Den Långa Vägen

Det tog 383 dagar. Även om jag tänkt på det många gånger så skulle det räcka över ett år att få det gjort - en sån enkel liten sak som ändå kändes oöverkomligt svår. Att ändra status på Facebook från "i ett förhållande" till "änka". Det har hänt att jag fått gratulationer och folk har varit uppriktigt glada över att upptäcka att jag är i ett förhållande - bara för att konstatera att det "trampat i klaveret" (inte vad jag tyckt utan dom själva). Ångerfyllda har dom bett så mycket om ursäkt.

Det är det verkligen. En glad midsommar. Jag har varit ensam största delen av tiden, men ändå har det varit trevligt.

Det hördes en massa tjatter från bakgården. När jag kikade ut var det fullt med sparvar på terassen som uppvaktade varandra. Eller vaktade dom kanske sitt revir? Den ena gjorde sig större än den andra och förde ett fasligt väsen. Men det var kul att titta på.

Idag firar min blogg ett år. En blogg som jag startade för att bearbeta min egen sorg men som samtidigt blivit en blogg för andra i samma situation. På samma sätt som andra änkors bloggar varit min tröst under året.

För ett år sedan regnade det. Jag stod i en blå klänning och en svart virkad långväst med min hjärteformade blombukett i ena handen och ett paraply i den andra. Regndropparna smattrade mot paraplyets tyg och skvätte in mot ansiktet och blandade sig med tårararna. Det var den dagen vi stod på gravgården och såg din vita kista sänkas i den svarta gropen för att gömma resterna av din kropp - för alltid. Det var en tung dag. En svart dag.

Det är länge sen jag drömt om Peter. I går natt drömde jag att vi åkte tåg. Vi var på långresa och utforskade främmande ställen. Jag är inte riktigt säker på var vi var men någonstans i Asien. Vi hade åkt länge och jag hade sovit nästan hela resan. Var irriterad över att inte ha sett någonting. Vi stannade till på en station. Det var så vackert. Jag skulle gå ut och titta och fotografera lite. Peter stannade kvar i tåget. Plötsligt åkte tåget iväg. Alla mina saker blev kvar på tåget - pengar, telefon, kamera, kläder - och Peter. Jag hade ingen aning varifrån vi kommit eller vart tåget var på väg. Jag stod kvar på perrongen och visste inte hur jag skulle få tag på Peter eller vart jag skulle ta vägen.

Till min kära!

Ett år är ingenting i en evighet.
Ett år är en kort tid i en människas liv.
Men ett år är en oändlighet att leva utan dig.

För exakt ett år sedan, klockan 00.40, fick jag ditt sista sms. Då kunde jag inte ana att innan solen skulle gå ner nästa gång så skulle du vara borta – för alltid.

Idag har det gått ett år sedan min värld rasade samman. Det var då jag fick samtalet som skulle krossa alla mina drömmar och hela min framtid skulle raderas på fem sekunder. Det var den dagen jag fick lära mig hur det känns att verkligen förlora. Det var den dagen du lämnade den här världen, Peter. Den dagen en del av mig dog.

I 365 dagar har jag levat med den brinnande längtan efter dig. En ständig saknad som jag aldrig kan förklara eller i ord beskriva. Den har varit förtärande, oändlig och ibland så stark att jag nästan tappat viljan att leva. Min sorg har varit svart. Ogenomtränglig och vass. Bottenlös. Förlamande.

Det har gjort ont. Bara tanken på dig har gjort ont. Att leva utan dig har varit värre.

Jag har skrikit ut min förtvivlan. Gråtit floder av tårar. Känt ångestens käftar bita sig fast och slita mitt inre i stycken. Med sina sylvassa taggar rivit upp blödande köttsår i min själ. Jag har svurit och förbannat. Bönat och bett att jag skall bli fri från dessa skärseldar som förintade mig. Jag har vakat. Jag har gråtit mig till söms. Jag har drömt. Om dig och om oss. Om vita bilar som lett till död och förlust.

Ibland har jag gått som i ett töcken av ingenting. Tom och genomskinlig. Vilsen. Ensam och tilltufsad i en förlorad framtid. Med en förlorad identitet. Ett liv i ett ingenmansland jag aldrig tidigare besökt. Jag kunde inte språket. Jag kände inte till vägen. Jag kunde inte reglerna. Jag hade ingen karta. Jag bara irrade runt och letade efter mig själv i ruinerna av mitt eget liv. Sparkade runt i de rester som en gång var vi. Du och jag.

Jag ville inte dö. Men jag ville inte leva. Inte utan dig. Och jag levde inte. Jag bara existerade. Med en blick fylld av tomhet och ett hjärta fyllt av sorg och förtvivlan. Med en själ som förtvinade och dog en smula. Jag räknade minuter. Det var min framtid. En minut framåt. En enda minut till. Att orka leva. I minuter.

Jag har pratat med dig. Inom mig. Stått vid din grav och känt din närvaro runtomkring mig. Somnat, med en förnimmelse av din hand mot min rygg. Känt din ande omsluta mig som en sval vind. Du har funnits här. Kanske i min dröm eller i min fantasi. Men du har funnits här.

12 månader senare. Jag i ett nytt hem. I en ny stad utan kvarglömda minnen. Jag i min nya framtid. Utan dig. Utan vi. Utan oss. Bara jag – ensam här och nu. Men med framtidstro och en tro på att livet en dag skall segra. Trots allt.

För sorgen är inte längre ogenomtränglig. Den är transparent. Den släpper genom även glädje. Och livet är inte längre bara svart. Trots avsaknad av det rosenröda så har det fått nyanser. Försiktiga, jordnära färger som bygger min grund för att överleva. Och att leva, inte bara existera. För jag har dagar kvar – dina tog slut när allting skulle börja. På riktigt. På allvar.

Men jag älskar dig fortfarande, Peter.

Då, när du fanns här, älskade jag dig för den kärlek du gav mig. Den trygghet jag kände i din närhet. Jag älskade dig för att du var annorlunda. Jag älskade dig trots att våra ryggsäckar tyngdes av det förflutna. Jag älskade dig för att du var den enda som på riktigt förstod mig och ändå älskade mig - för just den jag var. Just därför att jag var just den jag var. Och du såg mig. Jag älskade dig trots att många och mycket slet i dig och ibland förblindade dig.

För alla ”på grund av” vann över alla ”trots att” och kvar fanns det vi trodde på. Det som ingen annan rådde på. Det som var bara ditt och mitt och som få helt förstod sig på. Det var det vi kallade för kärlek. För varandra. En kärlek som bara du och jag förstod – fullt ut och med allt det innebar. Ingen annan behövde förstå. För i slutändan var det ändå vi.

Nu älskar jag dig för allt du gav mig. Kärleken. Alla minnen. Alla upplevelser. All kunskap. Min kärlek till dig kan aldrig dö. Men den kommer att ändra skepnad och får en annorlunda intensitet. Den finns kvar som en värmande tanke ur vilken ett nytt liv kan växa. Mitt liv – utan dig, men med dig inom mig. Som en styrka och en kraft.

Jag saknar dig, Peter.

På så många olika sätt och av så många olika orsaker. Jag saknar din visdom. Din klokhet och din aldrig sinande kunskap. Den trygghet jag kände när jag hade dig runt omkring mig. Din otroliga människokännedom som jag, först efter din död, förstod helt och hållet. Och jag har sett allt det där du pratade om, Peter. Både falskheten och avunden, men också äktheten och det som är ”på riktigt”. Och jag har gallrat.

Jag saknar din intensitet i allt du gjorde. Dina ”konstiga” funderingar och ditt lite aviga sätt att tänka – din unika personlighet. Det kommer aldrig att finns någon som du.

Jag saknar din blick som var så fylld av kärlek. Dina kärleksord. Den sårbarhet du vågade visa. Ditt hjärta du vågade blotta. Jag saknar ditt leende som fick fjärilarna att dansa i min mage. Dina händer som alltid sökte mina eller låg på min rygg för att känna närheten. Jag saknar våra långa och djupa samtal om livet, döden och kärleken. Våra delade vinflaskor och vakade nätter. Vårt hysteriska fnitter i mataffären och våra gourmetmiddagar i den enkla vardagen. Behagligheten i tystnaden. Våra utflykter och fotograferingsdagar.

Men mest av allt saknar jag din närvaro, din existens. Känslan av att veta att du fanns, även om du inte fysiskt var bredvid mig. Lugnet inom mig när jag inte längre behövde söka. För du var den jag alltid sökt - i alla jag mött - och som jag äntligen hade funnit.

I världen är du bara någon – men för någon kan du vara hela världen. Du var min värld, Peter. Hela min värld. Men min värld rasade. Förintades och slogs i spillror. Dog och försvann.

Idag – för precis ett år sedan.

MIN KÄRLEK – FÖR DIG – FÖR ALLTID

 

Jag har - helt ovetande - varit olaglig. Kört runt ett par månader i en obesiktad bil. Det var inget problem så länge jag inte visste. Men när jag kom underfund med min lagolydnad blev det plötsligt jättespännande att köra. Sådär oroväckande spännande - på ett dåligt sätt. Jag blev plötsligt en mycket osäker chaufför, spänd och rädd för att trassla till det i trafiken. Få poliserna i hälarna och förlora skyltarna till bilen. Det nästan kändes som om det stod skrivet "OBESIKTAD BIL - FARA I TRAFIKEN" på min bil. Med minst en meters stora bokstäver.

Hon har klarat sig genom grundskolan och gymnasiet med bravur. I går fick hon studenten. Med fina betyg och stipendie som plåster på såren för allt hon kämpat för. Med den vita mössan som ett tecken på kunskap och att en deletapp är nådd.

Nu står hon här med hela livet framför sig. Fri att göra vad hon vill. Fri att kasta sig ut i en värld full av möjligheter men också fallgropar. Och jag tror på henne. Jag liter på henne. Hon är min älskade dotter och jag är stolt att få vara hennes mor.

Ingen vidare början. Först var det magsjuka, som jag fortfarande har lite känningar av. Sen var det migrän. Men nu är jag här och livet har börjat i ny miljö. Det känns skönt. Fortfarande är mitt hem lite halvfärdigt. Gardiner fattas, lampor i taket likaså och inget hänger på väggarna men det kommer så småning om. Möblerna börjar hitta sina platser. Blommorna har jag bytt plats på nästan varje dag. Men nu känns det ok. Jag trivs här. En lugn miljö. Grönt när man ser ut genom fönstret. Egen (pytte)liten bakgård och snart en ny terass. Glada och trevliga människor. Hundarna trivs. Solen skiner. Vad kan man mera begära?

I morgon får jag mitt betyg och min examen. Sen kan jag titulera mig fotograf. Då var det slut på en era igen. Fyra år har man jobbat för det och det var mödan värt. Nu får jag hitta nya mål. Det är väl dom som driver en i slutändan.

Just idag känner jag mig ganska nöjd med tillvaron.

Två trångsynta damer stod fredagen den 13.5 2011 vid Peters grav och himlade sig. Käftarna gick och spydde galla över graven. Den var överpyntad och överdimensionerad - så skandalös att "hela byn" pratar om den. Dåligt samvete lär dessutom ligga bakom "pyntandet"??? Fick mig faktiskt att tänka på ordspråket "Genom sig själv känner man andra..."

Ungefär såhär ser den skandalösa graven ut i Munsala. Nu minus några lyktor och ljungen utbytt till penseer. Undrar vad som mest sticker i ögat på byborna? Stenarna? Ängeln? Den hjärteformade krukan med blommor? Att själva gravstenen "sticker ut" och har väckt ont blod  hos vissa är ju redan gammalt. Eller har det fått ny fart såhär till våren... Elakheter vet inga gränser när det gäller vissa människor!

Egentligen är det ju fantastiskt om "hela byn" fortfarande orkar prata om Peters grav, efter såhär lång tid. Den har ju sett ungefär likadan ut ända från att gravstenen kom i oktober, med lite varierande antal ljus - beroende på vem som varit där. Men den här typen av människor som dessa skator orkade ju prata en massa skit om Peter medan han levde - just därför att han vågade sticka ut - så varför sluta när han dör... Det gäller ju bara att hitta nya varianter på skitpratet...

Jag vill låna Sanna Nielsens ord i nedanstående video för att framföra en hälsning till dessa två kärringar, och alla andra som fyller sina munnar med en massa lort. Snälla ni - skaffa er ett liv och ta en omväg nästa gång ni går till gravgården så slipper ni att förfasa er över Peters grav. Trångsynthet var det värsta Peter visste vid sidan av falskhet. Så bespara honom och hans grav er närvaro om den sticker i ögat.


Till alla er andra, som inte sällar sig till denna grupp - tack och lov att ni finns.

Idag för ett år sedan satt vi på flyget till Riga. Det var tidig väckning och morgonflyg. I Riga var det solsken och likadant vårväder vi haft idag. Aldrig kunde jag ana att det var vår sista resa. Aldrig kunde jag ana att vi bara hade några veckor kvar... 

Din frånvaro känns fortfarande som en amputering. Som om en del av mig saknas. Men köttsåren finns inte längre kvar. En tunn hud har vuxit fram över såren, men ärren tål fortfarande inte beröring. Det gör ont att tänka på dig. För saknaden blir så stark och din frånvaro så uppenbar. "För evigt" känns väldigt stort och oändligt. Ångestskapande.

Tiden har gjort små öppningar in i framtiden. Jag kan se en framtid, även om den fortfarande känns mindre meningsfull utan dig. För du var min framtid, Peter. Nu ska jag försöka hitta glädjen i det jag har - utan dig. För det är jag som lever. Jag försöker påminna mig själv om att mitt liv är värdefullt men ibalnd orkar jag inte se det när du inte är här. För min saknad är fortfarande så stark. Ibland nästan destruktivt stark och jag glömmer att leva.

Peter, det är nu jag kommer att ta steget in i mitt nya liv. Lämna det gamla bakom mig. Söka nya vägar. Jag flyttar snart och lämnar det hem där minnena av dig lever så starkt. Men jag kommer inte att lämna kvar mina minnen. Dom ska jag ta med mig och vårda som mitt eget barn. Jag ska bara bygga en ny framtid, där mitt liv är i fokus. Du kommer att finnas kvar inom mig - för alltid. För du har ditt bo i mitt hjärta.

Jag älskar dig!

Jag ser en skymt av ljuset. Äntligen. Plötsligt började puzzelbitarna ramla ner som regnet från himmelen, och jag behövde bara sitta och placera dom. Jag känner mig plötsligt så lätt. Behöver inte känna ångestkrampen varje gång jag tar ett andetag utan kan andas fritt igen. Plötsligt ser inte framtiden så skrämmande ut längre.

Idag är en bra dag! Jag ler ända inifrån!

Ångesten börjar sätta sig i magen och i huvudet som fysisk värk. Det känns så obehagligt att tänka på framtiden. Och jag är så innerligens trött på att ständigt bära den här känslan. Det börjar räcka nu. Jag vill ha lugn och ro och känna framtidstro.

Min egendom ligger utspridd över halva landet och jag försöker organisera så att jag får alla mina saker till den nya lägenheten. Inte så lätt när avstånden är långa. Men jag börjar se en liten lösning på hur allt ska ordnas. Men vet inte hur tiden ska räcka till.

Min dotter åkte på interrail igår. Jag är glad för att hon får se lite av världen men oron ligger under yten. Det är inte säkert där ute. Två 19-åriga tjejer kan vara lätta villebråd om man har ondska in tankarna. Det är två förståndiga flickor, men ingen går säker idag. Klumpen i magen växer. Men jag håller tummarna här hemma att allt går bra. Man måste ju släppa greppet någon gång och lita på att dom klarar sig.

Jag väntar på sommaren och på värmen och på grönskan. Att få vara ute i skogen med hundarna och njuta av naturen. Lugn och ro.

Påsken kom och gick. Jag och hundarna öppnade skogssäsongen. Det gick inte att ta misste på glädjen dom kände när dom fick springa av sig av hjärtats lust. Till och med det gamla rangelbenet Fanny sprang så sanden yrde. När man såg hennes framfart var det svårt att tro att hon för bara dryga 4 månader sen var helt förlamad. När jag ser Fanny idag är jag så tacksam för att jag tog beslutet att operera. För Fanny är lycklig nu. En riktigt glad hund.

Själv önskar jag att jag också skulle kunna säga att jag är glad. Men det är jag inte. Jag är fylld av en själslig oro inför framtiden och den bara växer. En malande ångest som biter sig fast genast när jag vaknar på morgonen. Gör jag rätt eller fel?

I går sa jag upp min lägenhet och det kändes ok just i den stunden. Idag känns det inte lika bra längre. Förändringarna känns lite väl stora och skrämmande. Själv känner jag mig väldigt liten i jämförelse.

"Människan når aldrig nya oceaner, om hon inte vågar lämna land ur sikte"
Ja, det är ju kloka ord. Men när man inte vet hur den nya oceanen ser ut känns det inte lika frestande. Är man beredd på alla stormarna det kan medföra?

"Man vet vad man har men man vet inte vad man får."
Och så blir man kvar i det trygga men tråkiga och snurrar i ekorrhjulet utan att kunna komma loss tills att det är för sent att göra förändringar.

Ja, vilket är sist och slutligen bättre? Jag fortsätter att känna ångesten inför det nya. Allt för många "om" och "men" snurrar i mitt huvud och gör själen rädd och osäker. Om jag bara hade Peter att prata med, fråga om råd.

Åh, vad jag saknar dig Peter!

Jag vaknade tidigt. I stället för att stanna kvar i sängen fick jag plötsligt en massa energi. Skötte en massa ärenden på förmiddagen och på eftermiddgen fönsterhandlade jag. Man blir glad av att fönstershoppa. Så jag inredde min lägenhet med fantasiköp. Det börjar klarna vad jag vill ha och bara flytten närmar sig ska jag handla dom möbler jag behöver. Det är inte billigt men jag har tänkt att det ska bli en ny start och jag ska ta vara på stunder som ger tilfredsställelse. Att inreda min nya lägenhet till mitt hem ger den tillfredsställelse jag just nu behöver.

Efter att ha fönstershoppat åkte jag till graven och gjorde vårstädning. Alla gamla och vissnade höstblommor bort och nya vårblommor och påskblommor istället. Det är lite väl tidigt och frosten kanske tar dom, men det kändes trevligt att pyssla där. Jag kände mig faktiskt lite glad, trots att jag var vid graven.

På kvällen träffade jag Marika och tiden gick så himla snabbt - som vanligt. Det är så lätt att vara i Marikas sällskap. Och jag fortsatte att känna mig glad. Faktistk kände jag att det börjat vända åt det bättre hållet igen. Äntligen.

Det är vår men jag kommer inte riktigt igång. Känner mig lite apatisk och håglös. Hittar inte riktigt vårkänslan eller den glädje den brukar medföra. Ingen uppsluppenhet eller våryra. I stället har jag varit fylld av ett malande obehag inför årsdagen. Allt oftare har förra sommarens händelser kommit upp i medvetandet. Gjort mig smärtsamt påmind om allt vad förra sommaren innebar. Mörk svart sorg, ångest och förtvivlan.

Jag känner fortfarande den djupa sorgen ibland. Men ännu mera känner jag saknaden - den tröstlösa och brinnande längtan efter just hans närvaro. Det är saknaden och avsaknaden av honom som gör mig mest förtvivlad. När det känns som om inget aldrig någonsin kan bli riktigt bra när han inte är här. Varje gång hans ansikte dyker upp i mitt medvetna känner jag det där välbekanta stinget inom mig. "Aldrig mera" blir väldit påtagligt och smärtsamt.

Samtidigt försöker jag planera framåt. Se en ny framtid någonstans. Bygga ett nytt liv och möta nya utmaningar. Jag har medvetet försökt göra stora beslut i mitt liv. I det ingår bland annat att flytta och visst har jag kännt någonslags återhållsam iver i att planera den nya lägenheten och skaffa inredning och annat trevligt. Men rädslan finns där ständigt. Och saknaden finns där jämt. Det bromsar min glädje.

Så jag befinner mig någonstans i mitten. Inte här och inte där utan någonstans som inte går att definiera - ett själsligt ingenmansland.

Din frånvaro har varit extra påtaglig den senaste tiden. Det stora tomrummet efter dig har kännts större än vanligt. Tio månader. Det känns plötsligt mycket längre. Som om jag varit utan dig i en hel oändligeht. Fortfarande kan jag känna det där stinget av ångest när jag tänker att det är för evigt jag ska vara utan dig. Jag har inte vant mig fullt ut ännu. Någon del av mig väntar fortfarande på dig. Mitt hjärta längtar efter dig. Vill fortfarande inte förstå. Aldrig acceptera.

Jag saknar dig, Peter.