig känns det sorgligt att ljusen hinner slockna innan jag kommer hem efter 10 dagar på jobb. Jag förstår inte vad det har med Peters släkt att göra och deras ljus. Det handlar väl ändå inte om någon tävling?

För mig är det viktigt att själv tända ljusen - med riktig eld. Det handlar inte bara om att något skall lysa på hans grav. Det handlar om att den levande elden skall brinna. För mig är det också en symbol för det liv Peter hade i sig. För han var så full av liv. Därför skulle jag personligen aldrig kunna ens tänka mig att sätta ett elektriskt ljus på hans grav. För mig skulle det kännas som att överräcka en bukett plastblommor när man går på besök. Men kanske är jag gammalmodig - må så vara. Men såhär känner jag. Känner någon annorlunda är det ok.

Jag är också väl medveten om att det är VÄLDIGT många som sörjer Peter - även dom som aldrig varit till hans grav. Antalet besök på en grav är väl ingen måttstock för sorg. Personligen går jag dit för att få lindring i sorgen och för att få tända mina ljus. För det är där jag känner hans närhet - på mitt sätt. För det är där han är och inte är.

Jag har strävat till att hålla min blogg på en ärlig men saklig nivå. Jag har aldrig nämnt någon vid namn på ett sånt sätt, som fått dom att stå i dålig dager. När människor nämnts vid namn har det uteslutande varit i positiv anda. Jag har på ett öppet sätt berättar om mitt sorgearbete utifrån mina egna upplevelser. Utifrån min synvinkel. Så som jag känner. Stått bar och avskalad inför människor jag inte ens vet vem dom är. Ibland är jag ledsen över saker och jag känner också besvikelse över vissa människors beteende. Det har jag också skrivit om i bloggen. Det skulle dock aldrig falla mig in att hänga ut dessa människor på bloggen vid namn. För det handlar fortfarande bara om MINA upplevelser. Om någon har kännt igen sig, så handlar väl det också om DERAS upplevelser.

Men framför allt handlar det om respekt. En respekt jag önskar skulle vara ömsesidig.

Bloggens främsta syfte har varit att tvinga mig själv att bearbeta mina känslor och tvingas känna efter vad jag på riktigt känner. Att våga vara ärlig med vad jag känner och det är inte alltid så lätt. Men jag ser ingen anledning till att ljuga om vad jag känner och upplever. Det är som att stå och ljuga för mig själv. Att ljuga för sig själv gagnar ingen. Allra minst en själv. Det hoppas jag flera skulle inse.

Ett annat syfte har varit att dela med mig av mina erfarenheter i mitt sorgearbetet med andra sorgesystrar - på samma sätt som jag kännt att jag fått stöd av mina sorgesystrars bloggar. Att kunna jämföra upplevelser. Kunna se i vilket skede förändringar börjar ske. Att få hopp av att se att det finns sorgesystrar som hittat tillbaka till livet. Att kunna känna igen frågorna som dyker upp. Ilskan som finns under ytan. Glädjen, som ibland känns förbjuden. Rädslan inför framtiden. Tankarna om ensamheten. För att bloggen skall nå dom som bäst behöver den har jag velat ha bloggen öppen. Och jag önskar att jag även i fortsättningen skall kunna ha det så. Med all respekt.

Tre dagar kvar av mitt arbetspass. En vecka ligger bakom. Känns skönt att se slutet närma sig för jag börjar bli trött nu. Även om inte själva jobbet varit så tung, så känner jag att denhär atmosfären inte är bra. Jag blir väldigt trött inombords av att omges av festande människor. Och festande människors beteende är inte alltid bara glatt och trevligt.

Som ett avbrott i mina rutiner hade jag min barndomsvän Anki med på kryssning. Vi har kännt varandra sedan mitten av 70-talet och hon är den enda av mina barndomsvänner jag fortfarande umgås med. Ibland går det långa perioder utan kontakt, men det är lika hjärtligt och öppet när vi väl träffas eller hörs av. Jag fick en stor portion av energi av att ha henne här. Vi pratade barndomsminnen och uppdaterade sen senaste möte. Tiden gick bara alltför snabbt.

Själv är jag inne i en neutral zon. Den tunga perioden jag hade vid jul och en tid efter har börjat svänga och det känns lättare igen. Forfarande är det svårt att prata om Peter utan att gråta. Och jag är så oändligt trött på gråten. Trött på att känna den där stramande känslan i halsen och svidandet bakom ögonlocken när tårarna vill tränga fram. Jag försöker förhindra gråten och tänka på anna. Knipa ihop ögonen och tänka på andningen. Men det är inte så lätt att stoppa när det börjat. Men jag vill inte. Jag vill kunna prata om Peter utan tårar. Tänka på honom utan att känna sorg. Men jag är inte där ännu. Fast jag hoppas att det kommer.

Jag var till graven idag. Såhär pinande kallt har det aldrig tidigare varit. Såhär nersnöad har gravgården aldrig varit. Vinden hade blåst snön till stora drivor över hela gravgården. Gravstenarna var nästan begravda. Inga gångar synttes mellan stenarna. Snön låg som ett vitt, stort täcke över allting. Hade det varit solsken hade det varit ganska vackert.

Blir inte av med den där obehagskänslan. Den sitter kvar i magen som en klump. Man får känslan att man vill skaka av sig den, men hur jag än skakar så sitter den kvar. Ibland sitter den och lurpassar i det omedvetna för att utan förvarning ploppa upp i det medvetna igen - sen sprids obehaget i hela kroppen.

Tänker mycket på Peter nu. Har saknat honom mera än på länge. Mest av allt har jag saknat hans närvaro. Att få vara tillsammans med honom. Bara andas samma luft som han. Titta in i hans ögon och känna tryggheten - att han finns för mig. Se dörren stängas bakom honom och veta att snart öppnas den igen och han står där. Så som det var då. När livet andades tro, hopp och kärlek.

Men jag väntar inte längre. Jag vet att dörren förblir stängd. Han kommer aldrig att stå där i dörröppningen med sitt breda leende som fyllde hans ögon med skratt. Jag vet. Jag inser. Jag förstår på varje plan - men jag vägrar fortfarande att acceptera. Och jag vet att jag inte har något för det - det ändrar ju inte på någonting. Men att acceptera skulle vara att godkänna och att godkäna skulle vara att säga "ok" och det kommer aldrig att vara ok. Att förlora Peter kommer aldrig att kännas som ok. Aldrig någonsin. Hur skulle det kunna det?

Man vänjer sig så lätt med att ha någon inpå sig. Dela vardagen med. Men nu var det slut för den här gången. Ida åkte hem och jag är ensam igen. Vi fick 10 dagar tillsammans. En lyx jag inte haft på flera år. Men skolan kallade och vardagen börjar igen för oss båda. Redan på måndagen är det dags att åka på jobb.

Jag vaknade med en obehaglig känsla idag. Jag har haft samma känsla några dagar nu. Samma som jag hade innan jag krockade i höstas. Väntar med vånda att något kommer att hända. Hoppas att det är något lindrigt. Men det känns inte alls bra.

Pä väg till tågstationen såg vi en älg. Det var mitt på dagen och ljust, så jag såg den på långt håll. Jag kände vördnad och respekt när den ståtligt och graciöst sprang över vägen och försvann in i skogen. Vilket vackert djur. Men ingen man ville stöta ihop med varken i skogen eller på vägen. Det var tryggt att sitta och titta på den i bilen - på lite avstånd.

Idag är det dag 223. Och jag fortsätte att pendla - fram och tillbaka mellan sorgelandet och den sorgfria zonen. Ena dagen bättre, andra dagen sämre. Ena dagen med gråt, följande med skratt. Men det går framåt trots dom sämre dagarna. Jag lär mig att kontrollera tankarna. Inte alltid, men allt mera. Ibland vill jag släppa fram tårarna och då gråter jag. För det mesta är det i min ensamhet, för jag orkar inte gråta offentligt. Vill helt enkelt inte. Orkar inte förklara. Ändå händer det ibland.

Men det börjar gå mot vår. Trots den stränga kylan idag, -24, så finns det någonslags vår i luften. Solen känns lite klarare, luften lite vårigare. Eller är det bara jag som vill tro det?

Vi har haft en mor och dotterdag. Hela dagen. Efter att ha legat krassliga i flera dagar beslöt vi att göra stan och kände oss förtjänta i av lite plåster på såren och balsam för själen. Vi shoppade loss. Åt gott. Hade tjejsnack och allmänt trevligt. Kroppen var inte så förtjust. Lungorna värkte och ryggen sa ifrån. Men själen tjöt av glädje. Precis en sån där dag man borde unna sig lite oftare.

På mitt bord fanns ett paket. Det har legat där sen måndagen innan jul. I tre veckor har det legat där och väntat på att bli hämtat av mottagaren. Men mottagaren kom aldrig.

Idag städade jag undan paketet. Kände att julen är över. Kände att glädjen över att ge paketet har gått över.

Åkte till graven igen. Hittade två av lyktorna liggande med glasen spräckta. Kanske hade lyktorna glidit ner längs isen som bildats under dom och sen ramlat. Hettan av ljusen spräckt glaset. För det finns väl inte så illvilliga människor som skulle söndra andras lyktor med flit. Det vill jag verkligen inte tro. Nej, det tror jag inte.

Jag tände ljusen på nytt och åkte hem. Med samma saknad, med samma känsla av ensamhet som senast...

Jag tar min tillflykt till graven. Hela gravgården är igensnöad. Gravstenarna syns knappt bakom alla drivor av snö. Gångarna är oplogade och inga steg leder till Peters grav. Får igen gräva fram lyktorna. Förundrar mig över isrosorna som lyckats svänga sig upp och ner av sig själv.

Tänder dom ljus som slocknat. Formar hjärtat. Och sen bara står jag där. Ordlös och tom inuti men samtidigt så fylld av längtan, saknad och Peterbilder.

Den våta snön blöter ner mina skor. Vinden får kinderna att bränna. Fåglarna tjattrar i trädet bredvid. Skymningen sänker sig över gravgården och jag bara står där. Snön smälter från gravstenen och rinner som små vårfloder längs stenen. Kommer till dom förgyllda bokstäverna och droppar ner som tårar på ljuslyktorna och ängeln. Och jag glömmer att mina skor blivit blöta. Jag glömmer att snoren rinner i kapp med tåraran. Jag glömmer att kinderna svider i vinden. Jag glömmer att mörkret kryper på. Jag bara står där. I den lilla bubblan av jag, grav, Peter, minnen och sakand.

Där, i bubblan av längtan, inser jag att inget aldrig mera blir som förr. Och jag vänder mig om och går. Med tunga steg från graven. Mot bilen. Hem. Till den eviga ensamheten.