Den Långa Vägen

Livet har börjat stabilisera sig. Vardagen har börjat kännas som - vardag. Man vaknar. Låter dagens händelser gå genom hjärnan. Analyserar snabbt det som skall hända under dagen. Organiserar tankarna och sen tar man sig ur sängen och börjar dagen. Jag gör saker. Försöker ta tag i alla "måsten", vara aktiv och prioriterande. Få saker utförda. Men jag gör det utan riktig känsla. Den är något jag tappat på vägen. Känslan av entusiasm? Iver? Glädje över att skapa? Vardagen har hunnit ikapp mig, men mina egna känslor har hasat efter. Bara fotograferingen påminner mig om hur kreativ glädje kändes... 

En malande känsla av olust. Som om något dåligt ligger och lurar bakom knuten. Inte ångest. Inte rädsla - Bara en ren och skär olustkänsla. Peter brukade tala om "känningar". Vet inte riktigt varifrån den kommer eller vad den beror på men det brukar sällan föra något gott med sig. Även hundarna har betett sig märkligt. Det har funnits oro i luften. Dom har börjat märka sina revir - inomhus. Vad händer?

Kanske är det bara ren trötthet. För jag känner mig trött och sliten. Har 500 km av bilkörning bakom mig igår. En hel dag fotografering. Inneboende, med mycket folk runt mig. Nya människor jag aldrig träffat. Jag som är van att vara helt ensam. 700 km bilkörning framför mig i morgon. Skall hämta hem min hund på hemvägen - äntligen. Jag har saknat lilla Wilma. Skall bli skönt att få gänget samlat igen och man slipper det dåliga samvetet för att man inte haft henne hemma. Jag sände textmeddelande till uppföderen om i morgon. Allt borde vara klart, men jag har inte fått svar. Känns oroväckande. Är allt i sin ordning?

Har ont i ryggen - mellan två kotor uppe i höjd med skulderbladen. En gammal skada som gjort sig påminnd och har tydligen igen inflammerats. Har inga inflammationshämmande värkmediciner kvar. Ingen bra dag idag...

Ibland tar orden slut. Kaoset inombords har svårt att forma meningar - hitta uttryck för alla känslor som tumlar runt inom en som blöt tvätt i en centrifug. Det finns så mycket som vill ut men allting bara fastnar som spybollar i halsen.  Inga ord - inga meningar - inga kloka tankar. Kvar blir tystnaden och dom toma vita bladen.

En solig och fin dag som vi spenderat med hundarna i skogen. Vilken ro och vila för själen. En påfyllning av energitanken. På kvällen var jag med Stig och Ann-Christin till mormor och morfars grav och tände ljus. Det var länge sen - väldigt länge sen.




Jag fotograferade moln idag. Såg ett svart moln bland alla dom vita och tänkte på "det svarta fåret"... Först när jag laddade upp bilden på datorn såg jag hjärtat i det svarta molnet ♥

Jag har hållit kroppen sysselsatt för att mota den malande ångesten. Gått i skogen i flera timmar. Åkte till graven. Tände nya ljus och satt där en stund - utan att gråta. Sen hem och tillredde svampen jag hittat. Satte namnlappar på hela min fotoutrustning. Gick genom bilder och plockde ihop ett paket åt Ida av bilder av henne, eftersom hennes dator gått sönder och alla bilderna försvann. Lekte hundspa - gick genom alla hundarna med rakning, kamning och tvättning. Och plockade bort alla älgflugor vi dragit med hem från skogen.

Jag mot ångesten: 1 - 0

Pratade i telefon och försökte trösta en vän som sörjer sin förlorade kärlek. Insåg att förlusten av en kärlek genom separation eller skilsmässa inte alls är lättare att hantera. Det kan göra minst lika ont. Försökte tänka mig in i en situation där jag själv skulle förlora Peters kärlek. Att kunna se honom men inte nå honom. Bara tanken gjorde ont. Att förlora hans kärlek... Inget hade kunnat kännas värre. Inte ens döden - för hans kärlek fanns kvar. Bara någon timme innan han dog sände han sms att han älskar mig. Natten innan sa han "Lisen, det kommer alltid att vara du och jag". Hans själ gick vidare men hans kärlek finns kvar - inom mig. Den kan ingen ta ifrån mig...

Idag insåg jag att sorgen har blivit lite, lite tunnare - utspedd med en gnutta vardag och förnöjsamhet. Det känns fortfarande omöjligt att tänka i termer som lycka, men jag nöjer mig med att känna mig - nöjd. Att känna någon typ av glimtar av välbehag. Det kände jag idag när jag såg hundarna springa i skogen med en ohejdad glädje. Det känner jag varje gång jag är hos min bror och hans familj. Det kan jag känna när jag pratar med Ida i telefon.

Livet är mera än bara mörker. Livet är mera än bara svart och grått. Livet har fått ett litet stänk av färg och det känns bra. Jag är medveten om att jag kommer att ramla tillbaka till det gråa många gånger om - bli tvungen att kravla mig upp igen, men jag är tacksam för varje stund av lättnad jag känner. Att kunna träda in i den "sorglösa-zonen" ibland - bara för att kunna andas en liten stund... utan att det gör ont.

Jag fick i ettans växel och gasade på för fullt - fortfarande bara i ettan, men framåt gick det.

Jag har haft en bra dag. Började i svampskogen med hundarna. Hittade mera fina smörsoppar som var helt maskfria. Fortsatte med att fotografera ett projekt som hört till "måste". Kändes skönt när det gick framåt. Därifrån vidare till min kära bror - med svampen. Vi gjorde svampsås av sopparna, vilket tycks vara helt möjligt. Har bara gjort soppa av dom tidigare, eller bara stekt i smör. På kvällen hälsade jag på hos Maria och kom hem med tanken fylld av energi.

Ingen gråt idag - inte en droppe - bara energi och förnöjsamhet. Stark glädje över dom nära och kära jag har kvar. Tacksamhet för att jag mår bra. Och när jag sett den här videon blev jag åter igen påmind om hur mycket den positiva energin påverkar hur man mår och tänker.

I går slog migränen till. Och den var lurig denhär gången, så jag fatta inte ens vad det var frågan om. Trodde att jag höll på att få hjärnblödning eftersom smärtan var så stark och inga mediciner hjälpte. Mådde dessutom fruktansvärt illa och hela huvudet kändes som en inklämd fotboll.

Normalt börjar mina migränanfall alltid med synrubbningar och hinner man med mediciner innan värken slår till så har man motat den värsta smärtan. Men nu blev jag grundlurad - inga synrubbningar med den flimrande "bollen" som bara växer på synfältet. I stället hade jag svårt att koncentrera blicken. En begynnande huvudvärk som kändes som helt normal. Tog en Panacod - ingen effekt. Var ute med hundarna i skogen och när jag kom hem slog värken till med all sin kraft. Jag trodde huvudet skulle sprängas i bitar, mådde illa och kunde inte äta. Tog en Panacod till - ingen effekt. Blev helt utan krafter och så trött att jag sov i över två timmar på eftermiddagen - trots att jag sovit en lång natt. Vaknade med ännu värre huvudvärk än innan jag somnat. Tog en Panacod till - ingen effekt.

Stig kom på besök. Vi åkte ut en sväng i bilen men jag mådde så illa så vi åkte hem igen. Spydde till slut det lilla som fanns i magen - mest vätska. Gick och lade mig på nytt och sov 3 timmar till. Sen var värken borta. Därför är jag tämligen säker på att det var migrän trots allt. Eftersom det lättade efter att jag spytt.

Idag har jag dom normala efterdyningarna. Ett ömt huvud som inte tål snabba rörelser eller skakningar. Sjuka ögon. En svag huvudvärk.

Jag trodde att jag sluppit domhär svåra migränanfallen. Dom senaste åren har jag klarat mig genom att bara ta medicin i tid och vila en stund. Sen har det lättat. Dom svåra anfallen var vardagsmat när jag var yngre. Ska det börja igen? Och utan förvarning med synrubbningar... Då är det svårt att gardera sig.

Det har utlovats regn till eftermiddagen idag. Då blir det att ta ut hundarna till skogen lite tidigare idag - så länge solen ännu skiner. En av dom saker som ger mig ro... att se hundarnas glädje när dom får springa fritt i skogen.

Hundra långa, ensamma dagar utan dig, Peter. Hundra nätter utan din närhet... Hundra dygn av saknad!

Det är trögt - väldigt trögt. Att komma igång med något och framför allt att få något färdigt. Jag har påbörjat både det ena och det andra "måsten", men inget blir klart. Får inte ro att koncentrera mig. Så, istället för att sitta och bolla fram och tillbaka utan att egentligen göra något alls, tog jag hundarna i bilen och åkte via graven och vidare till skogen.

Jag läste i en av bloggarna jag följer, hur hustrun hade fått vara med i varje skede av olika undersökningar som gjordes på hennes man. Hon hade fått vara med när dom gjorde dom kliniska undersökningarna som säkerställde att hennes man var hjärndöd. Hon fick tid med sin döda make för att ta farväl innan han skulle börja skäras i inför organdonationen. Efter att operationerna var gjorda blev hon, som överenskommet var, inkallad till sjukhuset för att kunna vara med och tvätta och klä sin man i hans egna kläder - även om det var mitt i natten. Hon fick med egna ögon se att han verkligen inte hade någon hjärnfunktion. Hon fick en sista gång fysiskt hjälpa och ta hand om sin man. Men framför allt - hon fick tid att ta farväl. Dethär var i Sverigen.

Jag känner mig grundlurad. Jag känner mig bestulen - på den tid som hade funnits att få ta ett riktigt avsked av Peter. Inte bara nångon minut här och någon minut där bland alla klapprande klackar och klirrande nycklar och sköterskor som med sin blotta närvaro signalerade att vi var i vägen och hindrade deras jobb.

Varför fick jag stå ensam i väntrummet, i mellanrummet mellan korridoren och avdelninen - utan en förklaring varför jag stod där? Jag hade ringt upp till avdelningen när jag stod nere på parkeringen. Dom sa att jag bara behöver ringa på så kommer någon och hämtar mig. Varför kunde dom inte berätta att jag skulle få vänta länge innan någon kom? Varför kunde dom inte berätta vad som uppehöll dom så att jag inte kunde komma in - att dom höll på med den kliniska undersökningen? Flera människor kom och gick ut och in på avdelningen och jag frågade varje person "Vad händer? När får jag komma in?". "Jag vet inte", var svaret. Eller "Jag ska kolla, vänta lite" men dom kom aldrig tillbaka.

Efter att ha fått chockbeskedet att min älskade ligger med krossad skalle och utan hopp att överleva. Efter att ensam ha kört 3,5 timme i fullständigt chocktilllstånd för att få spendera det sista korta tiden jag kan med honom. Efter att ha nått fram och med vetskapen om att han ligger några meter bort, bakom den låsta dörren - då känns ensamheten i det lilla rummet som en verkligt stor ensamhet. Och rummet känns väldigt trångt och syrefattigt. Och ångesten känns vassare än någonsin när den sliter i hela kroppen. Då känner man sig väldigt, väldigt liten - väldigt sårbar - och totalt utelämnad till andras välvilja. Huvudet som sprängdes av alla frågor: Vad har hänt? Varför? Hur? I den stunden lämnades man helt ensam, utan en enda förklaring. Folk gick bara förbi som om jag inte fanns - som om jag var osynlig. Jag kände mig osynlig - åtmonstone genoskinlig... 

Bråttom, tänke jag först. Men inte en enda av dom personer som kom och gick verkade ha bråttom. Vissa småpratade och skrattade när dom gick förbi. Andra bara gick med normala steg. Inte en enda gick med snabba steg. Jag såg ingen rörelse alls inne på avdelningen när jag kikade in när dörrarna öppnades.

Varför fick jag inte vara med när dom gjorde dom kliniska testerna? Jag fanns på plats men jag stod i ett ingenmansland - bakom låsta dörrar. Varför fick jag inte möjligheten att själv kunna se att han verkligen inte hade någon hjärnfunktion längre. Det hade varit mycket lättare att acceptera det faktum att han verkligen var död. Att själv ha sett det med egna ögon. Men här vill man tydligen inte ha anhöriga i vägen. För den känslan hade man hela tiden - man var bara i vägen.

Det finns dagar när

Du fyller min själ

- upptar hela mitt väsen

Tänker inte på annat

än hur det skulle kunna vara

 

Det finns dagar när

tomheten efter dej

känns som en amputation

En del av mej själv som inte

går att få tillbaka

 

Det finns dagar när

jag vill minnas stunden

jag fylldes av Din

värme och glädje

- Blev på djupet berörd

 

Alla de andra dagarna

- i det vanliga livet som är -

lever jag i nuet

Vänjer mej långsamt med

att Du är någon annanstans

 

Av Karin-02

 

 

När Du ännu fanns...   Ekenäs, 26 juni 2009

Jag kan fortfarande inte förstå. Varför måste du gå? Varför revs du härifrån när vi hade så mycket kvar framför oss? Vi hade ju bara hunnit börja... Så många planer vi hade kvar. Så många "sen".

Det var idag jag skulle öppna mappen med Riga-bilderna. Men jag kunde inte. Istället började jag gå genom högen med tvätt som bara vuxit och vuxit. När jag sorterade tvätten hittade jag plötsligt Peters kläder. Bland annat en svart t-skjorta som fortfarande bar doften av hans rakvatten. Jag förmådde mig inte att tvätta bort hans doft så den åkte tillbaka i tvättkorgen.

Medan jag väntade på att den sista tvätten snurrade i torktumlaren tog jag hundarna och for ut till åkern vi brukade åka ut till med hundarna. En av dom tusen upplevelser jag ska uppleva ensam. Har inte kunnat åka dit sen Peter dog.

När jag kom tillbaka och skulle hämta den torra tvätten från tvättstugan, hade luckan på torktumlaren hakat upp sig och gick inte att få upp. Så där ligger mina kläder och sängkläder och skrynklar ihop. Samma förbakade maskin jag ringde om varje månad från februari i år. Ännu i juni, när jag flyttade till Vasa över sommaren, var den totalt ur funktion. Kan det verkligen vara så svårt att få en maskin reparerad? Som dessutom är så ny att den har garantin kvar!

Satt och lyssnade på Sonja Aldéns låt som jag sände Peter efter vår första träff. Tänkte på orden i låten - hur dom föll in i hur jag kände då. Och hur det blev - och hur det slutade.

Det blir aldrig som man tänkt...

Så var den hyfsade känslan över för den här gången. Man känner sig som vanligt igen - gråtfärdig, håglös och ensam. Utan lust med någonting. Inte ensam utan vänner utan ensam som - individ. Ingen Peter som sitter vid köksbordet och håller mig i handen över bordet. Ingen Peter som stryker mig över håret. Ingen Peter som pratar om livets alla nyanser. Ingen Peter... Insikterna har förvandlats till längtan och ångest. Solen sken hela dagen men jag såg bara grått. Glädjen försvann igen - gråten har återkommit.

Jag var på födelsedagskalas hos syrran, vars son fyllde 8 år. Ville så gärna vara social men orkade inte. Satt mest tyst och stirrade ut i intet. Uppfattades säkert som tråkig och butter av omgivningen, men orkade inte spela upp. Hade helst bara suttit och gråtit, men jag svalde och svalde tills jag kom till bilen.

Jag borde börja gå genom Riga-bilderna som skall användas till fotoutställningen i höst. Men vet inte hur jag skall kunna öppna mappen med bilderna. Peters och min sista resa - dryga tre veckor senare var han död. Det känns ångestfyllt att titta på bilderna - minnas hans glädje på vår resa till 27:e himlen, vår sista kväll som var helt underbar, sista dagen vi bara vandrade hand i hand och njöt av det soliga Riga...

Killen vi hade som guide i dom öde husen vi fotograferade sände ett mail för nåra veckor sedan. Frågade hur bilderna blev, om han kunde få några som minne. Sände så mycket hälsningar till Peter. Han visste ju inte... Jag informerade honom om vad som hänt och att jag inte orkat titta på bilderna - han förstod.

I morgon måste jag försöka öppna mappen - gräva i det onda såret. Tvinga mig att möta ångesten, förtvivlan och alla minnen som jag vet gömmer sig där. Jag vill inte, men jag måste.

Jag satt och gick igenom varenda mail vi bytt på FB under vårt förhållande. Det var mycket glädje, oändligt mycket känslor involverade - både kärlek, förundran, en del frustration och en massa glädje. När jag kom till det absolut sista meddelandet blev jag plötsligt kall inombords. I mailen bad han mig delta i Äppelblomfesten på Rosenlud. Seminariet skulle börja 7.6 klockan 12.30. Det var precis den tiden jag fick teleonsamtalet från polisen - "vi har dåliga nyheter"... Den svarta dagen. Ångesten kom krypande och jag kände mig illa till mods. Fick svårt att andas och det kändes som taggtråden knöts runt mig som ett snöre runt ett paket. Det gjorde ont.

Jag var på terapi idag. Kände att jag gick ut därifrån mycket rikare. Förstod saker som jag inte tidigare insett helt. Fick också bekräftat många saker. Terapin är bra för mig.

På kvällen hade jag en lång och mycket givande diskussion med Karoline. Kände att jag lärde känna en helt ny Karoline idag. Ser fram emot att fortsätta diskutera i morgon när hon kommer på besök. Vi ska också gå till graven och tända varsitt ljus.

För övrigt så har gråten avtagit. Trodde i kväll att jag hade haft en "nästan" gråtfri dag. Men glömde att jag suttit en timme på terapi. Men trots det så har det inte varit så mycket gråt ändå - det har skett en tydlig förändring. I stället har jag kännt nånslags irritation och tillbaka hållen ilska. Blev till exempel otroligt irriterad på trafiken - bilister som kör långsamt och täpper till hela flödet. Eller på köer i butiken som gick långsamt. Märkte att jag har väldigt bråttom hela tiden. Undrar vart?

Fanny mår dåligt. Hon hade jätte ont på morgonen och efter att hon fått sin värkmedicin låg jag i sängen med henne och höll henne i famnen tills medicinen började ge verkan. När vi låg där kom ångesten. Ångesten att förlora henne. Ångesten över att förlora någon. Jag har misst båda mina föräldrar, farmor och farfar, mormor och morfar - och min älskade Peter. Är det syskonens tur nästa gång? Min dotter? Bara tanken på att förlora dom, får ångesklumpen att växa i bröstet. Ta inte mina syskon eller min dotter ifrån mig!! Ta inte dom...

Jag vill inte missta någon av mina nära och kära mera, men inser realiteten - det kommer jag troligen att göra igen. Kanske flera gånger. Såtillvida det inte är jag som får gå som nästa. Själv är jag inte rädd för döden. Inte för egen del.

Jag är rädd att någonsin mera bygga upp en relation. Jag orkar inte gå genom det här en gång till. Att förlora min livskamrat som man byggt upp en framtid med. Förlora framtiden. Vilken garanti har jag för att det inte sker igen - ingen! Den enda garantin jag kan bygga upp är att inte bygga nån relation.

Just nu känns det som om det inte är värt det - att frivilligt gå genom skärselden på nytt. Engagera sig och sen förlora allt. Tur att jag inte kände så före jag träffade Peter. Då hade jag kanske aldrig vågat ge mig in i förhållandet. Eller hade jag? Är det kärleken som driver trots allt? Är kärleken starkare än ångesten och rädslan för att förlora?