Den Långa Vägen

Hade du varit här hade jag kunnat gratulera dig idag. 53 år. Det hade du fyllt.

 

Men det är du inte. Du slutade fylla år för fem år sedan. Du hann inte ens bli 48. Och det är så jag alltid kommer att komma ihåg dig. 

 

Och sakna dig...

 

 

 

 

 

Jag gråter inte längre vid din grav. Jag gråter nästan aldrig - men bara nästan. Ibland kommer det tillfällen när den emotionella känslan blir så stark att jag helt enkelt inte kan hindra tårarna. Ett sånt tillfälle var när jag såg denna video med konstnären Marina Abramovic i en live preformance.

 

Abramovic satt mitt emot okända människor, utan att ett enda ord uttalades. Var och en fick sitta så länge eller kort stund de ville med artisten.

 

Plötsligt dök Uley upp, Marinas älskade på 70-talet, som hon inte sett sedan de bröt upp ca 30 år tidigare. Känslan, kärleken, tårarna - ingen kunde ta miste på vad dessa två personer känt för varandra. Och kanske fortfarande kände.

 

Att titta på den korta sekvensen var som att spela upp vår kärlekshistoria. Vår romans som tonåringar i början på 80-talet. Återförenandet efter nästan 30 år. Värmen som fortfarande fanns kvar. Känslan och lågan som bevarats och varit inbäddad i alla dessa år och som fick ny fart. Den planerade träffen över en kaffekopp som drog ut till ett förhållande som så abrupt tog slut på en gata i Jakobstad för 5 år sedan.

 

Nej, det är sällan jag gråter nuförtiden. Men idag gjorde jag det. Mest för att jag såg dig i Uley. Jag åtrtupplevde vårt möte. Och jag kände igen blicken. Inom mig kände jag samma starka känsla som jag gjorde då...

 

Kärlek!

 

 

Because We Never Stop Loving Silently Those We Once Loved Out Loud 

 

 

Ibland känner jag er närvaro. Inte som en fysiks känsla utan bara som en varm känsla inombords. Värme. Trygghet. Lugn. En känsla som förmedlar att allt kommer att ordna sig. En tro på morgondagen.

 

 

 

 

Här skiljs våra vägar i livet

men du lät mig tidigt förstå

I stjärnorna står det skrivet

tillsammans för alltid ändå

 

 Du skänkte mig glädjen och skratten

I din värld fick jag komma in

Du var den lyssnande rösten i natten

Du gav mig den som var din

 

När natten så stilla sig sänker

finns tystnadens tomhet hos mig

Och likt den klaraste stjärna som blänker

så stark är min kärlek till dig

 

Du är för alltid en del av mig

som polstjärnans ljus i natten

Jag tänder ett ljus som en hälsning till dig

som en bro över mörka vatten

 

Du är för alltid en del utav mig

så fjärran men ändå så nära

En ängel ska bära min hälsning till dig

Du är alltid en del utav mig

Tiden har lindrat min sorg. Gjort det svarta mindre svart och slipat ner dom vassa kanterna som skar blödande sår i min själ. Men tiden tar aldrig ifrån mig längtan. Saknaden av din röst, din beröring - ditt skratt. Minnet av dig kommer jag alltid att bära med mig. Kärleken kommer alltid att finnas kvar. Tack för den tid jag fick bygga minnen med dig, Peter.

 

 

 

Ibland sköljer saknaden över mig. Fortfarande. Efter nästan fyra år. Men denhär saknaden är annorlunda än då. Den är annorlunda än den var i fjol och året innan. Den förändras för varje år. Blir mildare men på något sätt vackrare. För hjärnan gallrar i hjärnkotoret. Plockar fram de vackraste bitarna och lägger undan det som är svårt. För att jag ska kunna känna en vacker sakand. Längtansfylld saknad. En-med-härliga-minnen-fylld saknad.

 

För det är så min saknad ser ut idag. Med ett litet stänk av sorg inför det fakta att han aldrig mera kommer att vandra vid min sida. Men jag har börjat vänja mig nu - jag har varit tvungen att anpassa mig - även om det stridit starkt mot det jag önskat av livet. Man har ju inget val. 

 

Ibland tittar jag på bilder för att återuppleva de fina stunder vi hade. Bada i minnen av gemensmma upplevelser. Det är minnen som värmer och fyller mig med tacksamhet över det jag fick. Kärlek.

Våren. En tid av uppvaknande. Små, små knoppar som spricker upp och ger ett nytt liv. Fågelkvittret man möts av en tidig morgon. Solens strålar som åter börjar värma och tina upp den vinterkalla själen. Ljuset efter mörkret. En lycklig tid för många. Inte för alla...

 

Det känns att det är vår. Det är då dom kommer. Tankarna. Inte bara som fjäderlätta vingslag som lyfter själen. Nej, mera som en grå aska som täcker in glädjen i en mörk kapsel av en tryckande ångest blandat med vemod. Minnen som dyker upp. Känslan av ensamhet.

 

Saknad!

 

 

 

 

 

 

 

Till alla mina änglar som skulle ha fyllt år i oktober.

 

Pappa hade blivit 76 år den 10.10.

Mamma hade fyllt 73 år den 21.10.

Peter hade blivit 51 år idag, den 19.10!

 

Sänder en bukett med kärlek och varma tankar till dig idag, min älskade. Jag saknar dig.

 

 

 

Ibland känns det som igår. Ibland känns det som en evighet sedan. Ibland känns det nästan som om det inte har hänt, för att en annan gång få minnena att blomma upp så starkt att man nästan tappar andan. Som idag, när jag läste mitt inlägg om den svarta dagen. Den dag när en bit av mig dog. Igen en gågn undrade jag - hur klarade jag mig genom den sommaren?

 

Det har gått tre år. Jag lever ett rätt harmoniskt liv med mina hundar. Trivs med mitt liv och kan väl med gott samvete säga att jag har det bra. Även om jag fortfarande saknar honom. Men saknaden känns inte alltid så blytung som idag. Oftast är den fjäderlätt och man kan tänka på honom och samtidigt känna glädje. Att han funnits. Att man fick den tid man fick. Att man verkligen har haft förmånen att få hitta en människa som var ens tvillingsjäl. Även om tiden blev alltför kort så har jag fått ha honom hos mig. Men det var väl den tid som var beräknad för oss. Som ödet lagt i våra händer.

 

Idag ska jag tända ett ljus för honom. Sitta en stund och meditera. Tänka på de många fina stunder vi hade. Komma ihåg hans underbara leende och hans skratt som smittade av sig. Hans hand som var så liten och som så gärna sökte sig till min. Hans ögon som såg in i min själ - så djupt. 

 

Och jag skall vara tacksam - för att jag fick älska och vara älskad av just honom.

 

 

Det är länge sen jag bloggat. Kanske börjar behovet vara över för att skriva av mig på just den här bloggen. Men det betyder inte att jag glömt. Inte för ett ögonblick. Men tankarna gör inte längre ont. Det river till en sekund och det känns som om man hade en luddig boll i magen ett tag. Men jag hanterar minnena för det mesta. 

 

Förutom när jag pratar med andra som nyligen också förlorat sina kära.

 

Det är då det blir så starkt, som om man tar över deras känsla och känner för dom - och väldigt starkt med dom. För jag vet ju hur det känns. Med de toma bladen i framtidsboken. De krossade drömmarna. Den söndersmulade vardagen. Och saknaden... Det är dessa dagar då tårarna kommer till ytan, utan att man kan kontrollera dem. Det blir ingen flodvåg - det blir bara ett dis av regnbågens alla färger när man ser världen genom de tårfyllda ögonen. Sen har saknaden fått säga sitt. Man kan andas. Och man kan le igen...

 

På lördagen hade jag en sådan dag. Fotograferade och firade två vackra studenter och var glad. Träffade en kvinna som förlorade sin man i december. Vi pratade om minnen och om sorgen. Om hur livet får en total vändning. Om hur det är att möta sommaren på egen hand. Om att ta sig ut bland människor - ensam. Och om att vara osynlig. Men också om hur det är att våga bryta upp och lämna det man har och det som var bakom sig. Att våga börja leva ett nytt liv. Det var då jag såg regnbågen...

 

 Som kontrast till det lyckliga studentpar som precis klarat en stor etapp i livet. 

 

 

 

 

Sjungom studentens lyckliga dag,
låtom oss fröjdas i ungdomens vår!
Än klappar hjärtat med friska slag,
och den ljusnande framtid är vår.

Det är länge sen jag har rört vid min blogg. Jag har inte haft behovet att skriva av mig. Jag har helt enkelt varit för upptagen av att vara lycklig. Att känna hur livet har runnit tillbaka ut i mina ådror och hur harmonin har lagt sig över mig som ett blommande täcke över en sommaräng. Det är inte alla förunnade att känna denna lycka. Frihet. Känslan att själv ha fullständig kontroll över dagen. Över livet. Över varandet. Att få vakna på morgonen och inte ha ett enda "måste" som sitter på sängkanten och väntar att få slå klorna i en. Bara få öppna ögonen och känna efter vad man vill - och att få vara lycklig.

 

Nej, jag är inte nykär. Och nej, jag har inte vunnit på lotteri. Jag har alterneringsledighet och jag ska vara ledig från jobbet ett helt år. ETT HELT ÅR! 

 

När jag jobbade - ibland med tre olika arbeten samtidigt - insåg jag inte hur bunden jag var i mina cirklar. Hur styrd jag var av arbetet. Det är först nu, när jag börjat min ledighet, som jag inser hur stor del av mitt liv jag har satt på att arbeta. Hur stor del av mitt liv har varit styrt av andra. Hur stor del av mitt liv har varit fyllt av "måste" och "borde". Hur trött jag har varit. Hur lite jag har orkat. Och hur glädjelöst jag har levat. Nu vet jag så mycket bättre.

 

Många frågade mig innan ledigheten började; "Vad ska du göra nu när du är så länge ledig" och jag svarade "Så lite som möjligt, och bara det jag verkigen vill". Det är precis vad jag har gjort. Fotograferat lite, sysslat med bilder. Gått på gym. Börjat sjunga i kör. Börjat lära mig teckenspråk. Pysslat här hemma. Haft tid för hundarna. Till och med städat alla mina skåp - inte för att jag borde utan för att jag velat. Ja - jag har verkligen velat städa. För jag har haft tid. Det har inte känts som om jag onödade den lilla fritid jag haft utan jag har verkligen HAFT TID!

 

Det gör skillnad.

 

 

 

 

Jag satt på tåget till Helsingfors och gick till reaturangvagnen för att ta mig en kopp kaffe. Strax bakom mig satt en gammal farbror som pratade i telefon. Jag kunde inte undvika att höra hans samtal, eftersom han pratade på som om ingen annan funnits i närheten. Och jag blev beklämd av att höra hans samtal.

 

Tydligen pratade han med sin vän(inna). Han hade missat tåget för att hans ben inte hann med att föra honom till den sista vagnen. Nu satt han på följande tåg men om han var på väg hem eller till vännen blev aldrig klart. Men det var en ledsen och konfunderad man som satt i telefonen. Han konstaterade att det ju var väldigt svårt att få tag på henne eftersom hon jämt hade problem med telefonlinjerna och inte kunde svara. Och sen var det ju det där med släkten. Han hade ju också sin släkt som var besvärlig. Så frågade han hennet: kan du svara mig ärligt, är det din släkt som är emot vår vänskap? Jag vet inte vad hans vän svarade, men mannen konstaterade att han hade fått mer än tillräckligt svar för att inse fakta. Men han förstod inte varför, för dom sällskapade ju inte, dom var ju bara vänner. Sen åkte tåget iväg och telefonlinjen bröts. Kvar satt den gamle mannen med en tyst telefonlur och ett sorgset ansikte.

 

Är det verkligen såhär att bli gammal? Har man då tappat förmågan att själv bedöma hur man vill leva sitt liv? Är det då som släkten skall ta över och styra in en på rätt spår igen - rakt in i ensamheten. Hälla ett ämbar med skam över en för att man skall förstå att sånt inte är till för gamlingar längre. Istället för att glädjas över att gamla pappa/mamma har hittat nån dom kan ty sig till på äldre dagar. Få känna gemenskap och trygghet med.

 

Det är beklämmande. Och sorgset. Och avskyvärt. Och jag kan ju inte låta bli att undra om det är arvet som spökar i bakgrunden. Rädslan att "någon"lurpassar och bara väntar på att få sätta vantarna på gamla pappas/mammas besparingar. Eller är det skammen över att de äldre fortfarande har behov av närhet och beröring. Är det så att barnen/släkten tycker att det är genant att en gammal människa visar känslor. Såna känslor. Är inte kärlek till för alla? Har man en "bäst före" datum som bestämmer när man inte längre har rätt att känna? 

 

Är det såhär så vill jag inte bli gammal. 

 

 

Är det såhär jag ska se mig själv om 10-20 år?

 

 

Idag hade jag ett av de bästa fotograferinsuppdragen på hela sommaren. Jag fick åka ut till Wanha Markki där konstnärparet Liisa och Heikki Laaksonen upprätthåller ett ålderdomshem för djur. Dit är gamla djur välkomna att njuta av sina sista år. Stället bedrivs av de medel som besökarna hämtar in. Av en minimal avgift för besökaren samt av försäljning av allehanda härliga produkter, allt från vykort till tvålar och småsaker. Och självklart kaffe med dopp.

 

På Wanha Markki vilar själen. Hela stället andas lugn och harmoni. Här finns både kaniner, höns, kalkoner, kattor, hund, ponnyer, getter och får som lever sida vid sida. Här går djuren lösa bland besökarna och barnen får fritt klappa alla djuren som låter sig klappas. När djuren tröttnar går dom bara iväg.

 

Har du vägarna förbi Ylistaro så kör inte förbi Wanha Markki utan gör en avstickare för att bekanta dig med stället. För det är verkligen värt ett besök.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I dag bara satt den där. Trasten. På min stolsrygg på terrassen. Inte gammal, kanske hade den just lärt sig att flyga. Men kavat och samtidigt lite uppnosig. Jag tittade på den i smyg. Gömde mig för att inte skrämma bort den, för det var en trevlig känsla att ha den här. Och när den kraksade fram sin sång så kändes den lite gemytlig i sin lite hackande och fräsande tonart. Som om den harklat fram sången i stället för att sjunga.

 

Försiktigt öppnade jag spjälgardinen, lät den titta in. Och modigt satt den kvar - trots att vi tittade varandra rakt i ögonen. Blicken var klar och stadig. Men jag märkte att oron spred sig när den insåg att jag fanns där. Alltför nära. Alltför inpå. Hastigt nickade den några gånger, svägde sig om och släppte en avskedspresent på min sittdyna. Lyfte och flög iväg.

 

Och kvar stod jag. Lite glad för det korta besöket men lite besviken för att det inte varade längre.