Bindande symboler och acceptans
För ett tag sen läste jag på en blogg om hur svårt en man kände att det var att hitta ett nytt sätt att leva efter hustruns död. Att komma vidare utan att tappa det som varit. Att inte längre leva som "vi" utan som "jag". Att ta bort ringen. Att förändra.
Det är märkligt hur svårt det kan kännas med dessa små förändringar. I botten obetydliga men i hjärtat desto större. Det är symbolvärdet som väger så tungt. Känslan av att förlora det sista "vi" som man så krampaktigt försöker hålla kvar. Och i grund och botten handlar det kanske om en vägran att helt acceptera... åtminstone i mitt fall.
Själv har jag kvar Peters ring i mitt halsband. Den ligger där och jag snurrar på den ibland. Inte så ofta som förut men allt emellanåt märker jag att min hand trevar efter den och det känns lugnande att snurra ringen mellan mina fingrar eller att bara hålla den i min hand. Känna.
Kvar har jag också hans telefonnummer i telefonen. Jag kan bara inte förmå mig att ta bort den. Jag vet inte ens själv varför jag vill hålla den kvar. Jag har ju inga planer på att ringa honom och jag väntar definitivt inget samtal fån honom. Jag brukar däremot undvika att bläddra fram den. För hans namn väcker minnen och minnen väcker sakand och saknaden får mig ur balans. Men känslan av att ha kvar hans nummer känns ändå bättre än känslan att radera den.
Att frigöra mig från dom symboliska föreningskedjorna känns som att lämna honom bakom mig. Det känner jag mig inte helt redo för ännu. Och då är vi där igen. Att inte kunna acceptera.
Men jag tror att jag känner när jag är klar att bryta dom sista banden. När just de specifika symbolerna inte längre har någon funktion utan har tappat sitt känslomässiga värde eller tagits över av nya. Då är det dags... Då är jag kanske redo att även acceptera.
Det är märkligt hur svårt det kan kännas med dessa små förändringar. I botten obetydliga men i hjärtat desto större. Det är symbolvärdet som väger så tungt. Känslan av att förlora det sista "vi" som man så krampaktigt försöker hålla kvar. Och i grund och botten handlar det kanske om en vägran att helt acceptera... åtminstone i mitt fall.
Själv har jag kvar Peters ring i mitt halsband. Den ligger där och jag snurrar på den ibland. Inte så ofta som förut men allt emellanåt märker jag att min hand trevar efter den och det känns lugnande att snurra ringen mellan mina fingrar eller att bara hålla den i min hand. Känna.
Kvar har jag också hans telefonnummer i telefonen. Jag kan bara inte förmå mig att ta bort den. Jag vet inte ens själv varför jag vill hålla den kvar. Jag har ju inga planer på att ringa honom och jag väntar definitivt inget samtal fån honom. Jag brukar däremot undvika att bläddra fram den. För hans namn väcker minnen och minnen väcker sakand och saknaden får mig ur balans. Men känslan av att ha kvar hans nummer känns ändå bättre än känslan att radera den.
Att frigöra mig från dom symboliska föreningskedjorna känns som att lämna honom bakom mig. Det känner jag mig inte helt redo för ännu. Och då är vi där igen. Att inte kunna acceptera.
Men jag tror att jag känner när jag är klar att bryta dom sista banden. När just de specifika symbolerna inte längre har någon funktion utan har tappat sitt känslomässiga värde eller tagits över av nya. Då är det dags... Då är jag kanske redo att även acceptera.
Var är solen?
Då var den här, trodde jag. Kikade ut genom fönstret och såg solen och den gnistrande snön. Slängde en blick på termometaren som visade -9C. Slängde ur mig ett litet "hurra" och gillade det jag såg. Ja, den var äntligen här. Vintern.
Kom tillbaka solen...
I min iver blev det att blixt shoppa. Ny, lätt utejacka som gjord att fotografera i. Med tyg som var vindtätt, regnskkyddande och som andades. Ett par liknande värmebyxor och självfallet ett par varma kängor. I farten fick jag med några fleecetröjor som jag blev förtjust i. Samtidigt passade jag på attt gräva fram en låda med äldre vinterkläder som väntat i förrådet. Där hittade jag bland annat mina lurvstövlar som jag väntat att få använda. Dessutom en del tjocka tröjor jag har glömt att jag ägt tillsammans med vantar och mössor.
Allt klart för att möta den bitande kylan.
Idag vaknade jag. Kameran var färdig laddad och klar för äventyr. Hundarnas kläder framtagna. Och jag, full av iver att klä mig i mina nya fina kläder och möta vintersolen. Men den hade stuckit iväg. När jag kikade ut var det grått och trist och termometaren visade på futtiga -1C. Samma gamla trista och gråa väder som den här vintern har handlat om.
Kom tillbaka solen...
Drottning Ellen hittade sin tron i lådan med vinterkläder
Första dagen
Tillsammans mot ett nytt år
Mitt år slutar likadant som det började. I arbetets tecken på Östersjöns böljande hav. Den här gången i sällskap av Ellen och Fanny, som fick komma med matte på jobb. Dom är gamla sjöbusar båda två. Lyckan visste inga gränser när dom insåg att dom skulle få följa med. Det blev glädjesprång och vilda jakter i korridoren innan dom hade tid att installera sig i min hytt. Sen var det min koj som gällde.
Agnes och Wilma fick åka till syrran i Oravais. Där väntade en hög med ivriga barn att få sköta om tjejerna. Dom kom tydligt i goda händer och avklädande och påklädande övades flitigt. Lite frågande såg tjejerna ut när vi andra åkte hem, men dom brukar inte ha svårt att acklimatisera sig.
Det har varit ett händelserikt år. Jag har fått min examen. Jag har flyttat och hittat min plats i min nya hemstad. Jag har träffat nya, fina männsikor. Rest. Fått min dotter nära mig fysiskt igen, när hon började studera. Äntligen har jag börjat känna att allt kommer att ordna sig. Alla bitar har inte ännu fallit på plats. Mitt hjärta har ännu inte återhämtat sig från förlusten och min själ saknar sin tvilling. Men jag har kommit en lång bit på väg.
Det har varit ett ganska bra år - trots allt.
Äntligen är det gjort!
Jag har länge planerat att både förnya och uppdatera min hemsida, men inte riktigt gett mig tid. Det är så många andra arbeten som kommit före i kön. Och jag visste hur arbetsdrygt det skulle bli, med en massa bilder att gå genom, så därför drog jag mig från att sätta igång.
Men nu är den klar och jag är glad att jag tog mig i kragen och fick det gjort. Ännu kommer jag att finslipa den och byta ut lite bilder, men i stort sett är den klar. Gå gärna in och titta och lämnar ni ett spår i gästboken är jag extra tacksam.
Storm
Det varnades om stormbyar, upp till 30 sukundmeter i våra knutar, och jag förberedde mig på det värsta. Vaknade på natten av att stormen trummade på vårt plåttak och ven i knutarna. Det är länge sen jag känt obehag för stormen, men i natt kändes det lite obehagligt. Tyckte att det var otroligt skönt att inte behöva vara på sjön i det här vädret.
När det ljusnade till hade stormen avtagit i styrka. Fortfarande blåste det upp vindbyar som fick träden att nästan böja sig raklånga. Men det kändes inte alls lika skrämmande som på natten.
Ida och jag tog våra kameror och Ellen med oss och for ut för att fånga några vindar. Ellen påpälsad i sin röda fleecedräkt. Hon såg så komisk ut där hon trippade på och for runt som ett yrväder. Men hon höll sig nära oss hela tiden, trots att det var mycket folk ute. Skön avslutning på en lugn och fridfull jul.
Jag och Ellen fotade av Ida
För drygt ett år sedan
Natten till den 2.12.10 hittade jag Fanny förlamad i min säng. Framdelen var ok men bakdelen var orörlig. Dagar av oro följde. Vad skulle jag göra? Ångest, oro, tro och hopp, tvivlan och förtvivlan. Var det värt att operera eller skulle det bara medföra onödigt lidande? Skulle hon överhuvudtaget kunna bli bra? Var det kanske redan för sent?
Den 4.12 tog vi tåget till Vanda och djursjukhuset Aisti för en ryggoperation. 24 timmar senare var vi hemma igen. Sen var det bara att vänta och hoppas att det skulle ske ett under. Och det skedde ett under. Fanny tog sina första steg redan ett dygn efter operationen och efter det gick det spikrakt uppåt.
Nu har det gått drygt ett år sedan operationen. Fanny mår bättre än aldrig förr. Hon är lekfull som en liten valp. Springer, hoppar, leker och busar med dom andra hundarna. All min tvivel är borta. Jag gjorde rätt beslut när det gällde hennes operation. Jag är så tacksam för varje extra dag jag fått och får med min lilla Fanny. Min kärlek ♥
Fanny i december, 2010. Nyopererad och drogad efter narkosen
Fanny i december, 2011. Glad, busig och lekfull.
Vackra Fanny
Prinsessan på sin tron ♥
God jul i stugan
För ett par dagar sen trodde jag ännu på en lite vit jul. Bakgården var vit och ren och det tunna snötäcket såg ut att må bra. Men värmen förstörde den tanken och på julaftons morgon så var all snö borta. En grön och fin gräsmatta prydde bakgården igen. Men det spelade inte så stor roll. Vi hade en skön och mysig jul ändå - Ida och jag på tuman hand. Utan stress, utan tidtabell. Utan måsten. I stället tog vi dagen som den kom. Åt i lugn och ro och sen bara njöt vi av kvällen. Mysfaktor: hög!
Jag var till graven redan igår samtidigt som vi var på julmat till min bror. Gravgården såg på något sätt kall, mörk och ogästvänlig ut utan snön. Kom ihåg hur det var ifjol med all snö man fick gräva bort. Ändå kändes det lättare i år. Det gick att andas vid graven även om det välbekanta vämodet fyllde mig. Idas plötsliga "God jul, Peter" fick mig att känna saknaden, men samtidigt ett lugn inombords. Nu stod vi här, jag och Ida, och tände våra ljus och önskade honom en god jul i den värld där han är. Och jag gjorde utan tårar. Men med hjärtat fyllt av kärlek och saknad. Så mycket saknad fortfarande...
Jag var till graven redan igår samtidigt som vi var på julmat till min bror. Gravgården såg på något sätt kall, mörk och ogästvänlig ut utan snön. Kom ihåg hur det var ifjol med all snö man fick gräva bort. Ändå kändes det lättare i år. Det gick att andas vid graven även om det välbekanta vämodet fyllde mig. Idas plötsliga "God jul, Peter" fick mig att känna saknaden, men samtidigt ett lugn inombords. Nu stod vi här, jag och Ida, och tände våra ljus och önskade honom en god jul i den värld där han är. Och jag gjorde utan tårar. Men med hjärtat fyllt av kärlek och saknad. Så mycket saknad fortfarande...
When its cold, I get lonely,
I can't talk, I can't walk, I can't breathe
Then I dream and you hold me,
And the angels are singing with me.
I guess its Christmas when I miss us most of all.
It's only Christmas/Ronan Keating
I can't talk, I can't walk, I can't breathe
Then I dream and you hold me,
And the angels are singing with me.
I guess its Christmas when I miss us most of all.
It's only Christmas/Ronan Keating
Min bakgård 22.12.2011
Min bakgård 24.12.2011
Tro det eller ej. Den här daggmasken stötte jag på ute på vår gångväg, livslevande.
Ida och tjejerna chillar
Kalle Anka så klart.
FB även på julafton, så klart.
Marchaller på terrassen
I fjol var det islyktor som gällde.
Goodbye or let go?
Sömnlös
Det är svårt att svänga dygnsrytmen tillbaka när man jobbat 10 dagar natt. Man är klarvaken fast klockan är inne på småtimmarna. I stället förskjuts sömnen och man sover alltför länge på morgonen. Sen sitter man fast i ekorrhjulet.
Natten är bra tid för tankar. Det är mycket man hinner behandla under de sömnlösa timmarna. Jag är förvånad hur mycket Peter har funnits i tankarna den senaste tiden. Samtidigt relaterar jag det julen. Konstigt vilken effekt julen har på känslorna. Men julen är ju en familjehögtid. En tid man ska dela, göra saker tillsammans. Hitta lugnet tillsammans. Gemenskap. Julen är kärlek. Då är det väl inte så konstigt att jag saknar Peter speciellt mycket just nu.
I natt låg jag och funderade över sorgearbete. Hur tung proscess det egentligen är. Och det är inte för intet det kallas för sorgeARBETE. Det är mera än ett heltidsjobb. Det är 24/7. En ständigt pågående känslobearbetning som pågår både i det medvetna och det undermedvetna.
Jag har funderat på hur man vet när sorgeatbetet är klart. När vet man när man har sörjt färdigt? Är sorgeatbetet klart när man inte längre gråter varje dag? När man inte längre känner ångest över att aldrig mera se honom mera? Är det klart när man slutat älta? När man inte längre tänker på honom varje dag?
Men jag saknar honom fortfarande. Och jag kan fortfarande inte ta ordet "acceptera" i min mun. För jag vill inte acceptera att han är borta, att han slets ifrån mig. Jag inser fakta - ja - men accepterar inte. För att acceptera känns som att tycka att det är ok. Och jag kommer aldrig att tycka att det är ok. Är det möjligt att bearbeta och sörja färdigt om man inte accepterar?
Jag har saknat honom så länge. Sörjt honom så länge. När sorgen äntligen har börjat lätta så känns det nästan skamligt. Förbjudet. Kärlekslöst. Har jag rätt att sluta sörja? Var min kärlek inte stark nog om sorgen plötsligt tar slut? Och ibland har jag svårt att skilja mellan saknad och sorg. Ibland känns det som om dom går hand i hand och är nästan samma sak. Och ändå olika.
Ja, det är mycket man hinner fundera över när man är sömnlös. Många känslor man hinner behandla och många problem man hittar lösningar på. Många frågetecken som blir hängande i luften, några man hinner räta ut.
Natten är en bra tid för tankar.
Natten är bra tid för tankar. Det är mycket man hinner behandla under de sömnlösa timmarna. Jag är förvånad hur mycket Peter har funnits i tankarna den senaste tiden. Samtidigt relaterar jag det julen. Konstigt vilken effekt julen har på känslorna. Men julen är ju en familjehögtid. En tid man ska dela, göra saker tillsammans. Hitta lugnet tillsammans. Gemenskap. Julen är kärlek. Då är det väl inte så konstigt att jag saknar Peter speciellt mycket just nu.
I natt låg jag och funderade över sorgearbete. Hur tung proscess det egentligen är. Och det är inte för intet det kallas för sorgeARBETE. Det är mera än ett heltidsjobb. Det är 24/7. En ständigt pågående känslobearbetning som pågår både i det medvetna och det undermedvetna.
Jag har funderat på hur man vet när sorgeatbetet är klart. När vet man när man har sörjt färdigt? Är sorgeatbetet klart när man inte längre gråter varje dag? När man inte längre känner ångest över att aldrig mera se honom mera? Är det klart när man slutat älta? När man inte längre tänker på honom varje dag?
Men jag saknar honom fortfarande. Och jag kan fortfarande inte ta ordet "acceptera" i min mun. För jag vill inte acceptera att han är borta, att han slets ifrån mig. Jag inser fakta - ja - men accepterar inte. För att acceptera känns som att tycka att det är ok. Och jag kommer aldrig att tycka att det är ok. Är det möjligt att bearbeta och sörja färdigt om man inte accepterar?
Jag har saknat honom så länge. Sörjt honom så länge. När sorgen äntligen har börjat lätta så känns det nästan skamligt. Förbjudet. Kärlekslöst. Har jag rätt att sluta sörja? Var min kärlek inte stark nog om sorgen plötsligt tar slut? Och ibland har jag svårt att skilja mellan saknad och sorg. Ibland känns det som om dom går hand i hand och är nästan samma sak. Och ändå olika.
Ja, det är mycket man hinner fundera över när man är sömnlös. Många känslor man hinner behandla och många problem man hittar lösningar på. Många frågetecken som blir hängande i luften, några man hinner räta ut.
Natten är en bra tid för tankar.
Natten omsluter mig
med ett sällsamt lugn
Den skapar åt mig ett rum,
det fyrdimensionella
med en hemlig dörr ut ur rationalismen
Hör!
Himlen talar med ord
större än jag någonsin kan dikta
Av nattsvarta molekyler har det
tillverkats en kärlekssång till livet
Till ljudet av skogens flämtningar
sjungs den av okända väsen
Hela naturen
ansluter sig till himlaorkesterns symfoni
Genom björkskogen drar en mäktig susning fram
Flämtande, flämtande
darrar dagens sista löv
och faller till marken i extas
Ur "Dikt om natten"/Moonman
med ett sällsamt lugn
Den skapar åt mig ett rum,
det fyrdimensionella
med en hemlig dörr ut ur rationalismen
Hör!
Himlen talar med ord
större än jag någonsin kan dikta
Av nattsvarta molekyler har det
tillverkats en kärlekssång till livet
Till ljudet av skogens flämtningar
sjungs den av okända väsen
Hela naturen
ansluter sig till himlaorkesterns symfoni
Genom björkskogen drar en mäktig susning fram
Flämtande, flämtande
darrar dagens sista löv
och faller till marken i extas
Ur "Dikt om natten"/Moonman
Spikar
Det kändes bra att få fast mark under fötterna. Åka de dryga 400 kilometrarna mot Vasa. Känna lättnaden och glädjen. Känslan av att här hör jag hemma. Ja, jag kände verkligen att jag kom hem när jag kände den bekanta asfalten under mina fötter.
Visst har jag trivts hela tiden. Varit glad över flytten, känt att det här har varit rätt. Allt det nya har skingrat de dystra tankarna och fött nya minnen. Men den här känslan var ny. HEM!
Lättnad.
I det lilla glädjeruset beslöt jag mig för att gå och handla innan jag for hem. Tog mig tid att bara gå runt bland hyllorna och i lugn och ro söka det jag behövde. Och där, mitt i osthyllan, hälldes ett ämbar med minnen över mig. En liten episod med Peter. Ostsmaker. Skratt. Vi, han och jag, som höll om varandra. Alla minnen och tankar huller om buller.
Och precis där, mitt bland Camembert, Brié, Edamer och Gorgonzola nyktrade jag till från glädjeruset. Plötsligt spiknykter - och den spiken visste var den tog. Den grävde sig djupt i mitt kött och vred om en extra gång. Ja, det gjorde ont. Så till den milda grad att jag blev tårögd och vemodig men kände mig inte det minsta modig. Bara rädd. Att den här sorgen aldrig skall ta slut. Att jag för evigt jagas av minnen som släcker glädjeruset. Minnen som gör mig medveten om tomrummet.
Minnen som jag vägrar släppa för det är ju det enda jag har kvar.
Men jag svalde några gånger extra. Vände Mozarellan ryggen. Gick vidare och lämnade minnena kvar vid osthyllan. För idag ville jag inte gråta. Även om 10 dagar på ett stormande hav kändes både i kropp och själ så ville jag verkligen inte gråta. Nej, idag ville jag bara glädjas över att jag kommit hem. Till min stad. Där jag hör hemma.
Visst har jag trivts hela tiden. Varit glad över flytten, känt att det här har varit rätt. Allt det nya har skingrat de dystra tankarna och fött nya minnen. Men den här känslan var ny. HEM!
Lättnad.
I det lilla glädjeruset beslöt jag mig för att gå och handla innan jag for hem. Tog mig tid att bara gå runt bland hyllorna och i lugn och ro söka det jag behövde. Och där, mitt i osthyllan, hälldes ett ämbar med minnen över mig. En liten episod med Peter. Ostsmaker. Skratt. Vi, han och jag, som höll om varandra. Alla minnen och tankar huller om buller.
Och precis där, mitt bland Camembert, Brié, Edamer och Gorgonzola nyktrade jag till från glädjeruset. Plötsligt spiknykter - och den spiken visste var den tog. Den grävde sig djupt i mitt kött och vred om en extra gång. Ja, det gjorde ont. Så till den milda grad att jag blev tårögd och vemodig men kände mig inte det minsta modig. Bara rädd. Att den här sorgen aldrig skall ta slut. Att jag för evigt jagas av minnen som släcker glädjeruset. Minnen som gör mig medveten om tomrummet.
Minnen som jag vägrar släppa för det är ju det enda jag har kvar.
Men jag svalde några gånger extra. Vände Mozarellan ryggen. Gick vidare och lämnade minnena kvar vid osthyllan. För idag ville jag inte gråta. Även om 10 dagar på ett stormande hav kändes både i kropp och själ så ville jag verkligen inte gråta. Nej, idag ville jag bara glädjas över att jag kommit hem. Till min stad. Där jag hör hemma.
I mina tankar
Den finns djupt inom mig. Den där välbekanta känslan av en djup och långvarig längtan. Ibland kommer den upp till ytan och jag blir medevetn om hur mycket jag fortfarande saknar honom. Hur stort tomrummet fortfarande är. Ett stort svart hål som ibland gräver sig djupt in i mig och river upp dom gamla såren. Julen närmar sig. Den andra utan honom. Men det känns fortfarande. Mycket. På nåt sätt ensamt. Vämodigt. Men mest av allt tomt. För mitt liv känns fortfarande tomt utan honom. Det var en stor bit av mig och mitt liv han tog med sig. Bitar som var han. Vårt liv. Vi. Det är svårt att ersätta. Är det ens möjligt?
Ibland är saknaden så stark att den dränker mig i tårar. Ibland uttrycker den sig som en omedveten gest, en hand som trvar efter hans ring som fortafarande hänger i mitt halsband. Ibland som snabba, flyktiga tankar som rusar genom min hjärna och väcker minnen. Ser hans leende. Hans ögon, som såg på mig med kärlek. Känslan av välbehag när jag kände hans hand på min rygg. Ömheten när han tog min hand i sin.
Insikten. Hans frånvaro. Upplevelser jag har kvar som minnen. Men bara som minnen.
Han fattas mig.
Han fattas mig.
Vi har delat samma minnen
Vi har burit samma längtan
Vi har sett med samma ögon
Vi har trott på samma löften
Vi har stått på samma sida
Och ingenting kan splittra oss
och ingenting kan söndra oss
och ingenting kan slita oss isär
Och ingenting kan få oss att överge varann
Stormar kanske tystar oss
Skuggor kanske slukar oss
Sorger kanske tvingar oss på knä
Men ingenting i världen kan lösa våra band
Ur "Den jag kunde va"/Mikael Wiehe
Jag drömmer om en jul hemma...
Jag får vara hemma över julen och jag är överlycklig. Ännu för ett par dagar sedan var det öppet om ansökan gått genom, men tack vare min arbetskompis som lovat ställa upp, så har min ledighet beviljats. Tack, tack, tack!!! Då blir det julpynt, julmat, julsånger och lite klappar i alla fall. Och jag får vara tillsammans med min dotter. Bästa julpresenten jag kunde tänka mig. Nu är det bara att hålla tummarna att det är snö på marken på julafton.
Jag har funderat mycket på framtiden den senaste tiden. Vad vill jag? Vart är jag på väg? Vad är jag beredd att offra för att komma dit jag vill? Jag träffade Anu för ett tag sedan och hon såg stora förändringar i mitt liv. Det är bara mig det är fast i om dessa förändringar kommer att förverkligas. Det är jag som måste ta beslut. Jag som måste våga. Bara jag tar steget så kommer det att betala sig. Men hur vågar jag?
Jag har funderat mycket på framtiden den senaste tiden. Vad vill jag? Vart är jag på väg? Vad är jag beredd att offra för att komma dit jag vill? Jag träffade Anu för ett tag sedan och hon såg stora förändringar i mitt liv. Det är bara mig det är fast i om dessa förändringar kommer att förverkligas. Det är jag som måste ta beslut. Jag som måste våga. Bara jag tar steget så kommer det att betala sig. Men hur vågar jag?
Migrän igen
Den kommer allt oftare nu, min migrän. Jag är så trött på alla sågbladskantade bollar som snurrar och söndrar mitt synfält. Växer och växer tills den sprängande huvudvärken tar vid. Illamåendet. Känslan av att huvudet kommer att spricka om man gör en enda hastig röresle. Ljuskänsligheten. Mattheten. Ögonen som blir små och pliriga. Alla tusen hamrar som spikar in nålar i mitt huvud.
Vill inte!!
Vill inte!!
Att platsa
Idag känner jag mig osynlig och trött. Grå och obetydlig. Ledsen. Besviken. Kanske mest besviken. För att jag inte platsar. För att "att göra sitt bästa" inte gäller alla. För att "snäll" inte räknas. För att något man trott på inte hade något värde.
Saknar honom!
Jag platsade hos Peter och dög precis som jag var. Ändra dig aldrig, sa han. Jag vill ha dig precis som du är. Men vad nu då... Jo, jag platsar så länge jag ler och är snäll. Jag platsar om jag stryker medhårs. Ja, jag platsar om jag ställer upp. Jag platsar om jag orkar lyssna. Men sen då? När jag inte orkar. När jag är på dåligt humör. När jag inte är medgörlig i allt. När jag ställer krav. Då platsar jag inte längre.
Det har väl alltid varit så, så det är inget nytt. Alltid, men inte med Peter. Även om vi tvistade och hade våra konflikter så dög jag ändå. Det var skönt och befriande att veta. Att vara trygg även i den mest bitande konflikten. När man lärde sig det - och vågade. Men det var inte självklart från början. Jag minns stunder när jag var rädd. Men jag lärde mig. Vi lärde oss.
Och sen försvann han.
Och jag återvände till ruta ett. Där står jag fortfarande och trampar. I osynlighetsrutan. Obetydlighetsrutan. Där alla vi betydelselösa står inträngda och tittar på när de betydelsefulla högljutt och med vassa armbågar tar sig fram till den ruta där vi velat stå. Men som inte var för oss betydelselösa och gråa. För oss som försöker vara snälla och göra vårt bästa. För rutan är upptagen av de betydeslefulla som pratar och intygar sin beträfflighet.
Sen tappar man den sista gnistan av tro på sig själv. Sista gnuttan av själförtroende. Lusten att ens försöka. Och så har man själv gjort valet att inte bli vald. Får skylla mig själv. Och sen finns inte längre något att förklara och försvara. Man har valt det själv. Att ge upp. Varför spelar ingen roll om man har gjort valet. Avsagt sig rätten till förståelse. Punkt. Slut.Det har väl alltid varit så, så det är inget nytt. Alltid, men inte med Peter. Även om vi tvistade och hade våra konflikter så dög jag ändå. Det var skönt och befriande att veta. Att vara trygg även i den mest bitande konflikten. När man lärde sig det - och vågade. Men det var inte självklart från början. Jag minns stunder när jag var rädd. Men jag lärde mig. Vi lärde oss.
Och sen försvann han.
Och jag återvände till ruta ett. Där står jag fortfarande och trampar. I osynlighetsrutan. Obetydlighetsrutan. Där alla vi betydelselösa står inträngda och tittar på när de betydelsefulla högljutt och med vassa armbågar tar sig fram till den ruta där vi velat stå. Men som inte var för oss betydelselösa och gråa. För oss som försöker vara snälla och göra vårt bästa. För rutan är upptagen av de betydeslefulla som pratar och intygar sin beträfflighet.
Saknar honom!
Och ingenting kan splittra oss
och ingenting kan söndra oss
och ingenting kan slita oss isär
Och ingenting kan få oss
att överge varann
Stormar kanske tystar oss
Skuggor kanske slukar oss
Sorger kanske tvingar oss på knä
Men ingenting i världen
kan lösa våra band
Jag är med dig vart du går
Genom månader och år
Jag är med dig alla dar
Jag är med dig vart du far
Du är den jag kunde va
Du är med mej där jag e
Du är med mej vart jag ser
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den, jag kunde va
~Du är den jag kunde va/Mikael Wiehe~
Jag i ett nötskal. Hängig och grå.
Alla Helgons Dag
Jag var till graven och tände mina tre ljus på Peters grav. På gravgården möttes jag av ett hav av ljus. Det kändes som om alla hade varit och sett till sina anhörigas gravar. Och ändå var det bara fredag. Det var vackert. Och stämningsfullt.
Rosorna jag hade hämtat till graven till hans födelsdag var fortfarande jättefina. Det kändes bra. Vädret har tydligen varit lämpligt varm för att hålla blommorna vackra såhär länge.
Försökte komma ihåg hur det såg ut i fjol, hade ett minne av att det var snö och kallt vid graven. Hittade den här bilden som är tagen på Alla Helgons Dag för ett år sedan.
Rosorna jag hade hämtat till graven till hans födelsdag var fortfarande jättefina. Det kändes bra. Vädret har tydligen varit lämpligt varm för att hålla blommorna vackra såhär länge.
4.11.2011
Försökte komma ihåg hur det såg ut i fjol, hade ett minne av att det var snö och kallt vid graven. Hittade den här bilden som är tagen på Alla Helgons Dag för ett år sedan.
6.11.2010
Äntligen hemma
Mitt arbetspass började med ett migränanfall vilket ledde till att jag var sjukskriven dom två första dagarna. Jag avslutade arbetspasset på samma sätt. Med migrän. Illamående. Uppkastningar. Ont i nacken. Nu är jag äntligen hemma och det känns skönt. Bara det att få sova i min egen säng.
I morgon har jag massage. Ser fram emot att få nacken uppknådad. Mycket av huvudvärken ligger där har jag på känn. Ikväll blir det enbart vila.
Till lilla Tilda
En liten ängel har hittat hem.
Du har berört många med din kamp. Många har följt din tunga resa. Men du har inte förlorat kampen. Du är en vinnare som kommer att finnas kvar i mångas tankar. Du hann beröra många hjärtan under din korta tid här, både kända och okända. Du förenade hjärtan och suddade ut gränser. Nu är din uppgift här fullbordad och du har fått frid.
Mina varmaste tankar finns hos dig och din familj. Mina tåra är era tårar. Era tårar är mina tårar.
Sov i ro, fina Tilda ♥
Till fjärilens minne
Säg inte
att ingenting blir kvar
av den vackraste fjäril livet gav.
Säg inte
att vingarnas färg bleknar bort
och försvinner i vinden som stoft.
Om fjärilens kropp måste gömmas i grav,
är ändå den svindlande
flykten kvar.
Bo Setterlind
Adjö oktober
Det är med blandade känslor jag skiftar månad. November brukar inte föra något gott med sig. Snö, kyla, kalla vindar, isiga vägar och igenfrusna rutor på bilen. Jag avskyr att skrapa vindrutan på morgonen. När den första snön faller känns det väldigt långt till värmen. När snön sen smälter bort igen och marken fryser och det är mörkt och dystert - då längtar man mer än någonsin tillbaka till våren och sommaren.
Sen, när snötäcket blir kvar och täcker marken med ett rent, vitt täcke blir allt så mycket ljusare igen. Om man dessutom får njuta av solsken så känns vintern ändå rätt ok. Men då brukar vi redan vara inne i december.
Idag tar vi farväl - jag och oktober. Ses igen om ett år.
Adjö, farväl! För sista gång
Jag avsked från dig tar.
Nu må jag resa bort från dig,
Och du må stanna kvar.
Ja, kom och följ mig ned till strand,
Där står min lilla båt!
Sen ger jag dig min högra hand,
Och därpå skiljs vi åt.
~ Okänd författare ~
Aldrig mera
Min hjärna är fyllt av ett mindre kaos. Får inget grepp om mina känslor. Har en olustig känsla inom mig som bitit sig fast och den känns obehaglig. Jag får inte ro i mina tankar utan en massa saker snurrar i huvudet som våt tvätt i en torktumlare. Ångestladdat. Kan inte sätta tummen på vad det riktigt är som förorsakar det.
Jag har gråtit idag. Läste att Tilda, den cancersjuka flickan jag berättade om i ett tidigare inlägg, har blivit sämre. Det berör så starkt. Blir samtidigt påminnd om mitt fotoprojekt med och om Ilona, den 13-åriga flickan jag följde under 7 månader under hennes cancerbehandlingar. Ett projekt som startade ett par veckor innan Peter dog. Minnena kommer tillbaka. Både oron för Ilona och den tunga sorgen som skuggade projektet. Men utgången var god. Hon klarade behandlingarna och mår idag jättebra. Inga tecken på att cancern skulle ha spridit sig. Jag hoppas på ett mirakel även för Tilda och att det vänder till det bättre även för henne.
Det är så konstigt. Jag kommer ihåg den tunga känslan från sommaren 2010 men har glömt så mycket av den tiden. Har minnesluckor som jag helt enkelt inte kan återkalla. Kommer bara ihåg fragment av den tiden men har svårt att få ihop en helhet. Det handlar säkert om självbevarelesdrift. Hjärnan som gallrar för att man skall orka och få tid att läka.
När jag tänker tillbaka på den tiden så fylls jag alltid av samma starka känsla av tomhet och ensamhet. Hur ofantligt liten man kände sig. Osynlig. Som om man var isolerad från den övriga världen. Ensam i den egna sorgebubblan. Annorlunda. Oförmögen att vara en del av yttervärlden. Avskärmad. Sen den bedövande känslan av "aldrig mera..." som var så svår att acceptera. Att aldrig mera få se, höra, uppleva, känna, röra eller skratta med honom.
Nej, jag vill aldrig mera gå genom samma skärseld.
Jag har gråtit idag. Läste att Tilda, den cancersjuka flickan jag berättade om i ett tidigare inlägg, har blivit sämre. Det berör så starkt. Blir samtidigt påminnd om mitt fotoprojekt med och om Ilona, den 13-åriga flickan jag följde under 7 månader under hennes cancerbehandlingar. Ett projekt som startade ett par veckor innan Peter dog. Minnena kommer tillbaka. Både oron för Ilona och den tunga sorgen som skuggade projektet. Men utgången var god. Hon klarade behandlingarna och mår idag jättebra. Inga tecken på att cancern skulle ha spridit sig. Jag hoppas på ett mirakel även för Tilda och att det vänder till det bättre även för henne.
Det är så konstigt. Jag kommer ihåg den tunga känslan från sommaren 2010 men har glömt så mycket av den tiden. Har minnesluckor som jag helt enkelt inte kan återkalla. Kommer bara ihåg fragment av den tiden men har svårt att få ihop en helhet. Det handlar säkert om självbevarelesdrift. Hjärnan som gallrar för att man skall orka och få tid att läka.
När jag tänker tillbaka på den tiden så fylls jag alltid av samma starka känsla av tomhet och ensamhet. Hur ofantligt liten man kände sig. Osynlig. Som om man var isolerad från den övriga världen. Ensam i den egna sorgebubblan. Annorlunda. Oförmögen att vara en del av yttervärlden. Avskärmad. Sen den bedövande känslan av "aldrig mera..." som var så svår att acceptera. Att aldrig mera få se, höra, uppleva, känna, röra eller skratta med honom.
Nej, jag vill aldrig mera gå genom samma skärseld.
Tildas insamling för Barncancerfonden pågår fortfarande.
Den som vill hjälpa Tilda att hjälpa kan göra det här.
