Den Långa Vägen

Det är med blandade känslor jag skiftar månad. November brukar inte föra något gott med sig. Snö, kyla, kalla vindar, isiga vägar och igenfrusna rutor på bilen. Jag avskyr att skrapa vindrutan på morgonen. När den första snön faller känns det väldigt långt till värmen. När snön sen smälter bort igen och marken fryser och det är mörkt och dystert - då längtar man mer än någonsin tillbaka till våren och sommaren.

Sen, när snötäcket blir kvar och täcker marken med ett rent, vitt täcke blir allt så mycket ljusare igen. Om man dessutom får njuta av solsken så känns vintern ändå rätt ok. Men då brukar vi redan vara inne i december.

Idag tar vi farväl - jag och oktober. Ses igen om ett år.

Adjö, farväl! För sista gång
Jag avsked från dig tar.
Nu må jag resa bort från dig,
Och du må stanna kvar.

Ja, kom och följ mig ned till strand,
Där står min lilla båt!
Sen ger jag dig min högra hand,
Och därpå skiljs vi åt.

~ Okänd författare ~

Vilket fantastiskt väder. Solen har värmt som en sämre sommardag. Ganska otroligt med tanke på att det nästan är november. I fjol vid samma tid hade den första snön kommit. Fast den blev ju inte kvar som tur var. Vintern blev ju lång ändå.

Solen har fått mitt humör att stiga. Även om jag inte tagit tillvara solen på bästa sätt så har känslan av möjligheten fått en sommarkänsla att sprida sig inom mig. Den ska jag ta vara på. Kanske man orkar ta emot den långa vintern då. Önskar man kunde spara dessa dagar på lager för att ta fram när det är riktigt mörkt, kallt och tungt.

I natt återgår vi till vintertid. Eller normaltid. För många svårt att komma ihåg åt vilket håll klockan skall vridas. Jag hade samma problem - år efter år. Varje gång tänkte jag - nästa år kommer jag ihåg det. Men ack nej. Tills jag fick det tips som har gjort det jätte lätt att minnas. Klockan vrids alltid mot sommaren. Med andra ord, på våren mot sommaren - framåt. På hösten mot sommaren - bakåt.

Så bästa ni. Kom ihåg att vrida era klockor bakåt inatt.

Sorgen har ockuperat mina tankar den senaste tiden. Det handlar inte om mig utan den sorg som verkas finnas i min omgivning. Så många som upplever svåra och tunga saker. Det är inte lätt att hålla det borta från mina tankar. Självfallet kommer mina egna sorgupplevelser till ytan samtidigt. Och visst får jag erkänna att Peter har varit mycket i mina tankar den senaste tiden. Mera än på länge. Saknaden är nog väldigt stark fortfarande när den lyckas komma upp till ytan.

Har också haft väldigt kort stubin. Kännt en ilska som kommit inifrån. Utan synlig orsak men som fått näring av konstiga saker. Små obetydliga irritationsmoment som kunnat få mig att blossa upp i ren ilska. Jag har helt enkelt kännt mig nere.

Kanske beror det på att jag inte har mått så bra fysiskt. Värk i både rygg och huvud har fått humöret att dala. Det senaste tillskottet i sjukdomslistan är en riktigt irriterande skrällhosta som håller mig vaken på nätterna. Jag hostar tills jag får blodsmak i munnen och lungorna värker. Känns som om man dragit dom genom ett grovt rivjärn. Somnar in för att igen vakna av den irriterande känslan i halsen och luftvägarna och så är det igång igen. En timme sömn och två timmar hosta. Så är mina nätter för tillfället. Det har gjort mig väldigt trött.

Samtidigt är jag medveten om att mina problem är mikroskopiska jämfört med många andra. Jag har det trots allt bra om man ser det från den vinkeln. Men samtidigt så är vi alla individer. Den egna upplevelsen är unik och personlig och sätts i direkt proportion till den egna normala tillvaron eller det mått man själv har för sin egen exictens och välbefinnande. Och jag är definitivt inte på toppen av mitt välbefinnande just nu. Nej, ingen bra dag.

Det är mycket man inte kan förstå här i världen. Men saker man ändå känner sig tvungen att acceptera. Sen finns det saker man aldrig kommer att förstå och acceptera och en av dom sakerna är när barn måste lida. Varför?

Jag följer med skräck och smärta en av mina sorgesystrars kamp för sin lilla dotter Tilda, som lider av cancer. En resa som varat över ett år och varvats av operationer och behandlignar, hopp och förtvivlan. En resa som har betytt smärta och gråt men också visat en oövervinnerlig kärlek.

Mina tankar är ofta hos familjen. Hos Tilda som kämpar så tappert. Hos Tildas syskon. Hos hennes mamma, som dessutom förlorat sin sambo under det här året. Jag undrar var hon tar alla sina krafter ifrån? Hur hon klarar av att hålla ihop allt utan att själv rasa samman. Det är väl det som kallas moderskärlek.

Det är svårt att släppa taget om den osynliga handen. Hjärnan säger ja och uppmanar "gå vidare" men hjätat säger nej och skriker "svikare". För att gå vidare känns som att på nåt sätt svika. Som om man inte skulle ha älskat tillräckligt starkt om man lämnar det gamla bakom sig. Som om man skulle byta ut honom som inte längre finns.

Det var dags att göra graven klar för vintern. Rensa bort de utblommade krysantemerna och lägga nya färska blommor som skall hålla till vintern. Kratta bort löven som samlats runt de gamla blommorna och tvätta bort myllan som samlats runt gravstenen. Tända tre ljus. Lägga ner födelsedags rosor. Att en liten stund få stilla mig vid hans grav. I tysthet.

Trots duggregnet var det skönt att pyssla vid graven. Det är så sällan jag har möjlighet att åka dit nu förtiden. Alltför sällan. Det känns sorgligt. Egentligen det enda jag saknar sedan jag fyttade. Stunderna vid graven. Tystnaden. Pysslandet. Fortfarande viktiga stunder i mitt sorgearbete.

Han sa alltid att han inte kommer att fylla 50 år. Han kommer att dö ung. Jag ville inte lyssna till honom. Slog bort allt prat om döden för jag ville inte tänka på sådana saker. Vi levde ju och hade hela livet framför oss. Ja, åtminstone trodde jag det. Men han hade rätt. Han såg aldrig sin 50:e födelsedag.

I dag skulle han ha fyllt 49 år. Det är redan andra födelsedagen han är borta. Två år har gått sen vi firade hans sista födelsedag. Hemma, med vin och god mat. Två hela år. Det är svårt att förstå. Samtidigt som det känns som en hel evighet så känns det som om det var i går.

Jag saknar honom fortfarande. Ibland så mycket att klumpen i bröstet trycker upp ångesten i halsen och jag vill bara lägga mig ner och gråta. Jag känner den där välbekanta känslan av fyllda tårkanaler som får mina ögon att svida. Sen den där lättande känslan när tårarna äntligen svämmar över och rinner fritt och svedan från ögonen försvinner - sköljer ut ångesten och renar själen. Efter gråten är det oftast lättare att andas. Friare.

Det sägs att ränderna inte går ur zebran. Kärleken tycks inte heller gå ur kroppen trots att tiden har gått. Jag känner fortfarande den där varma känslan i bröstet när jag tänker på honom. Ser bilder eller läser hans gamla brev. Minnen som föder längtan och ännu större saknad. Skillnaden nu är att jag lärt mig kontrollera mitt varande. Jag sjunker inte längre ner i ångest-träsket. Jag håller näsan stadigt ovanför vattenytan och klarar vardagen med bravur. Jag har börjat hitta min plats i mitt nya liv. Leva som normalt, även om jag fortfarande inte har fått alla bitarna att hitta sina platser. För han finns fortfarande så starkt inom mig. Runt mig.

Idag har han varit i mina tankar mera än vanligt. Starkare och djupare. Fått mig att gråta en skvätt av saknad men också att le av lycka för alla de dagar vi fick. Jag har plockat fram minnen och varsamt hållit dom i mina händer. Inom mig pratat med honom och önskat att han funnits här. Kvar. Nära. På riktigt.

Jag och min dotter Ida satt vid kökbordet hemma hos mig och pratade. Vi diskuterade både händelser från tiden med Peter och min nuvarande situation. Hur svårt det är att gå vidare när man känner den osynliga handen som håller en kvar i det förflutna.

Min hund Ellen, som ser och hör sånt som inte vi vanliga dödliga gör, satt på en stol bredvid mig. Plötsligt började hon "prata" lågmält med små korta morrliknande ljud. Hennes blick följde något som rörde sig i rummet. Hon tittade på något bakom Ida för att sen följa med blicken som om någon gick förbi bordet mot min sida. Efter en stund följde hon samma rutt med blicken och blev stirrande på något bakom Ida. Jag sa ingenting. Jag hade sett Ellen göra så förut och jag kände den där välbekanta och välbehagliga rysningskänslan när jag känner att jag inte är ensam i rummet.

Plötsligt sa Ida: Mamma, det är någon som står bakom mig och trycker mot min rygg. Som om den vill komma in i min kropp. Hon sa det utan rädsla i rösten och var närmast uppspelt. Ellen fortsatte att stirra bakom Ida samtidigt som hon fortsatte att "prata". En stund senare började Ellens blick följa något som rörde sig hela tiden fram och tillbaka. Vi började skratta för vi kände att det var någon som småreatdes med oss. Plötsligt kände jag att någon tog i min hand som låg på bordet. Jag kände den tydliga beröringen och min hand blev plötsligt väldigt tung. En stund senare släppte taget och känslan av närvaro var borta. Ellen gick och lade sig i vardagsrummet.

Det är länge sen jag har haft besök. Det var välkommet. Det kändes varmt och bra. Det kändes godkännande. Jag kände saknaden men jag kände inte gråten. Men jag kände kärleken och värmen. Det var någon som enbart ville mig och Ida väl. Det var ett besök i positiv anda. Jag var glad.