Den Långa Vägen

Äntligen är det här förskräckliga året slut. Fast det ändrar ju ingenting egentligen. Inget får man att återgå. Ingen Peter kommer tillbaka. Nya året börjar utan Peter, liksom det här året slutar. Ett år som går till min historia som det värsta året i mitt liv. Men jag överlevde.

Årets sista dag har jag fördrivit med Ilse. Vi var ute i Stockholm en sväng. Åkte tunnelbana och glömde stiga av vid vår hållplats. Skrattade åt våra interna skämt. Hade så roligt åt våra egna historier att vrålskrattet klingade och tårarna rann. Det kändes skönt. Samtidigt som den gnavande känsla av saknad ibland gjorde sig påminnd. Jag vill bara vara glad. Jag ville bara känna mig tillfreds. Men sakanden kryper in på skinnet ibland och känns, och det går inte att skaka den av sig. Som om den var tatuerad på min hud. Inbränd som en stämpel. Men jag håller på att lära mig att leva med känslan.

Jag vill inte tänka på förra nyårsafton. Vill inte tänka på våra planer. Vill inte tänka på alla framtidsutsikterna som var så positiva. Vill inte tänka på det...

Idag ska jag tänka på nästa år. Inte ge några nyårslöften men tro att nästa år blir bättre. Ja, nästa år ska bli SÅ mycket bättre. För värre kan det väl inte bli...

Stockholm 31.12.2010

 

Ilse och jag bedrev dagen med att åka tunnelbana. 31.12.2010.

Ensamhet är inte att vara ensam. Ensamhet är att inte ha någon att längta efter.

Det blev inte som jag hade tänkt. Inte alls. Det blev mycket bättre. Och det blev både julmat, klappar, gemenskap och julsånger i radion. Dubbelt upp. Och jag slapp julstressen och allt vad det innebär. Att inte låtsas om julen och sen låta det bli som det blir tycks vara ett vinnande koncept.

På torsdagen firade vi jul hos Stig och Ann-Christin. Massor med god mat och trevlig samvaro. Det blev tjuvstart med julpaket och jag fick både handvärmare, nackvärmare och en julängel. På julafton var jag med Stig och Ann-Christin till Vörå till Ann-Christins syster och firade med deras familj och farmor samt morföräldrar. Tre generationer och hund runt matbordet fick julen att kännas som en riktig jul med allt det innebär. När vi dessutom fick besök av hela två tomtar, som dessutom hade godis och sockor i mitt paket, så kunde julen inte ha känts mera julig.

På väg hem skölde en våg av vämod och saknad över mig. Det kändes så ledsamt att inte Peter fanns med och delade allt dethär. Det blev lite vämodstårar för jag kände en så stark saknad. Men samtidigt var jag fylld av ro. Jag hade haft en så fin jul, trots allt.

Första julen utan Peter är snart förbi. Ännu en av dom många "Första-gången-utan-Peter" är avklarad. Livet har börjat kännas lite lättare att leva.

Idag har jag bloggat om Den Långa Vägen i exakt ett halvt år. Det är många som följt min väg. Uppmuntrat, hälsat och skrivit kommentarer i bloggen. En del har sänt mail och andra har kommenterat på FB. Jag är så tacksam över ert stöd. Era ord har varit guldvärda. Bloggen har varit till stor hjälp i mitt eget sorgearbete och av kommentarer och mail att döma även skänkt någonslags tröst för andra i motsvarande situation.

Trots att jag hela tiden intalar mig att det inte är någon jul i år så påminner den om sig hos oss också. Ibland på riktigt positivt sätt. Jag har hållit mig aktiv genom att paketra in dom sista klapparna till gudbarn och andra barn. Dom har ju i alla fall jul även i år och klappar ska det vara.

Det börjar närma sig hemfärd. Trots allt har tiden gått snabbt. Nästan otroligt snabbt, faktiskt. Om jag inte haft så ont i nacken och ryggen hade det varit ett helt ok arbetspass, trots gråtattackerna.

Jag hade önskat att jag hade fått jobba julen, men så blev det inte. Så nu blir planerna för julen ett besök på gravgården och sen en vanlig fredagskväll, det vill säga en vanlig vardagskväll. Tänker inte ens tänka att det är jul. Kommer förmodligen att surfa på nätet, skriva på mitt slutarbete och gosa med hundarna. Tända dom sedvanliga ljusen - inte för julen utan för Peter. Böka ner mig i sängen och titta på tv. Anstränga mig att inte tänka Peter-tankar och framkalla saknad.

Ingen julmat. Ingen julskinka. Inga paket. Ingen julgran. Ingen julljusstake. Inga julsånger. Inget pynt. Ingen samvaro.

Just nu känns det inte alls - varken bra eller illa. Jag har inställt mig på det en längre tid. Tycker inte synd om mig själv - faktistk. Hoppas ingen annan heller gör det. För jag har gjort valet själv. Jag var bjuden att fira julen med Stig och Ann-Christin hos A-C:s syster, men jag avböjer den här gången. Känner att jag ändå inte har någon julstämning. Skulle förmodligen bara känna saknaden ännu starkare bland allt juligt. Att ignorera julen kanske är den bästa lösningen.

Skyddsmuren har ramlat ihop och alla minnen tär på. Det är svårt att prata om Peter utan att gråta. Hela jag har varit fylld av gråt. På jobbet har jag dragit på mig jobbmasken - det sociala jaget. Lett och pratat och skämtat. Men bara på ytan. Innanför ytan har sorgen gömt sig. Saknaden bränt sig fast. Olusten har ockuperat mig när olustiga tankar kommit till ytan. Saker jag inte vill tänka - alla bra saker vi skulle göra, framtidsplaner, känslan av tryggheten jag kände... Vill inte kännas vid dom tankarna. Inte nu. Vill inte känna ångesten av insikten att aldrig mera.... Så jag skakar av mig den obehagliga känslan, försöker koncentrera tankarna på något annat. Ibland med mera, ibland med mindre framgång.

Just nu saknar jag Peter så det gör illa i själen...

Sover lite dåligt om nätterna. Drömmer konstiga saker och mycket olika från och till. Peter har varit mycket med i drömmarna den senaste tiden. Det känns inte längre som ett återseende utan som om han hör till. Som om allt var som vanligt. Som om han hörde till min vardag. Det känns konstigt. För jag saknar honom i vaket tillstånd men ändå känner jag ingen speciell glädjeyra i drömmen. Minnet av vissa drömmar har kommit först efter någon dag. Dykt upp som bilder - och jag har plötsligt kommit ihåg att Peter varit med. I vaket tillstånd har det känts som en besvikelse att inte ha kännt glädjeyran. För jag tycker om att drömma om honom. Att se honom som levande. Att göra saker med honom. Men allt har bara varit "vanligt".

I natt drömde jag att vi hade bilarna parkerade på en gård bland flera andra bilar. Någon hade parkerat sin bil så att vi inte kom ut med Peters bil. Min bil var dessutom väldigt nära. Vi körde och flyttade och försökte kommat ut, men jag hann vakna innan vi sluppit bort.

Vet inte vilken betydelse drömmarna har. Söker ingen viss mening med dom, försöker inte heller tyda dom. Säkert processerar jag något under sömnen, men jag vet så lite om sånt. Däremot tycker jag om att drömma. En natt utan drömmar känns fattig och då känner jag inte att jag sovit.

Fanny har blivit av med sina stygn i ryggen. Hon har haft lite mera ont idag och varit nedstämd, men jag hoppas att det ska vända tillbaka. Hon var så snabb igår när hon kom ur buren och hann ta början till ett hopp innan jag hann hejda henne. Det lilla hoppet märks i ryggen idag.

För övrigt har vi tränat varje dag. Benen har blivit tänjda och böjda och masserade. Känselreflexerna stimulerar vi hela tiden. Något som Fanny inte gillar. Hon blir irriterad när jag kniper henne i tårna, speciellt i vänster ben. Verkar som om känsleln där är mera nedsatt fortfarande. Hon drar inte bort foten, så som hon gör med den högra, men det tycks ändå kännas obehagligt när jag kniper för hon visar det med hela kroppen i stället. Vi gör gångövningar i dom långa korridorerna. Perfekt för Fanny, eftersom det är heltäckande mattor så hon får bra fäste. Nu ska vi i alla fall ta det lite lugnare tills hon har mindre ont.

Mörkret håller på att göra mig galen. Några futtiga timmar mitt på dagen man kan hoppas på sol. Redan efer 15 börjar det skymma. Inte undra på att vi här i norden angrips av depressioner med allt detta mörker.

Jag har anlänt på jobb. Här är allt som förut - som alltid. Men i morgon har jag trevligheter som väntar när jag får min barndomsvän på besök. Ser fram emot att få sitta och uppdatera. Länge sen vi fått sitta och verkligen prata. Jättelänge sen.

Det finns väl inte så mycket annat att konstatera än - söndag men vardag.

Livet rullar på. Sådär lätt och okonstlat. Fanny har varit ute första gången efter operationen. Lycklig som ett litet barn när hon fick kissa ute. Det börjar vara svårt att hålla henne från att hoppa upp på soffan. Det gäller att vara allärt hela tiden för hon är snabb nu, den lilla.

Ibland finns glädjen närvarande. Inte den bubblande och sjunde-himlen-glädjen utan den lugna varianten som skänker förnöjsamhet och ro i själen.

Fanny försöker hålla igång. Vi gymnastiserar flera gånger om dagen. Lyfter, böjer och tänjer på benen. Har gångövninger och massage. Hon viftar glatt på svansen när hon staplar iväg. Idag stod hon och tittade med bestämd blick på fåtöljen och jag såg vad hon hade i tankarna. Jag hann hejda henne innan hon försökte hoppa. DET är totalt förbjudet ännu. Det räcker med att hon, under uppsikt, får vara ute ur buren och tillsammans med dom andra hundarna. För faktum kvarstår. Hon är inte frisk ännu och får börja "leva normalt" först sex (6) veckor efter operationen. 

Maten smakar inget vidare - hon har ju lärt sig att utnyttja situationen och bara äta rått maletkött när hon vet att det finns tillbuds om man vägrar att äta Caesar-hundmat, torrfoder eller nån annan tråkig hundmat. Jag som trodde att alla hundar gillar Caesar. Dom andra står bara och dräglar när jag försöker peta in lite i Fanny. Hon i sin tur vägrar att öppna munnen och stirrar bara längtansfullt mot kylen där hon vet att köttfärsen finns gömd.

Här går det undan så man hinner ju inte med. Bokstavligen!

Älskade Peter ♥

Idag har jag och hundarna tänt ljus för Finland, som firar sin självständighet. För krigsveteranerna som gjorde detta möjligt. För Peter som jag saknar i mitt hjärta och vid min sida. För Fanny som är tapper och duktig och kämpar sig tillbaka efter operationen. För alla de som gjorde det möjligt för Fanny. För alla nära och kära och vänner som kommit ihåg mig när livet känts jobbigt. För Stig och Ann-Christin som varendaste vecka bryr sig, ringer och kollar att allt är ok. För mina sorgesystrar som kämpar på, på sina håll och stöttar mig och varandra i sorgearbetet. För livet som en dag kommer att segra.

Vissa dagar känns det faktiskt bra att leva.

Fanny vilar i sin korg för att få vara ifred från dom andra hundarna. Hon behöver hjälp med att kissa genom att man klämmer henne på magen. För att hon inte ska bli kall har vi skött det i badrummet över golvsilen. När vi skulle sköta sista kvällskisset börjar Fanny plötsligt gå. Med båda bakbenen och många korta steg. Stelt och lite ostadigt men bestämt. Vänstra bakbenet, som varit mest utsatt och näst intill helt utan känsel och helt utan rörelseförmåga, rörde sig också. Jag trodde inte mina ögon. Jag skrattade medan tårarna rann och satt bara och upprepade: "Duktig tjej" tills jag återkom till verkligheten och hejdade henne från att överanstränga sig. Hon hade ju fått ordination att vila i ett par dygn. Men min tappra lilla Fanny struntade i föreskrifterna och tassade på.

Neurologen sa att förändringarna borde komma inom en-två veckor. För Fannys pappa, som också blivit opererad för samma sak, räckte det nästan två månader innan han kunde gå. Fanny tog ett dygn på sig! Vet inte om det är normalt eller ett litet under? För mig känns det som ett under, för jag hade varit beredd på veckor. Oddsen till Fannys fördel har plötsligt ändrats drastiskt. Behöver jag säga att jag är väldigt glad just nu?

Idag har det varit mycket tårar. Men sorgetårarna har förbytts mot tårar av glädje, tacksamhet och lättnad. Fanny har ätit, druckit och hon har tagt ett steg. ETT steg som betyder att det finns någonting som fungerar i ryggen. Jag börjar känna en gnista av hopp. En gnutta tro att hon kommer att gå igen. Och jag sänder hela min arsenal av tacksamhet både till övre våningen och till AISTI personalen. Tack, tack, tack Janis och Hanna! Tack Sigitas för konsultationen med Maria innan vi åkte. Tack Maria på Losvika för hjälpen och vården här hemma. Och TACK till er alla för alla varma tankar jag fått via mail, sms, FB och blogginlägg. Det känns varmt och tryggt att veta att ni finns där med er positiva energi. Det har gett mig mera kraft än ni någonsin kan förstå. Eller kanske ni kan...

"Jag tycker inte att du ska tänka så,du är en helt underbar matte och många djur borde få en matte som dig!! 
Om veterinären skulle annsett att du förorskar Fanny onödigt lidande så skulle han inte opererat! På AISTI är dom profisionella!
De har som skyldighet att se till djurets bästa och har av djurskyddsmässiga skäl rätt att avliva ett djur om djuret far illa!
Du gjorde alldeles rätt och låt ingen få dig att tro annorlunda!"

I dag, på morgonen kl 04.45, när vi kom till tågstationen och därifrån tog bilen hem, kände jag en stark förnimmelse av Peters närvaro. När jag kört en bit märkte jag att jag satt med högra handen på passagerarsätet och min hand var i handhållarställning. Så som vi alltid brukade - hålla varandra i handen när vi åkte bil. Jag tyckte mig tydligt känna hans hand genom den tjocka vanten. Det märkliga var, att mina tankar hade varit ockuperade av bekymmer för Fanny hela dagen och jag hade inte hunnit tänka på Peter överhuvudtaget. Känslan av hans närvaro kom från ingenstans. Kanske var det utmattningen. Kanske var det spänningarna som släppte. Kanske var det rent av hallucinationer på grund av tröttheten. Eller kanske var jag bara mera mottaglig. Jag vet inte och sanningen i det fallet är inte viktig. För det kändes väldigt verkligt och det kändes enbart tryggt och bra. Det var skönt att komma hem.

Jag tror inte på någon personifierad Gud. Ingen skäggig, långhårig och blåögd man som sitter på molnkanten och breder sina händer över oss. Men jag tror på en högre makt som styr och vakar över oss. Det är inte ofta jag ber men idag bad jag. I ren förtvivlan, vanmakt och rädsla bad jag den högre makten om hjälp. Snälla, snälla, snälla... låt Fanny bli bra.

Fannys tillstånd är så gott som oförändrat. Eftersom hon inte kissar var jag tvungen att gå till veterinären för att få hjälp. Hon rekommenderade starkt en operation och konsulterade djursjukhuset i Vanda. Jag kände att jag inte längre har något val. Jag klarar inte av att göra beslut utan att ha gjort allt som finns att göra. Ännu är det inte ens säkert att operation ens längre är möjlig. Men magnetröntgen visar hur det ligger till. Jag håller tummarna och skänker en tanke till dom högre makterna.

Då var vi där igen. Jag har vetat att hon inte mår bra. Jag har sett i hennes ögon att hon har haft ont. Hon har gått lite stelt och ryggen har varit lite extra böjd. Men det brukar komma och gå. Sen brukar det bli bättre igen. Jag har försökt ha henne i varmt. Masserat henne. Gett antiinflammatorisk värkmedicin. Denhär gången vände det inte mot det bättre.

Jag ville ut i kylan och fotografera vintern. Men det kändes tomt. Tunnt och livlöst. Själlöst. Plötsligt såg jag ett hjärta på himlen. En tydlig avbild av ett hjärta. Jag kände leendet på mina läppar, glädjen inom mig. Det var bara ett hjärta på himlen - men det var ett hjärta...

Jag tog bilen och åkte iväg på måfå. Som av en omedveten medvetenhet styrdes jag till graven. Fast jag var där igår, fast det var kallt så skulle jag dit. Det är där han finns och inte finns.