Den Långa Vägen

Förstår inte riktigt denhär uppförsbacken. Det känns väldigt trögt just nu. Ändå fungerar jag. Får saker gjorda - slutförda. Men energinivån är låg. Kanske ska det vara såhär i vintermörkret? Kanske har jag bara glömt hur det brukar vara? För jag har parkerat mig här i min lilla bubbla av Peter-saknad och längtan. Ibland vet jag inte hur den verkliga världen på riktigt känns.

You never said "I'm leaving"
You never said goodbye
You were gone before I knew it,
And only God knew why

A million times I needed you, 
A million times I cried
If Love alone could have saved you,
You never would have died

In Life I loved you dearly
In death I love you still
In my heart you hold a place, 
That no one could ever fill

It broke my heart to lose you, 
But you didn't go alone
For part of me went with you, 
The day the angels took you home.

En märklig känsla att stiga in genom dörren. Som om jag kom till ett främmande hem. Kände inte riktigt igen mig. Förstår inte riktigt vad som hänt. Tyckte det såg tomt och kusligt ut. Ändå möttes jag av fyra överlyckliga fyrbenta tjejer. Ellen parkerade sig i min famn och ville inte alls gå ner. Ändå kände jag mig inte riktigt hemma. Men jag är så trött! Lika energilös som bilen - som självklart inte startade efter 10 dagars stillastående i kylan. Som tur var fick jag hjälp och kom mig hem utan köldskador.

7 dagar bakom mig. Ännu 3 dagar kvar. Smärtgränsen börjar komma emot. Ångesten har börjat dyka upp och tröttheten trycker på innifrån. Inte bara en fysisk trötthet utan en inre trötthet. Min mun orkar inte le lika ofta mera, det börjar kännas ansträngt och motvilligt. Känns mera som en grimas. Irritationen har börjat visa sig. Orkar inte vara så förstående när fulla människor försöker vara lustiga. Energifältet håller på att ändra färg mot kall. Jag orkar inte spela glad när jag inte är det. Jag har fullt upp med att dölja min ilska. Olustkänslan känns påtaglig och jag börjar räkna timmar.

Jag saknar Ilse. All den energi hon gav. Otroligt vilken inverkan människor har på varandra. Hur viktigt det är att få jobba med människor man fungerar ihop med. Ger och får energi av.

Jag saknar Peter nu. HANS sms, HANS telefonsamtal. HANS saknad. Ibland har jag pinat mig med att läsa hans gamla sms, gråtit av längtan. Förbannat mitt öde. Varför skulle det gå såhär? Varför måste han gå och ta all sin kärlek med sig? Lämna mig här i saknaden. Men Peter har det bra. Jag vet att han har det bra. Hans själ har det bra. Det är jag som ska fortsätta den långa vägen ensam... 

Det är som om man är i en helt annan värld när man är här. Ingenting är vanligt. Normalt. Det ständiga ljudet runtomkring mig. Atmosfären som är helt sin egen. Den ständiga rörelsen. Det känns som om man aldrig har tid att stanna upp.

Jag har fått mycket positiv energi av Ilse. Vi har haft många långa härliga pratstunder - om allt möjligt. Inte bara ältande. Egentligen nästan inget ältande alls. På söndag morgon, klockan 03.00 när vi slutat jobba, slog det mig plötsligt. Lördagen hade varit den allra första helt gråtfria dagen - dag 166. Lördagen den 20.11.2010. Jag kände mig plötsligt så väldigt lätt. Full av hopp. Kommer jag verkligen att kunna gå vidare i livet och klara av att bära saknaden. Klockan 03.00 på en söndagsmorgon kändes det så.

Ilse åkte hem. I natt satt jag och pratade med Katja i infon. Bytte erfarenheter och tankar. Klockan blev långt in på småtimmarna och bytte till större timmar innan jag var i säng. Känns bra att få föra djupa diskussioner. Har saknat det. Här känns det som ännu viktigare - för att orka vara i denhär atmosfären.

Saknar Peter.

Idag önskar jag att jag var stark. Att jag orkar ta dagen som den kommer. Orkar se alla människor. Orkar stå mitt i vimlet och le, fast hjärtat blöder. Orkar stå med rak rygg fast bördan tynger. Orkar vara social fast jag längtar till tystnaden.

Första dagen på mitt ordinarie jobb efter Peters död. Är jätte glad att se min efterlängtade jobbkompis och vän, Ilse. Vi har mycket att prata om. Vi har inte setts på över ett halvt år, bara pratat i telefon. I morgon kommer det att finnas tid för pratet. Mera tid.

Det känns inte bra att vara här, men jag vill försöka. Vill få tag på vardagen. Vara vanlig. Jobba och förtjäna min lön. Men det gör ont. Det är så många minnen som anknyter hit. Jag minns varje gång jag skulle åka på jobb. Peters ögon som blev så sorgsna. Hans oro redan ett par dagar innan. Hans sms fyllda av längtan när jag var här. Alla kärleksord. Ord som höll mig levande, satte plåster på min längtan - fick mig att orka. Vem ska nu hjälpa mig genom dagarna med tröstande och kärleksfulla sms? Nu, när det är tyngre än någonsin att vara här.

Idag känns saknden väldigt, väldigt stor!

Att vara stark är inte

att aldrig falla,

att alltid veta,

att alltid kunna.

Att vara stark är inte

att alltid kunna hoppa högst eller vilja mest.

Att vara stark är inte

att lyfta tyngst,

att komma längst eller att alltid lyckas.

Att vara stark är att se livet som det är,

att acceptera dess kraft,

att ta del av den,

att falla till botten, 
slå sig hårt och komma upp igen.

Att vara stark

Är att våga hoppas

när ens tro är som svagast.

Att vara stark

Är att se ljus i mörkret och

att alltid kämpa för att nå dit.

 

Författare okänd

Böcker ger tröst. Böcker ger insikt. Böcker ger ro.

Peters födelsedag. Alla helgons dag. Farsdag. Och sen kommer julen. Hela tiden saker som påminner. Som framkallar den där bedrövliga känslan att man är ENSAM. Ensam, ensam, ensam... Understuket. Med tusen streck. Svarta, fula, tjocka streck. Så att man inte missar det. Inte glömmer...

Jag har ständigt konstiga drömmar. Dom känns hotfulla på något sätt. Jag har ofta en olustkänsla eller ångestkänsla när jag vaknar. Känns inte alls bra just nu. Vet inte heller hur jag ska tolka drömmarna. Den vita bilen har återkommit i flera repriser. Den har alltid krockat, men det är inte jag som varit i bilen utan någon för mig viktig person. Likaså har jag drömt flera gånger om en man som uppenbarat sig i olika drömmar i olika skepnader och som på något sätt motarbetat mig och inte velat mig väl.

Kanske har all oro samband med att jag snart skall återgå till mitt ordinarie jobb - första gången sen Peter dog. Vet fortfarande inte hur jag skall klara av att vara i den omgivningen i 10 dagar i ett streck.

Peter har varit extra mycket i mina tankar den senaste tiden och sakanden har legat på ytan. Min hud känns väldigt tunn just nu. Det mesta gör ont fortfarande och det är svårt att hantera minnen utan att det svider riktigt illa. Det var ju inte såhär november skulle se ut. Vi hade helt andra planer... Det var nu det skulle börja på riktigt.

PETER FATTAS MIG!

Många järn i elden. Skriva det ena, fylla i det andra. Fingrarna dansar över tangentbordet och tankarna flyger... plötsligt är jag redan inne på något helt annat. Tillbaka till verkligheten. Hör en sång och måste gråta en skvätt innan jag fortsätter. Tänker på nästa vecka och jobbet på båten. Känner dendär ångestklumpen som börjar vända sig i magen. Byter tankarna till något annat.

Men det var kärlek!

Trots att det bara var kärlek var det allt

Det var allt som bara kärlek kan vara

Och kärlek var det, trots allt annat det också var

Och allt det andra det inte var, trots kärleken

Men trots allt så var det bara kärlek

Ur "Mörkrets Klarhet" av Claes Andersson

Jag är inne i en ny period med tårar och det mesta får mig att gråta. Vanligen ingen hulkande, utdragen gråt. Mera som spontana tårar som bara börjar rinna. Det kan vara en tanke som dyker upp, en text i en sång, minnen eller en bild. Ja, nästan vad som helst.

Jag saknar dig Peter. Jag saknar dig så mycket att det gör ont. Jag har så många frågor kvar inom mig som jag aldrig hann få svar på. Så mycket vi inte hann göra, se och uppleva tillsammans. Så många planer som raserades. Du skämtade ibland om flickan som hade framtiden bakom sig. Du anade aldrig hur rätt du hade. Här sitter flickan med framtiden bakom sig - Vår framtid. Allt "vi" finns bakom mig. Och "vi" var min framtid... Var skall jag söka framtiden nu?

154 dagar utan dig. Jag har försökt att acklimatisera mig till det här livet i 154 hela dagar. I 24 timmar om dygnet, i varje situation har jag försökt anpassa mig. Jag hade aldrig kunnat tro att det är så svårt att lära sig att leva utan någon som man levt utan i över 43 år av livet. Jag visste inte att kärleken var så stark. - När jag träffade dig insåg jag att kärleken var något stort - då insåg jag vad jag har saknat. Nu är jag smärtsamt medveten om vad jag förlorat. Ingenting kan någonsin bli som förr. 


Jag läste dina sms du sände för ett år sedan. I ett av dom skrev du såhär, sänt den 4.11 klockan 22:27

Idag skall ljusen brinna hela dagen - både inomhus och utomhus - för alla mina änglar. För mamma och pappa. För farmor och farfar. För mormor och morfar. För min fina, älskade Peter ♥. Saknaden har varit påtaglig och stark. 

Alla helgons dag till ära har solen tittat fram. Det var så vackert på morgonen och solens glitter i den nyfallna snön fick mig att känna ro. Ljuset skimrade på ett alldeles speciellt sätt och jag kunde nästan höra Peter säga "Har du sett så fint ljus".

Vi pratade mycket om drömmar igår med Marika. Vad dom kan betyda och vad dom kan förmedla. Om upplevelser under reiki och healing - om kommunikation med avlidna, ansiktslösa människor. Jag konstaterad att Peter väldgt sällan har varit i mina drömmar. Två gånger har han varit synlig, vid några tillfällen bara funnits med i drömmen som någon jag känt närvarande utan att se honom.

I natt drömde jag om honom och han var fysiskt närvarande men jag kommer inte ihåg att jag såg hans ansikte. Ändå var han verklig och synlig. Vi hade någon uppgift - det hade med bilder och tavlor att göra. Vi kommunicerade och han hjälpte mig. Även i drömmen var jag medveten om att det var en dröm. Jag tänkte att när jag vaknar måste jag komma ihåg att han äntligen har visat sig i mina drömmar, som jag så mycket har önskat och väntat på. Men jag har glömt det mesta. Minns bara att han stod till vänster om mig - så nära att han nästan rörde i mig. Vi pratade, men jag minns inte vad vi sa.

Vaknade med en gnavande ångest. Det var länge sen. Många veckor sen faktiskt. Men idag satt den där och väntade på sängkanten när jag slog upp ögonen. Det kändes inte bra men var trots allt lite väntat. Det samma mönstret har ju återkommit - först en bättre period och så vänder det till det sämre. Men varje gång blir det lite mindre "sämre". Lite mindre vasst.