Den Långa Vägen

Jag hade den stora glädjen och förmånen att få fotografera ett lyckligt ungt par som snart skall bli föräldrar - för första gågnen. Jag blev så glad av att se dom tillsammans. Det lyste av kärlek runt dom. Vilket fint par.

Om ca åtta veckor har dom ett nyfött litet knyte i famnen. Ett nytt liv dom skall vårda och vägleda. En stor lycka och ett stort ansvar. Jag önskar dom all lycka i världen.

Jag minns när Ida föddes. Den lycka jag kände när jag höll henne i famnen för första gången. En lycka som inte går att jämföra med någonting annat - kärleken till ett barn. Kärleken till det liv man skapat. En kärlek som hållit sig lika starkt genom alla dessa år. En kärlek som aldrig svikit.

Ida - min största källa till glädje. Min största motivation att leva. Min största skatt. Jag är så lycklig för att just jag får vara din mamma. Jag älskar dig, min kära dotter.

Snart bär det av igen. Till Ingå denna gång. Känner en smärre ångest inför uppdraget - hoppas dock att det blir mindre traumatiskt denna gång. Det har ju förflutit tre veckor sen sist. Kanske har det hänt något under den tiden i min sorgeprocess. Känner att det har börjat lätta en aning. Idag har jag haft en överraskande bra dag. Jag har faktiskt inte gråtit en enda gång. Första gråtfria dagen.

Saknaden har inte förändrats. Jag längtar efter Peter varenda dag. Försöker undvika allt som påminner om honom. Försöker låta bli att tänka på allt roligt vi kunde ha haft. Försöker att låta bli att tänka på honom överhuvudtaget. Men ibland kommer tankarna - och då känns det sorgset, vämodigt och illa. Jag vill tänka på honom, men orkar inte längre känna ångesten.

Det började åska för en stund sedan. Blixtrar och dundrar - men var är regnet? Jag gillar åskväder. Sitter gärna och tittar på spektaklet.

Räddade en igelkott unge från att bli överkörd när vi var ute på vår kvällsrunda med Ellen. Den tassade rakt över gatan när bilarna rusade förbi. Lyfte den i säkerhet i gräset. Det finns mycket skogsdjur här - mitt i stan. Mina två kaninungar, som fanns på parkeringen varje dag i juni, har försvunnit. Hoppas ingen har gjort harstek av dom?

Den lilla dunbollen finns kvar på terrassen. Jag har följt den varje dag. Ibland har en fullvuxen mås varit och matat den. För ännu en vecka sedan låg den i ett avloppshål, oförmögen att ta sig upp. Någon hade varit in på terrassen och plockat bort den från hålet och täppt till hålen med skyddskorkar. Den döda fågeln har dom lämnat kvar.

Den lilla dunbollen har vuxit mycket. Ibland hör man hur den skriker förtvivlat. Ibland ligger den och trycker mot väggen. Någon gång ligger den fortfarande ihopkrupen på den döda fågelns kropp. Men den har skumpnat och krymt. Finns inte så mycket kvar av den mera.

Först idag insåg jag varför jag har varit tvungen att följa med denna lilla fågel på terassen. Idag insåg jag symboliken. Någon sände mig den lilla fågeln för att jag skulle förstå!

Den döda fågeln är min sorg och saknad. Svart och förvriden ligger den där, ingen tar bort den. Varje gång jag ser den känner jag en stark ångest, liksom jag känner ångest för att Peter är död - borta från mig.

Den lilla fågeln är jag själv och min sorgprocess. Varje dag växer jag i mitt sorgearbete. Jag kan själv inte se denna dagliga process och utveckling - men på sikt kommer jag att se att jag vuxit. Liksom måsmamman matar sin unge, matas jag av mina nära och kära och mina vänner. Får tröst och kraft att orka växa, gå vidare i mitt sorgearbete. Utan denna hjälp skulle jag inte klara mig - det är min andliga näring. Liksom fågelungen inte skulle klara sig utan den matande mamman.

Ibland känner jag mig ensam - liksom den lilla fågelungen skriker jag efter tröst. Känner kylan, ensamheten, hopplösheten. När jag matas kan jag åter få nya krafter och ta ett litet steg framåt - växa.

Den döda fågeln blir allt mindre. Den torkar och skrumpnar bort. Den lilla fågelungen har snart vuxit förbi den - snart har den starka vingar som bär den när den skall flyga bort från sin ofrivilliga fångenskap.

Liksom fågeln kommer jag en dag att växa förbi min sorg - byggt upp mina vingar, starka nog att lyfta mig och bära mig vidare i livet. Ingen kommer att lyfta bort min svarta sorg, jag skall själv växa förbi den - själv se hur den skrumpnar och försvinner med tiden.

Tack till alla er som matat mig. Gett mig orken att möta en ny dag, gett mig min andliga näring - skänkt mig den nödvändiga kraft för att hitta viljan att ta ännu ett steg. Jag är så lyckligt lottad som har er.

Ur Fågel Fenix/Björn Afzelius

En hel dag ute vid Stigs och Ann-Kristines sommarstuga. Både jag och Ellen kastade vinterpälsen. God mat, bastubad, båtutflykt - omgiven av nära och kära människor. En så bra dag det bara är möjligt att uppleva nu. Ro för både kropp och själ. Det här hade Peter gillat. 

En lugn dag i sällskap med mina syskon Tove och Stig och deras familjer. Omgiven av människor som bryr sig om på riktigt. Äkta omtanke. Trots det är jag inte riktigt mottaglig. Jag är på plats men inte närvarande. Oändligt trött. Själen viskar sin saknad. En känsla av vämod. En vilja som håller på att rinna ut. En kamp jag känner att jag håller på att förlora.

Kan man vara fylld av tomhet?

Kändes konstigt att vakna upp i Nykarleby, i studielägenheten. Det är så tyst här jämfört med lägenheten i Vasa. Kände först inte igen mig när jag slog upp ögonen. Som om jag varit på en främmande plats. Fick sen en stark obehagskänsla - blev snabbt påminnd om var jag var. Ensam...

Minnen av trevliga uppvaknanden bredvid Peter sköljde över mig. Stillsamma morgnar utan brådska var så fina. När vi fick vakna i lugn och ro - småprata. Vi skrattade ofta på morgonen.

Idag har jag omgett mig med människor som Peter har tyckt om. Det har gett mig kraft.

Fick besök av han dotter Karoline med barnen redan på förmiddagen. Hon hade kataloger med gravstenar vi tittade i. Hon hade ett fint förslag på gravsten - vi har liknande smak. Men det var enormt svårt att titta på stenarna. Det blev väldigt konkret och man tvingades åter en gång möta den bittra sanningen att hans kropp fanns nedsänkt i en grav.

Vi var via kafé på morgonkaffe och sen en sväng till graven. Det var lite kyligt i luften. Jag var rastlös, hade svårt att riktigt koncentrera mig. Ville inte gråta bort stunden vid graven, men kunde inte heller stilla mig för att kunna kommunicera med Peter i tankarna. Det var för mycket som hände runtomkiring mig.

På eftermiddagen träffade jag Maria, en av Peters vänner. Hon gav mig reikibehandling och stenhealing. Fick ett förvånansvärt lugn - kände för en stund att inga bördor tynger mig. Jag kände att kroppen kunda slappna av för en stund - vid några tillfällen föll jag nästan in i ett drömliknande tillstånd även om hjärnan hela tiden var medveten om omgivningen. En kort, kort stund försvann till och med sorgen.

En av stenarna gav en stark reaktion - framkallade en gråtattack som kom helt utan förvarning - som att accelerera från 0 till 100 på 3 sekunder. Kan inte förklara känslan, eftersom inte själva stenen kändes på något sätt fysiskt obehaglig i min hand. Egentligen kändes den inte som något annat än en tyngd i handflatan. Konstigt att förstå reaktionen om man inte förstår stenarnas kraft.

Maria är unik. En människa som jag känner en stark sympati för. "Maria är bra" skulle Peter ha sagt. Han var inte så utsvävande i sina uttryck, men innebörden var desto djupare. Det var hans uttryck för människor han hade förtroende och kände sympati för. Människor han litade på - människor han såg som äkta. Människor han instinktivt visste att ville väl. Peter log säkert förnöjt i sin andevärld när han såg mig med Maria idag. Han hade varit väldigt tacksam mot Maria som gav mig denna upplevelse. Det var jag också.

Från Maria åkte jag vidare till Carola, min en viktig klasskompis från högstadeit. Tilllsammans med Peter träffade vi Carola vid ett par olika tillfällen - vi pratade ofta om att hälsa på henne tillsammans, men det hann vi aldrig göra. Nu hälsade jag på henne för första gången sen högstadietiden - ensam. Varför måste det bli så? Varför skjuter vi alltid upp saker och ting? Varför tror vi att vi har gränslöst tid för att förverkliga alla våra planer?

Mycket hade hänt. Hon berättade om olika evenemang och uppdrag hon och Peter varit involverade i - och hon berättade om "Sten" som skulle med på cateringuppdrag. "Sten" var bara en sten. Peters eget lilla skämt - deras lilla inside grej.

Så - vem jag än mötte idag så var sten inblandad. Märkligt egentligen.

Hos Carola blev det samtalat om hur människor uttrycker tacksamhet på olika sätt - vissa är själviskt utnyttjande medan andra har ett äkta behov av att betala tillbaka och visa tacksamhet för det dom någongång har fått.

Det fanns en männsika - som tyckte hon fått mycket hjälp av Peter i sin personliga utveckling, som jag bad om hjälp för att finna förståelse för saker, som skulle gagnat Peter och skulle ha ökat förståelsen inom vissa områden av vårt förhållande. Ingen hälp fanns till buds, för personen ansåg sig ha haft tilräckligt krångel i sitt liv för att ha lust att ställa upp. Eller som hon bokstavligen uttryckte det "Jag är inte lojal mot Peter utan jag är lojal mot mig själv"

En annan person tog själv kontakt för att visa sin tacksamhet mot Peter genom att erbjuda mig en lindring i min sorg. Så olika värdesätter vi medmänniskors hjälpande hand. Jag undrar vem som mår bättre idag?

Jag värdesätter dig stort, Maria! Jag hoppas jag en dag skall kunna ge dig något i gängeld för det du gav mig idag. Men jag börjar med att ödmjukt säga "TACK"!

Idag ville jag inte vakna. Ellen kom redan vid 7-tiden och hade gose-behov. Hon grävde in sig i min famn, la nosen under min haka och så somnade vi igen. Jag var i någon sorts underlig dvala - mellan sömn och vakenhet. Kände en stark ångest för att tvingas vakna, tvingade mig att hållas kvar i dvalan så länge som möjligt. Vägrade öppna ögonen.

Drömde konstiga drömmar som fladdrade från det ena till det andra. Korta stumpar av ingenting. Utan sammanhang. Ångesten kom med jämna mellanrum och rädslan att tvingas öppna ögonen. Jag var medveten om att jag kanske snart vaknar, men samtidigt inne i dendär konstiga drömvärlden. Det var människor i varje dröm - men ingen Peter.

I en av drömmarna fanns en man. Jag vet inte vem det är. Han hjälpte mig med något. Stod halvt böjd över något, tittade på mig - som om jag sett drömmen på en film, som åskådare, där jag själv samtidigt var med. Jag såg honom bara från sidan, men han utstrålade trygghet. Han var lugn. Klädd i sommarklädslel.

Jag hade en väldigt stark känsla när jag vaknade att den mannen kommer att på något sätt vägleda mig vid något skede av mitt liv. Känslan var så stark att den hölls kvar i ett par timmar efter att jag stigit upp. Jag kan inte längre se bilden hur han såg ut - i drömmen tänkte jag att jag måste komma ihåg vem denna person är. Jag vill känna igen honom när jag ser honom.

Jag vet inte exakt vad drömmen betyder, men jag känner att den hade ett budskap. Någon kommer att hjälpa mig framåt på något sätt. Med råd eller hjälp i någon form.

Jag drömmer sällan om Peter. Varje gång jag går och lägger mig, önskar jag att Peter skall komma till mig i drömmarna. Är lika sorgsen varje morgon när har inte har kommit. Bara ett par gånger sen hans död har det hänt. Den ena morgonen kände jag en glädje att vakna. Jag hade fått vara honom nära - det var en glad dröm.

Idag skall jag gå till hans grav. Sitta där och prata med honom - i huvudet, i tankarna.

En bra dag följs av någon konstig anledning alltid av en dubbelt värre. Som om man inte hade tillåtelse att känna bra dagar emellan. Som om det var fel eller fult att inte gråta. När det egentligen är tvärtom - jag borde unna mig flera bra dagar. Men det går inte.

Det gick någorlunda fram till tidiga eftermiddagen. Ellen och jag var ut på stan igen. Satt på torget en stund. Tittade på folk som gick förbi. Läste tidningar. Fick syn på en nyhet om bröllopet på Aspegrens i samband med Jakobs dagar. Peter som pratade så mycket om evenemanget. Hade sett fram emot att vara där. Tyckte att det skulle bli så fint. Plötsligt anfölls jag av en ångest som tänkte ta musten ur mig. Dom förbannade tårarna brännde bakom ögonlocken. Jag satte solglasögonen tätare på näsan för att dölja att det åter var dags att fälla tårar.

Jag saknade Peter  - tappade lusten för allting. Villa bara hitta ett djupt hål att gräva mig ner i. Eller somna - sova så att mardrömmen var förbi. Jag fick ett otroligt behov av att gå till hans grav, men det blir först i morgon.

Känslan av ångest släppte inte - har fortfarande inte gjort det. Det har varit en tung dag.

Fick en plötslig längtan efter vinter. Kom ihåg Peters kalla händer. Hans röda kinder när vi var ute på våra fotograferingsrundor. Hans roliga mössa som aldrig hölls på hans tjocka hår utan gled upp och blev som en tomteluva. Å som vi skämtade om hans hår - "nu e det som värst..." - försökte jag alltid trösta honom när håret inte växte tillräckligt fort. Så nöjd han var första gången han fick upp det i hästsvans. Hans kämpande att själv få ihop det. Hur vi skrattade. Alltid hängde det nånstans. Och hårspännen han tyckte var så genanta att använda, men det praktiska i dom vann till slut. Hans illa dolda stolthet när någon sa att han passar bra i sitt nya långa hår. "Bara en som sagt att det inte är bra" informerade han förnöjt.

Hur härligt det var att låta händerna glida genom hans hår. Och när jag kom till sjukhuset var det borta - avrakat. Bara en kort stubb kvar. Dom hade stulit hans identitet. Hur illa det kändes. Hur illa det kändes att se honom ligga där i sängen överhuvudtaget.

Idag vill jag inte... Orkar inte. Inte idag.

Hela eftermiddagen var vi på stan med Ellen. Hon var så stolt där hon gick med svansen i vädret. Vi var på torget på kaffe och gick i affärer. Sen var det dags att förbereda sig för personalfest. Jag hade anmält mig men visste inte om jag skulle gå. Bestämde mig slutligen för att våga ta steget ut i det normala livet.

När jag just kommit till festen ringde telefon. En av Peters gamla bekanta ringde. Hon hade skrivit ett mail redan tidigare och lovat höra av sig senare. Nu kom samtalet. Vi pratade säkert en halv timme. En människa jag genast kände att hade något att ge -  någon äkta. Vi ska träffas i veckoslutet. Jag kände att dethär var en människa Peter tyctke om.

Det belv en trevlig personalfest. Trevligt umgänge. Gott smått plock. Bra väder. Jag blev kvar till småtimmarna när jag cyklade hem. Snurrade ofta på halsbandet, men jag vågade ta steget ut i vardagen. och verkligheten..

Älskar dig inte minder i dag för det, Peter...

En tid efter Peters död fick jag ett råd: ”Tro inte att alla som nu tar kontakt verkligen vill vara din vän – många av dom som närmar sig dig är bara nyfikna och vill veta vad som hänt.” Vad svarar man på sånt?

Efter sex veckor har agnarna börjat skiljas från vetet. Det är nu, när det inte längre är så nytt och "spännande" med Peters död, som man märker vem som fortfarande finns kvar. Det är nu man börjar inse, att det verkligen låg något i det rådet som personen gav mig.

Peter och jag pratade ofta om vänskap. Vad det innebar, vem som räknades som vänner och vilka till bekanta, hur man kategoriserar en vän. Vilka som finns där för att få egna fördelar eller ha nytta av bekantskapen. Vilka fanns där för den äkta vänskapens skull.

Peter avskydde spel. Låtsasvänskap. Falskhet. Men Peter uttalade sig väldigt sällan i speciellt negativa ordalag om någon. Det fanns bara en människa jag hört honom säga sig tycka rent illa om. Jag delar hans åsikt i det fallet, även om jag aldrig träffat människan personligen.

Peter var min bästa vän. Den enda person i världen jag inte hade några hemligheter för. Han visste alla mina dåliga sidor, mina svagheter. Med honom kunde jag visa mig utan masker - naken till kropp och själ. Och han älskade mig precis som jag var. Ville ha mig sådan jag var. Liksom jag älskade Peter med hans fel och brister. Jag älskade honom just för att han vågade visa sig svag - för att ha vågade vara sig själv. Vågade släppa greppet. 

Peter hade många bekanta, men väldigt få han kallade för vänner. Peter hade lärt sig under åren vem som umgicks med honom på grund av hans status, vem på grund av att de kunde utnyttja hans kunskaper eller kontakter och vem som umgicks med honom för hans egen skull. Ibland hade han svårt att särskilja orsakerna och blev ibland nästan överdrivet misstänksam, tyckte jag då. Han hade väldigt svårt att lita på någon till fullo. Då förstod jag det inte helt – idag förstår jag det mycket bättre när jag blivit insatt i verkligheten.

Jag har själv märkt att det finns många sorters bekantskap: människor man har mera kontakt med under en viss period för att det passar in i det skedet av livet. Det kan handla om gemensamma projekt, kurser, livsskeden eller intressen. Bekantskap som båda får ut något av just den perioden, men som rinner ut i sanden när projektet är över.

Sen finns det bekanta som står först i kö när de behöver hjälp, som höjer dig till skyarna så länge dom har nytta av det – när rollerna blir ombytta och det skulle vara deras tur att finnas till, då blir det plötsligt väldigt tyst.

Det finns också bekanta som spelar ett socialt spel: ”Åh vad trevligt att se dig, så länge sen. Vi måste gå på lunch nån dag. Ge ditt nummer så ska jag höra av mig” eller ”Vi ska ta en fika när jag är i stan”. Men det förblir tyst. Samtalet kommer aldrig. Det handlar bara om tomma ord. När det kommer till kritan är man egentligen inte det minsta intressant för att man inte hör till den rätta kretsen.

Sen finns människor man får en djupare kontakt med. Ett förtroende som bygger på djupare känsla än bara bekantskap. Människor man vågar anförtro sig åt, människor man litar på. En vänskap som håller fast man inte ses eller hörs regelbundet – när man ses har tiden där emellan stått stilla.

Sen finns klipporna - de riktiga vännerna. Människorna som finns kvar även när motgångarna kommer. Vänner som orkar lyssna och finnas till under de jobbigaste perioderna. Det är när man är i kris som vänskapen verkligen sätts på prov. Det är då det är tungt att vara vän. Dom som finns kvar när krisen är över – det är de äkta vännerna.

En ny slags vänskap har uppstått med bloggen, Facebook och Internet, nämligen nätvännerna. Vännen som finns där när du loggar in, vännen som har skrivit ett par uppmuntrade ord, vännen som man egentligen inte riktigt känner men som har kommit att betyda mycket. Via nätet. Människor som gått genom liknande tragedier, människor som förstår den sorg jag går genom – människor man delar gemensamma erfarenheter med.

Sen finns kategorin jag önskar inte fanns.

Några dagar efter Peters död och hans minnessida hade upprättats fick jag en vänförfrågan av en person som påstod sig vara Peters vän. Jag accepterade förfrågan och vi pratade i FB chaten vid några tillfällen. På kvällen, samma dag som Peter hade begravts, uppenbarade sig denna person i chaten igen och bara för att jag blev så chockad över hur samtalet förlöpte sparade jag den. Idag vet jag inte ens varför jag svarade... Såhär gick Peters ”väns” tankar på begravningsdagen (namnet på personen utbytt till x):

 

20:10 x

Hej! hur klarade du dig i dag? var det tungt?

20:11 Jag

ja, det var tungt men det var en begravning som var som Peter - enkel och vacker!

20:1 1x

Nå braa! ja jag har nog tänkt på er i dag!

20:27 Jag

tack

22:16 x

har du fått na hjälp av ngon med allt eller? det e ju så mycket med...när ngon dör å! hur blir det med hans lägenheter då? sorry vet det är för tidigt att fråga! men Läk i L ugn å ro min vänn!

22:22 Jag

jag har inget att göra med den saken - allt detta faller på hans arvingar

22:22 x

jaa just

22:22 Jag

jag har aldrig varit intresserad av peters värdsliga saker, vet inte ens vad han äger

22:23 x

konstigt he å på sitt sett! men kanske man kan vara på det viset å!?

22:24 Jag

ja, för nån kan det kännas konstigt - för mig känns det konstigt att man värdesätter egendom framför person

peter älskade mig för den enkla människa jag är - jag älskade peter för den person han var - inte det han representerade eller ägde.

och kommer alltid att älska

22:26 x

nå he var int såå ja mena! men tycker om man har vari tex som jag 19 år med en å samma så då vet man bara! förlåt att ja frågade sådant tå!

22:29 x

varför var ni inte tillsammans dåå om du såå älskade! menar den kvällen han måste lämna oss!???

22:31 Jag

Jag vet inte vad kärlek betyder för dig. För oss betydde inte kärlek att andas samma luft 24/7.

22:33 x

ok! vad betydde kärlek åt er då att man får vara med andra om man känner för det eller vad mena du?

22:34 Jag

Ju mer du skriver, dess mera förstår jag hur LITE du kände Peter.

22:37 x

ja jobbade åt han å jaa vi hade en hel del att prata om! men ja ser ju nog på en människa om hon han mår bra...vad har det för beydelse idag..inget nee...

22:41 Jag

men du har ändå väldigt mycket åsikter om något du inte har en aning om

men självklart får var och en ha sin åsikt - tro sig vet, tro sig ha en aning om sanningen. Sanningen finns ändå bara inom oss.

22:43 x

som tex hur han Dog eller?

22:43 Jag

För mig spelar det ingen som helst roll vad omgivningen tror sig veta - det enda som betyder något för mig är vad jag och peter hade oss emellan. det är något som bara vi vet. Allt annat saknar betydelse för mig!

22:43 x

jepp!

22:44Jag

Idag är Peter borta - min sorg kan inte beskrivas - min saknad är bottenlös. Ja, det har betydelse hur Peter dog - men vetskapen därom får honom inte tillbaka.

22:46 Jag

När chockbeskedet kom, att Peter är borta, önskade jag att jag hade något att rikta mitt hat mot - för att han var borta. Men nu önskar jag bara att denhär sorgen skall lindra. Att saknaden skall blekna, för att ge plats för alla fina minnen jag har av vår tid.

22:46 x

vad har du emot mig då!?

jaa

22:49 Jag

Jag har inget emot dig - lika lite som för. Jag känner inte dig, men känner att vi kanske tänker väldigt olika om många saker. Värdesätter olika saker i livet. Med Peter kände jag en själars sympati. Vi förstod varandra utan att alltid behöva använda ord.

22:50 x

du e int lätt att förståå sig på...men va gör det åt mig...

22:50 Jag

Alla har en åsikt om Peter - utan att egentligen veta ett enda dyft om honom.

22:50 x

han var ju i sin egen värld jaa...

22:51 Jag

så kan man kanske se det om man inte känner honom

22:52 x

har he nu så helvetes myki betydels hur myki ja känd han då! ska vi lägg upp det i kilona!???

22:56 Jag

ja, vad tycker du?

22:57 x

?

22:58 Jag

du bord väl ha svar på det också

du vet ju så mycket annat om peter, hans värld...

22:59 x

int måst ja vara vänn med dig om int du vill! ja har nog haft så myki motgångar här i livet så int behöver ja nån spydig Dam int!

23:00 x

förstår nog nu varför peter blev slut!?

körde du på han å?

eller?

23:11 Jag

mycket ondska har jag mött i mitt liv, x. Men aldrig så total dumhet som du visar.

23:11 x

vadåå dumet?

dumhet?

23:12 Jag

det kan du sätta några av dina dyrbara minuter att tänka över

23:13 x

vadå dyrbara! hotar du mig?

23:13 Jag

ursäkta???

23:15 x

va sku min minuter vara na dyrbar! skit liv ja har fått!

23:15 Jag

ja, du har det säkert svårt

23:20 Jag

vet du x. Jag har mist det käraste jag haft, följt honom till graven idag. Jag känner en stor sorg för att jag förlorat honom, en ordlös saknad för att jag aldrig mera får träffa honom - men inte en uns av bitterhet. Den tid jag fick med Peter var den bästa tiden i mitt liv - vad skulle jag ha att vara bitter över??? Jag har fortfarande förmågan att glädjas över att jag fick ens den lilla tiden - när sorgen ger med sig kan jag känna ännu större glädje.

23:20 x

nå du har ju det mycket värre nu! men det var en stor stöt då mina föråldrar dog! dom var skillda men ja hitta far död å 47 dagar efteråt dog mamma i cancer! hon var född 47! och sen efter 19 års ektenskap med egnahems hus å allt så vänstrade frun! så ja orkade inte mera å flyttade! flytta tibaks å försökte men nej! flyttade igen efter 2 månader!...

23:24 Jag

För din egen skull skall du försöka bekämpa din bitterhet - innan den äter upp dig innifrån

Jag är glad att Ida var hos mig den kvällen. Jag tog väldigt illa vid mig och hans ord snurrade i mitt huvud. Jag kunde inte förstå att någon anklagade mig för att ha dödat Peter. Jag grät hela kvällen.

Människan finns inte längre på min vänlista.

Tack till er som delat på min börda genom att finns kvar, som orkar stöda, orkar höra av er. Till alla er som förstår - eller åtminstone försöker. 

Älskade Peter!

Idag är det en månad sen vi sa vårt sista farväl till dig. Ibland undrar jag hur jag kan fortsätta att andas, fast livet gör så ont. Att stå vid din kista, Peter - veta att det var det sista jordliga bandet som skulle klippas - var det tyngsta jag någonsin har känt. Ja, lika svårt som att släppa dina händer för sista gången. Du var det bästa som hänt mig, du var min glädje och min stora kärlek. När din kista sänktes ner i jorden tog du med dig min andra halva. Jag kommer aldrig mer att bli hel igen. Min andra halva tillhör dig.

Varje dag undrar jag hur du har det. Undrar hur du har det i den värld där du är nu. Har du hittat svaret? Vet du vad frihet är? Har du funnit den ro du sökte? Jag saknar dig varje dag. Varje timme. Jag saknar våra långa samtal. Alla dina berättelser. Kloka ord. Din röst. Dina ögon - blicken som var så fylld av kärlek. Dina händer - dina underbara, små och mjuka händer. Känslan av samhörighet när din hand sökte min. Ditt leende. JAG SAKANR DIG, MIN KÄRA.

Kvar finns bara det enorma tomrummet efter dig. Saknaden. Jag hade aldrig kunnat ana vilket enormt utrymme du haft i mitt liv - först nu när jag märker tomrummet du lämnat efter dig. Du har fyllt hela mig - min älskade.

Din ring hänger i mitt halsband - det halsband jag fick av dig till julklapp. Dom är alltid nära min hud. När saknaden sköljer över mig håller jag din ring. Sätter den på mitt finger - lyfter den mot mina läppar. Minns du när jag berättade, att när du inte var hos mig så brukar jag snurra på pärlan i halsbandet - liksom ett bönehalsband - men jag snurrar på en pärla och bad "Snart kommer Peter". Du log, tog mig i famnen och sa "Toko tycker vi om".

Jag gör det fortfarande. Snurrar på pärlan. Varje gång saknade kommer över mig. Varje gång sorgen tar över hand. Mina tankar är hos dig. Jag väntar att vi ska ses igen.

Så mycket som blev osagt. Så mycket som blev ogjort. Men så mycket kärlek vi hann dela.


Tack Peter, för tron, hoppet och kärleken - Tack för den finaste tiden i mitt liv.

Jag älskar dig!

Det känns märkligt att leva i ett vakuum. Vakna varje morgon, äta, duscha och gå på jobb. Försöka vara social. Tänka logiskt. Vara realistisk. Le vackert. Vara snäll. Medgörlig och anpassningsbar. Försöka passa in i samhällets normer.

Men hjärnan är inte med. Själen har tagit sin egen väg. Man fungerar, men inget känns riktigt verkligt. Man hålls flytande men det är allt. Är det normalt?

Har tillbringar en het eftermiddag och kväll på rockfestivalen Rockperry i Vasa på jobbets vägnar. Hade kanske inte varit det val jag gjort på fritiden, men det var väl en helt ok kväll. Blev bara onödigt stressigt med deadline, hann inte ens editera alla bilder innan dom redan var insända. Det är den tråkiga sidan med jobbet - att man inte hinner göra allt så bra som man önskar när det är tidsbegränsningar som kommer emot. När vi åkte till redaktionen - det var egentligen då det började på allvar. Det var då vi borde ha varit där. Men inget att göra åt.

Det är sådanahär upplevelser man skulle vilja dela med Peter. Rockfestivalen var ju i sig en trevlig upplevelse med bra band. Det är i dom situationerna man känner ensamheten - att inte längre ha någon att dela det roliga med.

Förra sommaren, som vi tillbringade i södra Finland - närmare bestämt i Ekenäs - gjorde vi många utflykter tillsammans. Körde runt och tittade på olika saker. Strövade bara runt, stack oss in på en kopp kaffe när andan föll på. Tog en simtur. Eller så bara satt vi och njöt av tillvaron. Vad jag saknar dessa dagar. Lugnet och själaron jag kände när vi var tillsammans. Hur lätt det var att umgås.

Den lilla dunbollen var kvar på terassen. Den kan inte komma bort därifrån - ingen utan nyckar kan komma in till den. Jag undrar var den får mat. Det enda den ser är betongväggarna som omsluter den. Tryggheten får den från den döda fågeln.

Jag känner mig som den lilla fågelungen. Ensam, omsluten av tomhet. Oförmögen att komma ut. Enda trygghet är hos något som inte längre finns här - inom räckhåll.

Mina tankar går till den långa och tunga resan till Tammerfors, när jag tillsammans med begravningsentrepenören hämtade hem min älskade från sjukhuset. Den långa resan i den svarta likbilen. Jag sov halva tiden. Var sjuk - både av feber och av sorg. Önskade jag hade fått vara med och klä min kära, sätta honom i hans kista. Önskade att jag haft med hans röd- och vitrandiga skjorta att klä honom i. Men det var inte tillåtet för anhöriga att delta. Jag fick vänta i väntrummet. Men dom lämnade täcket öppet så att jag fick bädda in honom. Fick sitta med honom en stund - ensam. Ta ett sista farväl.

Han såg så rofylld ut där han låg. Ett svagt, nästan ombemärkt leende på läpparna. Hans hud var kall, men jag höll hans händer. Smekte hans lena kind. Det kändes som på vintern, när vi var ute och fotograferade och jag värmde hans frusna händer. Den stunden kände jag mig som den lilla fågeln. Inbäddad i Peters vingar - omgiven av hans ande. Beskyddad av hans närvaro. Han och jag utanför omvärlden. Jag ville inte släppa taget, inte släppa hans händer. För jag visste det var sista gången jag fick känna hans älskade händer i mina. Dessa ömma, smekande, hjälpande händer som varit så goda mot mig. När jag släppte taget var det slut.

Resan hem kändes oändligt lång. Att veta att detta var vår sista gemensamma resa på denna jord. Snart, mycket snart, skulle min ensamma vandring - den långa vägen - börja.

Tårar. Ångest. Sorg. Ensamhet. Allt som en stor klump i halsen, som ett knytnävsslag i magen - som en kall hand som knöt sig runt mitt hjärta.

Dom sista kilometrarna med flaggan upphissad, långsamt körande. Dom anhöriga som väntade för att följa med den sista biten. Ett kort stopp vid vägskälet till mitt hem - där vi upplevt så många minnen. En sista gång...

Kände behov av att komma ut. Morgonen var härligt molnig. Jag tog Ellen till Hovrättsparken - köpte ett triangelbröd och vatten åt mig och 400 gram köttfärs åt Ellen. Vi satt i skuggan av träden och havsvinden svalkade skönt. Nästan så mycket att jag började frysa - det var bara 25 grader varmt ute...

En stund hade jag ro att sitta, sen fick vi åka vidare. Körde runt på måfå. Pratade i telefon. Kände att jag ville hem tillbaka. Började göra om min blogg - dit for den dagen. Bröllopsbilderna blev inte editerade - men dom viktigaste är ju klara. Resten kan vänta. Idag var det en tänker-på-Peter-dag. För omväxlings skull.

"Nu ska du för fan rycka upp dig och sluta tycka synd om dig själv!"

Det fick jag serverat igår. Jag tackade och tog emot. Funderade.

Är det egentligen det som allting handlar om? Att jag tycker synd om mig själv. Att det inte är som jag själv trott - en ångest, som kommer inifrån som jag inte själv kan bemästra. Inte en känsla av maktlöshet att inte kunna ändra på det som hänt. Inte en sorg för att det käraste man haft är borta. Inte heller en brinnande saknad efter den människa man upplevt som sin andra halva. Eller är alla dessa saker bara en kombination som betyder samma sak som att tycka synd om sig själv? Att allt egentligen bara handlar om att ta sig i kragen och rycka upp sig själv? Åh, vad jag önskar att allt vore så enkelt.

För mig handlar allting om känslor. Upplevelser. En process man skall ta sig genom - där varje skede skall genomgås och genomlidas och där inga genvägar finns. Det handlar också om vad man sörjer, vad man saknar. Jag kan också förstå att inte en enda människa kan förstå just min sorg, min saknad - även om det gäller samma person. Vi har sett och upplevt denna människa på olika sätt, haft olika typ av band som bundit - eller inga band alls. Alla känner en personlig sorg och saknad - ingen känner likadant. Hur skall då en människa utan band till min person ens kunna ana min situation? Det skulle vara för mycket begärt.

Mitt sorgearbete och min saknad är inte mer märkvärdig än nån annans - men det är min personliga upplevelse.

Jag har inte själv gjort ett val hur jag skall sörja eller sakna Peter. Inte bestämt mig för att klamra mig fast vid sorgen för att jag skall ha orsak att tycka synd om mig eller ännu mindre för att andra skall göra det. Jag känner inte en uns njutning av att befinna mig i denhär situationen. Jag förväntar mig inte heller att människor som själv aldrig tillåter sig att känna eller vågar visa äkta känslor skall ens kunna föreställa sig vad det handlar om. Min sorg är inte för dom, jag sörjer inte för omvärlden. Min sorg gäller min saknad efter min Peter - den Peter som jag kände. Det är min sorg för honom. Min längtan...

Om jag hade ett val - styrkan, kraften. Skulle jag då frivilligt känna som jag nu gör - dag efter dag?

Jag försöker hitta utvägar, försöker hitta sätt att fly för att känna att smärtan lättar ens för en stund. Försöker hålla mig igång för att inte falla ner i någon depression. Tvingar mig att fungera i vardagen. Men jag har inte lärt mig att stänga av mina känslor. När saknaden kommer finns det inget som stoppar den. När sorgen biter sig fast, släpper den inte taget på order. Ännu har jag inte lärt mig att dressera ångesten.

Med Peter övade vi varje dag att visa våra känslor - det var det som var vår rikedom i vårt förhållande. Att inte stänga in det vi kände för varandra utan leva i ärlighet med våra känslor. Att våga ge och våga ta. Att älska utan förbehåll. Därför kunde vi också uppleva lycka - äkta kärlek. Genom att våga bejaka våra känslor tog vi också fram varandras goda sidor. Det var Peter som gjorde mig till den jag var - med honom. Peter var bra för mig.

Allt har sitt pris. Någon satsar vad man har råd att förlora - andra satsar allt.

Ja, jag kan acceptera att någon ser svart sorg och saknad som samma sak som att tycka synd om sig själv. Det är ju vi som blir kvar som lider av saknaden - som sörjer den bortgångna. Den som dör behöver inte sakna. Det finns många sätt att se på saker och ting.

Och det finns kanske något bra med att tycka synd om sig själv. Om man inte gör det kan man inte heller ta hand om sig och sin sorg eller smärta. Man kan inte ens känna den, fast den finns där. Och känner man inte sorg och smärta har man heller inte kunnat känna verklig kärlek och lycka. Att inte bejaka sina känslor är som att leva livet med bakbundna händer. Att stänga in sina känslor kan få förödande koncekvenser en vacker dag.

Precis som man tröstar barn som är ledsna, kan man trösta sig själv. Erkänna känslan. Men inte fastna i den. När trösten kommer, kommer helandet. Befrielsen.

Det handlar kanske mera om att inte vara rädd för sina egna känslor. Att våga känna smärta, möta den, fast den river och sliter en i bitar och gör ont.

 

Min Syster Yster är en kär lillasyster. Det är mycket vi gått genom i livet, både skillt och tillsammans. Hon är en viktig del av mitt liv. Fina lilla Nina.

Idag fick hon träffa Syster Dyster. Det var åter igen en tung dag. Har så svårt att kunna koncentrera mig nu. Har svårt att vara stilla. Måste ha något på gång - blir lätt rastlös. Saknaden känns oändlig, hittar ingen tröst. Hur skulle jag? Peter finns ju inte hos mig. Peter fattas mig.

Vi åkte till graven tillsammans. Jag köpte "riktiga" blommor som jag planterade på sandkullen. Den såg så kall och dyster ut där den låg - tom och kal. Ville få den fin, men jag är inte så bra på att arrangera blommor. Gjorde så gott jag kunde. Hittade en fin kruka i form av ett hjärta, som jag fyllde med blommor. Tände ett ljus. Det kändes viktigt att få sköta hans grav - det enda konkreta jag mera kan göra för honom.

Graven ligger så fint. Under ett träd som kastar skuggor och svalka. Där kan Peters kropp vila i ro. Jag tycker om att sitta under trädet och prata med Peter. I huvudet. Tyst. För mig själv.


Vid hans grav finner jag ro - för en kort stund.

I denna natt, min älskling
ger jag dig mitt hjärta
även om det är sönderskuret
och blöder från ett öppet sår.

I denna natt, min kära
ger jag dig mitt liv
även om det är genomsyrat
av alla sorger som jag bär.

I denna natt, min vän
får du hålla om mig
och lägga dig bredvid mig
så att jag orkar andas.

I denna natt, min kärlek
får du fylla min ande
och låta ljuset skina över mörkret
så att morgonen törs komma.

I denna natt, min vilja
får du återvända till mig
så att det varma blodet
kan rinna lite snabbare

I denna natt, min broder
får du kämpa för livet
även om inget tycks vara något värt
och mörkret täcker din själ

I denna natt, min syster
får du vara mitt stöd
och stryka sorgens kinder
och känna dina händer bli våta

I denna natt, min älskade
kan jag bara säga
att min kärlek till dig är oändlig
och att jag kan dö för din skull

för i denna natt, min käraste
är det ingen som sover
för vi kan ju inte låta ögonen vila
medan hjärtan blöder

S. R. Gälok

Det gör ont. Saknaden förintar mig. Orkar inte känna sorgen längre. Outhärdligt. Ta mig härifrån - befria mig.

Stanna - jag vill hoppa av. Jag vill inte mera. Orkar inte...

Ett vackert brudpar. Glada människor - en underbar festplats. Brudparet gjorde en bejublad entré i båt, stående framme i fören som paret  i Titanic, medan orkestern spelade "My heart will go on". Vackert. Stämningsfyllt. Men jag hade svårt att få feststämningen att infinna sig.

Fotograferingen tog all uppmärksamhet och allt gick bra - fram till maten. Då anföll ångesten som en flock vargar - jag kände paniken. Jag måste komma bort. Kunde inte vara kvar - det blev outhärdligt. Jag blev tvungen att lämna festplatsen för en stund för att samla mig. En ihållande gråtattack höll mig borta en bra stund, kunde inte andas. Luften gick ur mig som ur en ballong. Kände mig tom. Urlakad. Och så fruktansvärt sorgsen. Fick inte riktigt tillbaka motivationen mera.

Tänk att mat kan förorsaka en sån ångest. Jag såg inte det vackert dukade bordet - jag såg Peter, kom ihåg hans visdom, hans enorma kunskap gällande mat. Att se det uppdukade bordet fick alla minnen att välla fram. Dom otaliga gånger vi stått och gjort mat tillsammans. Jag har skalat, skurit och diskat - Peter har lagat maten. Vårt småprat medan vi jobbat, hans råd och tips. Samarbete. En varm blick. Hans leende när han såg på mig. En smekning över kinden. Ingen stress. Njutningen att sätta sig till bords, äta - länge. Dom små guldkornen i vår vardag. Små saker som gjorde skillnad på vardag och fest.  Vår tid - bara vår!

Jag återgick till min uppgift. Fortsatte fotograferingen. Skötte det jag skulle, kunde koncentrera mig fram till att brudgummens far höll sitt tal. Ett otroligt vackert tal där han bland annat citerade lovsången till kärleken ur 1 Kor 13 i bibeln. "Kärleken är tålig och mild..." Samma lovsång som lästes på Peters begravning. Jag hade väntat att det skulle komma, men var inte beredd på den känslostorm det förorsakade. Min sorg och sakand kände inga gränser i den stunden. Tårarna tog aldrig slut. Jag fotograferade, grät, fotograferade och grät. Men det var knappast så många som märkte tårarna som rann bakom kameran. Uppdraget blev slutfört.

Jag hade trott att allt höll på att bli bättre. Men det var en illusion. Inget har blivit bättre. Sorgen finns kvar lika stark som förut - jag har bara lärt mig att dölja den bättre. Ibland klarar jag inte av det. Ibland väller den över mig med en sån kraft att alla tröstlösa tankar kommer - jag klarar inte en dag till. Inte en timme. Inte en minut.

Men minutrarna tickar iväg, timmarna går och dagen byts ut till en ny. Fortfarande finns jag. Fortfarande hänger jag med. Orkar, fast det känns som om man inte klarar det. Ändå finns kraften där när den behövs. Tvingar mig att fortsätta. Tror på en förändring. Någon dag...

Jag var till graven i kväll. Solen höll på att gå ner, det var ett så otroligt vackert ljus. Jag hade åter plockat blommor längs vägen. Kände mig rofylld att sitta där. Förutom med myggen, som jagade iväg mig.

Min gråt har minskat. Det känns befriande. Att kunna tänka på Peter utan att bara känna sorg. Saknaden finns kvar lika starkt, men sorgen har börjat vända - förvandlas till en bitterljuv känsla av glädje att Peter funnits. Ännu är jag inte där - det är bara en början. Men jag känner att det skett en förändring.

Värst är saknaden när jag gör något som jag tycker känns trevligt. Det är med Peter jag hade velat dela all denna glädje. Ofta kommer också många frågor upp, som jag hade velat fråga Peter om råd. Han hade alltid så goda råd att komma med. Jag litade alltid på hans omdöme. Jag saknar hans kloka ord. Hans hjälpande hand. Hans visdom.

I morgon skall jag åka till Tammerfors för en heldags bröllopsfotografering. Brudparet skall följas från tidigt på morgonen med alla förberedelser fram till kvällens småtimmar. Det blir en lång och tung dag. Men jag får sällskapa med min vän kameran, så det blir säkert också en bra dag.

Det som blir svårast är att delta i den glädjen som ett bröllop innebär. Jag är glad för brudparets del. Det är vackert att någon hittat den människa man vill dela hela sitt liv med. Men jag saknar min älskade vid min sida. Blir konkret påminnd om verkligheten - igen en gång. 

Ja, jag har bråttom att bli av med den fruktansvärda känslan av sorg för att han är borta. Peter var mitt allt - även om vi också hade stunder när allti inte var självklart. Men vi hittade alltid en väg ut. Vi redde alltid ut varenda litet problem - det blev aldrig något kvar som vi ältade i tid och otid. Vi hade lärt oss att ta oss ur varje situation. Vår sista konflikt hann vi aldrig reda ut på djupet, den blev på hälft, men vi visste båda att vi ridit ur stormen. Vi visste vad vi båda ville. Bara slipandet var kvar. Det skulle vi göra i morgon... 

Men jag har levt i glädje med Peter, jag vill komma ihåg honom med glädje. Det är dit jag vill komma - det är dit jag har bråttom. Jag vet att jag aldrig får Peter tillbaka - jag vill lära mig att leva ett lyckligt liv, med honom som det vackraste minnet som bär mig - alltid. Jag har ingen brådska att glömma Peter - jag vill inte glömma en sekund av vår tid.

Jag har inte heller bråttom att börja leva ett liv som om Peter inte funnits - hur skulle det ens vara möjligt - han kommer alltid att finnas i mitt hjärta som en juvel jag vårdar som min största skatt. Jag har heller ingen brådska att få in någon ny människa i mitt liv. Just nu kan jag inte ens tänka tanken att någon annan skulle kunna ta Peters plats vid min sida - någonsin.

Jag vill bara få mitt liv tillbaka. Kunna leva med min saknad. Kunna vara lycklig i tanken när jag tänker på Peter. Dit har jag bråttom. Inte att glömma.

Jag vet att jag måste gå vidare. Försöka släppa taget. Lära mig att leva utan att ha Peter fysiskt vid min sida. Jag förstår att jag måste inse sanningen. Jag vet att jag måste ta steget.

I morgon...

Ibland har jag funderat på människans förmåga att ständigt söka något bättre. Att aldrig vara riktigt nöjd med det man har - alltid jaga efter något som är lite mera, lite större, lite finare... Är denna jakt en instinkt hos människan eller är det bara en oförmåga att nöja sig med det man har?

Ofta inser vi inte vad vi har innan vi mister det. Då går det plötsligt upp ett ljus hur bra vi hade det - trots allt. Alla småsaker man gnabbats om blir totalt oväsentliga, tappar sin betydelse.

Jag har också jagat efter något bättre. Ibland utan att ens veta vad jag sökt. När jag träffade Peter behövde jag inte längre söka. Jag visste att jag hittat det jag saknat. För första gången kunde jag säga att inget fattas mig.

I fjol somras, när jag var på jobb på båten, kände jag en stark ångest över att vara där - att vara ifrån Peter. Jag sände honom ett brev:

"Tänkte bara skriva några rader, känner sån stor saknad efter dig. Och förlåt att jag är så känslig när jag är här och surar åt dig -  trots att jag verkligen inte vill dig något illa eller få dig att känna dig ledsen. Har funderat mycket på varför jag blir sån när jag kommer hit. Hittar inget annat svar än det vi tidigare pratat om. När jag inte tycker om att vara här så blir alla små "motgångar" så förstorade. Sen blir jag ynklig och får ett behov av att hela tiden höra att du saknar och tycker om mig. Även om jag vet att du gör det så vill jag höra det hela tiden. Blir irriterad på mig själv när jag blir sån. För jag tycker ju själv inte om att gnälla för allt.

Jag tycker du är det bästa som har hänt mig - du ger mig så mycket värme och godhet. Med dig känner jag mig hel. När jag är med dig får jag allt jag behöver, inget fattas mig när vi är tillsammans. Men när jag är här fattas du mig och det gör ont - saknaden gör ont. Samtidigt som jag är så lycklig att jag känner saknaden. Lycklig för att jag känner.

Ja, jag tycker så mycket om dig Peter, men det är mycket mera än så. Förälskelse, ja - det är det också. Och den starka passionen som växt fram ur känslorna till dig, det känns helt ofattbart och underbart. Men det är något mycket djupare, mycket mera än så. Ett band som har växt mellan oss som känns väldigt starkt. Ett band, som jag känner att håller även hårdare stormar. Men framför allt har det växt fram en stark vilja att vara tillsammans, att vilja gott åt den andra, som jag känner att är ömsesidig. 

Jag hittar inte längre något annat som kan beskriva det än kärlek. Jag vet att det är ett starkt ord, men det jag känner för dig är något väldigt starkt, något väldigt äkta och jag räds inte längre att säga det. Känner att jag inte längre vill hymla med det som känns riktigt på riktigt - utan masker, utan hemligheter och utan förbehåll.

Jag ser fram emot att få se dig på lördagen. Ha en bra kväll!"

Peter och jag pratade ofta om kärlek. Vi pratade om hur viktigt det var med ärlighet. Det viktigaste för Peter var "äkta". Han ville inte ha påklistrade leenden, dunka-dunka i ryggen, tillgjord vänlighet eller vänskap som i slutändan gick ut på att få ut förmåner. Peter sökte människor som han visste var "på riktigt". Människor som uppskattade honom som Peter - människor som kunde se förbi det han representerade yrkesmässigt eller som offentlig person.

Ibland uppstod det konfrontationer när jag uttryckte en åskit som Peter uppfattade som kritik. Ibland behövde han ett dygn eller två för att sätta sig in i vad jag sagt. Få fundera på saken utifrån min synvinkel för att förstå varför jag tänkte och kände som jag gjorde. Han höll sig undan och tänkte. Han funderade. Tittade på saken från alla olika synvinklar. Och varje gång kom han tillbaka och sa: "Lisen, nu förstår jag vad du menar och varför du känner som du gör. Jag blir förtvivlad när jag inte förstår men jag vill lära mig - och du ska aldrig sluta vara den du är. Då vet jag att det är äkta."

Ibland blev jag själv förtvivlad när Peter försvann. Jag visste att han behövde tid. Ibland hade jag inte tålamod att ge den tiden. Ibland förstod jag inte var problemet låg - kunde inte förstå att han inte förstod. Men Peter hade sitt eget sätt att bearbeta saker. Han hade sitt eget sätt att umgås med männskor. Han hade sitt eget sätt i det mesta - och alla gånger passade det inte in i vårt samhälles sätt att tänka. Själv hade jag inte mod...

Men kärlek och att älska var inte alltid så lätt. Att hitta en själsfrände som såg igenom dessa rädslor gjorde det ibland ännu svårare. Rita Rogers skriver i boken "Själsfränder"

"När vi möter vår själsfrände så är det ett rent och vackert möte. I mötet med vår själsfrände så möter vi oss själva. Kanske ser vi för första gången i vårt liv den vi innerst inne är. För i mötet med vår själsfrände så är allt tillåtet, för första gången så kan vi vara oss själva och vi blir för första gången älskade för den vi är. I den andra partnen så kan vi spegla vår egen skönhet och där möter vi vårt sanna jag.

Vår längtan att få vara älskade för den vi är blir så stark och sätter igång så mycket processer inom oss. Vår gamla bild om oss själva raseras för vi behöver inte längre bibehålla den falska bilden av oss sj älva för vi är älskade för den vi är, inte för det vi gör. Våra gamla sår påbörjar sin läkningsprocess och mycket i våra liv skakas om. Vi blir för första gången tillåtna att vara de vi innerst inne är, vi kan sluta ljuga för oss själva och äntligen få leva som vårt sanna jag.

Ofta blir också vår livsuppgift synlig för oss i vårt möte med vår själsfrände för i samma stund som vi möter vårt sanna jag så blir också vår livsväg mer synlig för oss och vi kan börja förverkliga våra innersta drömmar.

I mötet med vår själsfrände så kan denna process, att finna sitt sanna jag, vara så stark att vi får svårt att under läkningsprocessen kunna vara tillsammans. Alla nya känslor blev så starka, det blev så stort och kändes nästan för bra för att vara sant och när bilden av den vi hela vårt liv trott oss vara raserades så kunde det kännas som om marken rycktes bort under våra fötter. Vi tappade i mötet med vår själsfrände vår gamla falska identitet och behövde därmed tid att lära känna den vi nu blivit."

Peter genomgick denna läkningsprocess. Han jobbade hårt med sig själv. Sitt sätt att tänka, att vara. Han ville så mycket. Men han hade ibland svårt att hantera den nya situationen - blev livrädd för att han blivit beroende av någon annan. Han blev förvirrad, försökte anpassa sig i den nya situationen - hade all vilja i världen att lära sig. Men ibland ledde det till konfliker för att varken han eller jag fattade varför en sån djup kärlek ibland kan kännas så skrämmande. Jag förstod inte då - men jag förstår idag. Jag förstår hans rädslor, hans behov av att i egen takt få vänja sig vid tvåsamhet.

Men en sak tvivlade jag aldrig på, inte en enda sekund - inte ens i dom mörka stunderna. Det var Peters kärlek. Den var riktig, äkta och sann.

Jag drömde om Peter i natt. Glada drömmar. Lyckliga drömmar. Jag fick vara honom nära, vi skrattade. Inga bekymmer som tyngde. Vilken rofylld början på en ny dag.

Jag önskar du kom till mig i mina drömmar i natt. Att för en stund få återförenas med dig - känna din närhet och din närvaro en kort minut. Få se ditt leende, höra din röst. Låt mig vara dig nära. Låt mig känna dina antegad mot min kind, din hud mot min hud - din hand i min. Vagga mig i din famn, smek mig över håret. Säg att du finns hos mig - för alltid.

Lämna mig inte ensam. Gå inte ifrån mig - säg inte farväl. Säg istället att vi ses snart igen. Att du finns hos mig varje dag, varje minut, även om jag inte ser dig. Ge mig styrka att orka genom varje dag. Ge mig tröst att veta att du aldrig lämnat mig. Ge mig hopp att vi en dag skall ses igen.

Bygg ditt bo i mitt hjärta. Lär mig leva med saknaden. Ge mig tilltro att jag kan lära mig att leva i glädje att du funnits, inte i sorg för att du är borta.

Jag älskar dig, Peter. Idag, i morgon... alltid.

Idag är det fyra veckor sedan jag fick det sista textmeddelandet av Peter. Sista gången jag hörde från honom.

Idag är det fyra veckor sedan jag fick det samtal som skulle vända upp och ner på min värld - utplåna mina planer, döda en bit av mig, ta ifrån mig det liv jag just byggt upp, rasera min tillvaro. Dagen jag skulle lära mig vad det är att förlora.

Ingenting är som förut - inget kommer längre att bli som förut. Jag kan ännu minnas den fruktansvärda känslan. Den spelas upp i mitt huvud med jämna mellanrum, som i slowmotion.

Alla vill veta vad som hände den fruktansvärda natten.

Fortfarande vet ingen med säkerhet vad som hände - kanske får vi aldrig veta. Ju mer poliserna undersökt, desto mera tyder det på att det var en olyckshändelse - att Peter fått en sjukdomsattack, möjligen en tillfällig avbrott av syretillförsel till hjärnan som gjort honom tillfälligt medvetslös och därför föll han och slog huvudet så olyckligt att det gick som det gick. Fenomenet finns i hans släkt och har lett till korta, tillfälliga tillstånd av medvetande nedsättning. Peter hade bara otur som föll så illa. Det finns ingen annan rimig förklaring till det skedda. Jag tror inte längere att det är någon som medvetet gjort honom illa. Vem skulle vilja honom illa?

Fyra veckor. En lång tid, men så kort. Jag hade förväntat mig att mycket skulle hinna hända i sorgearbetet. Hade trott att jag skulle ha vant mig vid situationen. Fått ett litet perspektiv till det som hänt - att sorgen skulle ha lagt sig lite och saknaden skulle ha minskat. Men inte ett dugg. Allt är som förut. Enda skillnaden är att jag inte längre är i chocktillstånd.

Varje dag tvingar jag mig att leva. Tvingar mig att ta mig upp ur sängen, gå på jobb - att fungera. Tvingar mig att äta. Tvingar mig att inte ge upp. Inget går per automatik. Det är som om min värd stannat och skall manuellt vridas igång varje dag. Så länge fjädern är spänd snurrar mitt liv, sen stannar allt tills jag vrider upp den igen.

Mina tankar snurrar fortfarande runt Peter och jag saknar honom varje stund - varenda minut jag andas. Fortfarande kommer tankar som blixtsnabbt, på bråkdelen av en sekund går genom hjärnan - Jag tittar på telefonen om han sänt sms, tittar på Facebook om han är inloggad, tänker att det är han som är i andra ändan när telefonen ringer. Fortfarande väntar jag på honom - varenda dag.

Igår, när vi tittade genom hans saker såg jag hans pass i hans kameraväska - passet han hade sökt veckan innan han gick bort. Han hade tänkt åka en vecka till Spanien medan jag var på jobb, men hittade inte sitt pass. Var det meningen att han inte skulle åka? Hade ödet bestämt att han skulle vara i närheten när dagarna tog slut?

Idag är det fyra veckor sedan Peter togs ifrån mig - men min kärlek är lika stark och levande som då.




Måndag morgon
Jag går upp och äter frukost
Läser tidning
Igår, idag, imorgon
Jag kommer hem till våningen
Där jag bor med tystnaden

Varje gång det handlar om dig
Bränner det till i mig
Det händer att jag längtar
Varje gång nån nämner ditt namn
Tränger dom fram
Alla bilderna av dig
Förföljer mig.. förföljer mig

ur "Bilderna av dig" av Niklas Srömstedt

Jag var till graven idag. Första gången sen begravningen. Jag visste att kvar fanns bara en kulle med vissna blommor men fick en stark vilja och behov att gå dit. Plockade lite blommor på vägen - från naturens egen trädgård. Lite vilda "prästkragar" och annat som växte längs vägen.

En enorm sorg vällde över mig när jag satt där under trädet där hans kropp ligger. Även om jag såg graven, såg dom vissna blommorna så kan mitt hjärta fortfarande inte acceptera - Peter kommer inte tillbaka. Hjärnan försöker övertyga, men jag vill inte inse fakta. Orkar inte. Förmår inte. Jag står inte ut med tanken.

Mitt i gråten kände jag trots allt någonslags undermedveten ro. Att ha en plats jag kan gå till när saknaden blir övermäktig. Peter finns inte där - hans själ har gått vidare - men jag har en plats där jag kan känna hans närvaro på ett fysiskt sätt när jag vet att hans kropp finns där. En fysisk plats där jag kan sitta, att ta hand om, vårda...

Det har varit en av dom tyngre dagarna sen begravningen. Det som borde bli lättare blir allt tyngre. Det som borde bli mera klart blir allt mera omöjligt att förstå. Kommer mitt hjärta någonsin att förstå - utan ångest?

På eftermiddagen var jag hos min bror och hans familj. På hemvägen åkte jag via Karoline, och vi gick genom en del av Peters saker. Jag kände hur tillvaron rasade samman igen. Kände hans doft. Fick ta i hans saker. Tittade på bilderna han tagit när vi var i Riga på våren. Alla fönster han fotograferat. Han var så betagen av fönster - och allt ljus. Han hade blick för ljuset. Jag kom ihåg 26:e våningen - Vår påbörjade resa till 27:e himlen, som var nära, nära... Alla minnen vällde upp och det kändes som att gräva i blödande sår. Kommer mitt liv någonsin att kunna återgå till det normala?

Kommer jag någonsin att kunna tänka på Peter, enbart med glädje - utan att jag rivs i bitar av sorgen och saknaden? Peter skänkte mig så mycket lycka - låt mig tänka på honom med glädje och inte sorg. Befria mig från sorgen! Befria mig från saknaden. Ge mig förmågan att vara tacksam för tiden jag fick med Peter. Tillåt mig att känna lycka!!

Jag tog med mig Peters favoritskjorta - den vita med röda ränder han alltid ville ha på sig. Vill känna hans doft - det enda jag fysiskt kan känna nu. Kan inte släppa taget. Vill inte. Vill hålla fast varje liten detalj jag bara kan. Är det att plåga sig själv?

Märker att jag redan börjat glömma detlajer. Jag vill inte glömma ett enda minne. Inte en enda sekund. Vill hålla allt glasklart i minnet. Men jag vet att minnen är förgängliga. Dom försvinner med tiden och man har bara fregment kvar. Små bitar här och där och hjärnan lägger till hålrummen av minnen man redan tappat. Är det ett sätt att överleva?

Det ligger en död fågel på terrassen i huset där jag bor. Varje gång jag åker med hissen ser jag den ligga där. Jag försöker titta bort men blicken dras till den - varje gång. Känner en sån sorgsenhet när jag ser den ligga där med bruten nacke. Jag borde ta bort den, men jag vill inte gå dit. Vill inte röra den.

Till min stora sorg läste jag att min favoritpoet, Tommy Taberman, har avlidt. Spridaren av kärlekens budskap är borta. Ännu en kärleksbärare mindre.

Jag har läst mycket av Tommy Tabermanns dikter. Hans sätt att skriva var varmt, rent och okonstlat. Han hade konsten att uttryckta kärlek med vackra ord som inte kunde misstolkas.

Även om jag aldrig haft förmånen att närmare bekanta mig med Tabermann som person känner jag en sorg och förlust att han är borta. Världen skulle må bra av flera Tommy Tabermann.

Varför skall alla goda människor dö i förtid?

I Iltasanomat läste jag att Förlaget Gummerus anordnade, i samband me diktarens 60-års fest, en omröstning om vilken som var hans mest älskade dikt. Bland omkring 3000 inkomna röster fick följande dikt överlägset mest röster:

Pieni laulu ihmisestä
Ihminen tarvitsee ihmistä
ollakseen ihminen ihmiselle,
ollakseen itse ihminen.
Lämpimin peitto on toisen iho,
toisen ilo on parasta ruokaa.
Emme ole tähtiä, taivaan lintuja,
olemme ihmisiä, osa pitkää haavaa.
Ihminen tarvitsee ihmistä.
Ihminen ilman ihmistä
on vähemmän ihminen ihmisille,
vähemmän kuin ihminen voi olla.
Ihminen tarvitsee ihmistä.
(Maa, 1987)


Fri översättning till svenska:

En liten sång om människan
Människan behöver en människa
för att vara en människa mot en människa
för att själv vara människa
Det varmaste täcket är den andres hud
den andras glädje den bästa födan
Vi är inte stjärnor, himlens fåglar
vi är människor, en del av ett långt sår
Människan behöver en människa
En människa utan människa
är mindre människa åt människan
mindre än vad än människa kan vara
Människan behöver en människa.

Idag blev jag oväntat bjuden på en liten semestern-börjar-fest. Kände skuld för att delta i firandet av något roligt. Men tänkte vad Peter hade tänkt. Han hade sagt - klart att du skall gå. Så, efter jobbet gick jag till hundrastgården, tog mina livsviktiga rundor med Ellen, lämnade bilen hemma och cyklade tilllbaka till terassen på jobbet.

Jag har inte cyklat på länge. Kände en förunderlig frihet att åka iväg. Fysiskt känna vinden i håret när jag susade fram. Måste börja cykla mera.

Jag blev bjuden på sallad och grillad korv - och framför allt ett ovärderligt sällskap. Vi satt många timmar och jag måste slutligen bege mig hemåt. Men första gången med ett mycket lättare hjärta. Tänk vilket värde vänksap skänker.

Inget i livet är gratis. Inte någonting. Allting måste man betala för på något sätt. Det mesta kan man betala med pengar, men inte allt - tänk så lätt det skulle vara annars. Jag sätter in några hundringar på rätt konto - och så har sorgen blivit betald. Några tusenlappar på ett annat - och så var den saknaden borta. Jag skulle vara beredd att betala mera än så. Jag skulle kunna ta ett lån om det krävdes. Men livet är inte så enkelt att allt kan betals med pengar. Om det varit så, då hade inte heller kärleken haft något värde.

Om jag vetat priset, hade jag varit beredd att göra något annorlunda? Hade jag gjort avkall på kärleken om jag vetat vad det skulle kosta i slutändan? Hade jag undvarat några kärlkesförklaringar? Avstått från hans ömma händer? Avböjt några nattliga samtal för att komma billigare undan? Hade jag tagit emot mindre kärlek om det hade inverkat på priset?

Inte en minut skulle jag byta bort av dagar med glädje, ilska, lycka, sorg eller himmel. Varje minut gav mig en ny förståelse och insikt, varje dag en liten bit av erfarenhet, varje stund ett minne till att bära inom mig.

Jag frågade aldrig vad det skulle kosta - ingen berättade priset. Jag tog kärleken förgiven. Trodde den var gratis. Men allting har sitt pris. Även kärleken. Och jag betalar...

Jag har gjort en avbetalning idag. Betalade med en ansenlig mängd tårar utan att veta ratens storlek. Hoppas att någon håller reda på mina avbetalningar. Själv har jag tappat räkningen för länge sen.